Långkoftan, min längsta kofta

Den tog inte längst tid av alla koftor jag stickat, men den är den längsta!  Jag såg den uppstickad på syfestivalen i februari, köpte garn och mönster, och nu är den klar. Utmaningen låg i att virka och brodera på den färdiga stickningen, något jag aldrig provat på förut. Jag är mycket nöjd med resultatet.

Här ser du några bilder från arbetet med koftan. Den stickades runt nerifrån och upp. Till fickor stickades lösa rektanglar som sedan stickades in. När jag lagt ifrån mig arbetet efter avmaskningen vid halsen, upptäckte jag att Tullis lagt sig på det, jag hoppades bara att inga klor satt spår. Det är inte första gången han lägger sig på något av mina stickade plagg, och det brukar gå bra. Så även denna gång.

Det känns som om ärmarna stickade sig själv, eftersom jag valde att ha en ärm med på mina resor, till Gotland respektive Tyskland. På Gotlandsresan ingick ju stickning och Erika Åberg berättade hur hon klipper i ull utan att vare sig sy på maskin eller virka först. Jag brukar virka, men nu gjorde jag som Erika, och det gick hur bra som helst! Efter uppklippning monterade jag i ärmarna.

De virkade ränderna blev fina markeringar i mönstret. Att ha revärer i rött på ena sidan och grönt på den andra var en kul idé som jag följde upp med att göra kanterna på fickorna olika.

Att virka blommor var enkelt men tog sin tid, eftersom det var så många. Broderierna av kronblad och gröna blad var roligt när jag släppte kravet på att de skulle bli lika. Istället har jag valt att göra nästan alla olika, på slutet lite styrd av att de två mörkaste nyanserna av rött tog slut.

Mönstret är skapat av Sidsel J. Høivik och finns i en av hennes böcker "Mine strikkede favoritter", där beskrivningar finns parallellt på norska och engelska. Beskrivningarna är omfångsrika och det krävs att man har läst igenom allt i förväg (det vet jag att man ska, men jag slarvar med det ibland) för att inte längre ner upptäcka att hon skrivit: "Samtidig, når arb måler ... cm...". Bara att riva upp en bit och göra om!

Hennes "små råd och nyttige tips" längst bak i boken är uppmuntrande. T ex skriver hon "Har du gjort noen mindre feil i mönsterstrikken og icke har lyst till å rekke opp, kan du <<jukse>> litt med noen enkle maskesting. Broder over med ønsket farge, og vips så er den saken ordnet!"

Hennes käpphäst är stickfasthet, skriver hon. Och det är en viktig grej. I den här beskrivning fick jag använda sticka 2,5 och 2,75 istället för 3 och 3,5. Så stor skillnad har jag aldrig förr råkat ut för. 

Några norska virktermer har jag fått lära mig: kjedemasker, krepsemasker och boblemaske. Garnet är också norskt, det kommer från Hillesvåg Ullvarefabrikk, 100 % ull, härligt att sticka med.

Ett skärp som hänger i stroppar i samma färg som revärerna är en trevlig detalj. När kylan kommer är det säkert skönt att kunna knyta skärpet.

Broderi kan förmedla budskap

Broderi har hittills inte lockat mig på samma sätt som annat handarbete. Men kanske borde jag testa. Jag har varit på två intressanta utställningar, där broderi förmedlar budskap. 

I Vårfrukyrkan Enköping hänger fram till påsk en utställning, som prästen Erika Cyrillus arbetat fram. Den har titeln "Jona bok genom nålsögat". Erika är präst och intresserad av broderi, därför föll det sig naturligt för henne att välja en bibelberättelse för ett broderiprojekt. Jona bok är ett bra val, den är kort (bara två sidor i min bibel), den har ett dramatiskt innehåll, och samtidigt förmedlar den ett budskap om nåd och förlåtelse. 

Erika återanvänder gärna slitna textilier. Varje bild har sin teknik och sitt uttryckssätt. Resultatet har blivit en intressant bilderbok av bibelboken. 

Även predikstolen pryds av Erikas konstverk.

En broderad QR-kod länkar till Jona bok

Utställningen har redan visats i några domkyrkor, bl a Uppsala och Visby. I filmen ser vi bilder från Visby domkyrka och får höra konstnären berätta om sina tankar kring tillkomsten.

 

På Etnografiska muséet i Stockholm visas utställningen "Allt hänger samman" hänger  fram till 5 mars.

Utställningen vill visa att "alla val vi människor gör medför konsekvenser på gott och ont. Även om mycket redan görs, både på individuell och politisk nivå, för att förbättra förutsättningarna för en hållbar framtid är det ett ansvar vi alla delar. Genom broderierna visar vi att det finns både en nedslående och en hoppfull utveckling för naturen och klimatet. Vi kan alla bidra och göra något. Den röda tråden, som finns med i alla broderier, är att Allt hänger samman." (Citat från den inledande texten på utställningen)

"Black Friday" och liknande jippon lockar oss att överkonsumera

Ett fantastiskt broderi med texten "När människans girighet tar över, störtar visdomen och flyger kärleken sin kos, då brister livets näringskedjor"

Det finns en pdf-fil att ladda ner på museets sida om utställningen. Där visas flera verk och det finns information om vad som inspirerat de olika konstnärerna och vilka tekniker de valt. 

På fredag är det dags för vårens Syfestival. Jag brukar helt koncentrera mig på aktiviteter och utställare som har med stickning att göra, men kanske är broderi också värt att kolla denna gång.  

Hemslöjds-X med maskor och stygn

Vilken trevlig kryssning det blev för mig och min väninna Louise! Det ordnas Hemslöjdsresor till världens alla hörn, men för just denna resa var det premiär, en lyckad sådan! Jag tyckte någon sa att vi var ca 200 personer. Intresset för stickning och andra handarbeten är stort. 

Kryssningen bjöd på en god middag, föredrag och workshops och inte minst gemenskap med andra handarbetsnördar. Flera författare till böcker, som getts ut på Hemslöjdens förlag, fanns ombord, presenterade böcker och ledde workshops.

Första workshopen var på måndagsförmiddagen. Halva gänget gick på storföreläsning och workshop i broderi. Andra halvan delade upp sig på åtta olika grupper, där man kunde välja olika program: sy väskor, sticka och virka i olika tekniker, sy rya och brodera. Jag hade tänkt mig Brodera fritt på ylle, men det programmet var fulltecknat och jag valde detsamma som Louise, nämligen Brodera bottensömmar. Jag visste inte ens vad bottensömmar var. Jag fick för ändamålet köpa en ny sybåge; en sådan har jag inte använt sen jag gick i slöjden och kämpade med att sy hålsöm på örngott. Den gav jag bort, jag trodde aldrig den skulle komma till användning mer.

Bottensömmar visade sig vara en riktigt trevlig teknik. Man börjar med att sy ett nät och fästa skärningspunkterna. Sedan fyller man på ett fantasifyllt sätt de rutor som bildas. Slutprodukten kan man sätta på en väska eller en kudde eller kanske på ett klädesplagg. Vår ledare Carina visade jätteläckra exempel vad det kan bli av den här tekniken.

Endast fantasin sätter gränser: broderi, applikation, tofsar...

Mitt första försök med bottensöm

En annan kursdeltagares alster

På eftermiddagspasset fanns samma utbud. Och nu blev det vår tur att lyssna på Britt-Marie Christoffersson. Hon har gjort utställningen Brodera på stickat som visats på olika håll. Vi fick se en video från utställningen och höra henne berätta om projektet. Vilken idé: att sticka och dekorera närmare 500 lappar! Nu har utställningen också kommit i bokform.

Vi hade fått i uppgift att sticka en provlapp hemma, nu fick vi garn och nål för att testa själva. Britt-Marie instruerade, och en videokamera ovanför hennes händer gjorde det möjligt för oss att se på storbildsskärm. Vi fick prova på flera roliga exempel på dekorationer. Idén är att kunna brodera på en kofta eller tröja för att piffa upp eller fixa till ett slitet plagg.

Några av de stygn vi fick prova på

Min provlapp efter workshopen.

Tiden gick såååå fort, fullt program hela tiden. Men Louise och jag tog i alla fall en liten morgonpromenad på båten på måndagsmorgonen, innan vi lämnade Mariehamn. När vi anmälde oss till den här kryssningen i slutet på förra året, tänkte vi att det skulle vara vår, men isflaken flöt omkring. Idag säger almanackan att det vårdagjämning, och på söndag ställer vi om till sommartid: goda tecken på att det kommer en vår!

Lovikkavantar och lite annat

Jag råkade hitta Lovikkagarn på Mickelsmässmarknaden i Örsundsbro. Jag har aldrig stickat Lovikkavantar förut, men mönstret är ju en klassiker.

Det berättas att skogsarbetarhustrun Erika Aittamaa i byn Lovikka i Tornedalen stickade vantar på beställning för att tjäna en liten slant. Men en dag år 1892 fick hon klagomål på ett par beställda riktigt tjocka ullvantar; beställaren var inte nöjd. Vantarna var hårda och stela. Erika provade då att tvätta dem och sedan borsta upp dem med en karda. För att piffa upp dem broderade hon lite på muddarna. Därmed var Lovikkavanten född och den kom att bli mäkta populär i byn. Samerna ville ha de samiska färgerna på broderiet: rött, blått och gult. Tofsen var inte bara till pynt; med den kunde vanten hängas på tork över elden.

Erika Aittamaa blev inte rik på sina vantar. Hon fick hjälp att söka patent, men patentbrevet skulle lösas ut för 30 kr och det hade hon inte råd med och hon var för stolt för att ta emot pengar från byborna.

Jag har inte varit originalet helt trogen vad gäller färger och broderi. På bloggen Rät & avig fick jag tipset att sy kråkspark i tre färger förskjutna en halv maska i sidled. Att tummetottarna på de grå vantarna är vita,, beror på att det grå garnet tog slut, men visst blev det en kul detalj? Jag har inte ruggat vantarna så mycket, de känns mjuka och varma efter några drag med en stålborste.

Jag upptäckte sedan att det fanns mer ullgarn i garnförrådet, vilket ledde till två par tovade vantar. Jag satsade på julinspirerat broderi i form av stjärnor och hjärtan. På ett av paren nålfiltade jag röda hjärtan i lite större format. Alla vantar skall gå till syföreningsauktionen, hoppas de ger mycket pengar till välgörande ändamål.

Här var det tovat!

Det ligger i tiden att vara resurssnål, att ta tillvara ... Och det är vad jag har gjort de senaste veckorna.
Här är resultatet:

Det började med att jag fick några hg ljust ullgarn av en väninna. Vad skulle jag göra av det? Kanske ett nytt par tovade vantar? Förra gången blev det ju lyckat. Jag köpte garn och mönster på en syfestival för några år sedan och blev så nöjd med mina musikinspirerade vantar. Jag lyckades så bra att jag t o m fick en beställning på ett par liknande.

Det ullgarnet jag fått visste jag ingenting om. Jag undrade hur bra det skulle passa till tovning, men det var väl bara att prova. Jag stickade ett par rejält stora vantar med stickor nr 5. Man vet ju aldrig hur mycket det krymper i tvätten, men det föll väl ut. Mycket garn kvar, ska jag kanske göra ett par sockor? Jag använde ett enkelt mönster från Järbo garn. Fortfarande fanns mycket kvar av det garn jag fått och varför inte komplettera med egna restgarner från koftor och sjalar jag stickat i ull? Efter två par sockor och fem par vantar så är garnet i princip slut.

Men de tovade alstren måste ju piffas upp med något. Att brodera är egentligen inte min grej, men jag lånade ett par böcker på biblioteket och såg att det kunde bli väldigt fint när man broderar på ylle. Törs jag prova? I boken Brodera på ylle på Hemslöjdens förlag fick jag de här uppmuntrande orden: "Det är bara att släppa taget om vad som är rätt och fel, vackert eller fult. Dina stygn är, som din handstil, helt personliga. Vissa dagar skriver du finare än andra dagar. Precis så är det med broderiet också." (sid 8, 68).

Jag fick många idéer när jag bläddrade i böckerna. Där beskrevs också olika stygn och sömmar. De flesta var bekanta från skolslöjden: stjälksöm, kedjesöm, plattsöm osv. Och så satte jag igång, hur roligt som helst! En ny teknik som jag använde en del var att göra små knutar: man lindar tråden ett par tre varv om nålen, innan man sticker ner den alldeles intill där tråden kom upp. Det blev en dekorativ detalj, som jag använde då och då.

Sockorna ska jag behålla, de minsta passar mig och de som är lite större får bli gästtofflor. Vantarna ska jag ge bort, min väninna som gav mig så mycket garn ska få ett par.

Garnlagret är nu nästan tomt. Det känns bra med tanke på att det i oktober är Syfestival i Stockholm, där frestelsen att köpa nytt garn brukar vara stor ...

Textila traditioner hos minoritetsfolk i Kina

Vi träffade på flera minoritetsgrupper under resan i Guizhou, en materiellt sett ganska fattig provins, men kulturellt väldigt rik. Här bor många olika etniska grupper. De olika minoritetsfolken har egna speciella traditioner när det gäller dräkter, smycken och håruppsättningar. Viktiga händelser firas med festivaler. Ett talesätt säger: Det är 365 dagar på ett år men över 1000 festivaler! Nu hade vi inte turen att komma på en festival, men vi fick ändå en fin inblick i deras kultur.

Guizhou är en ganska okänd del av Kina. Det finns inte så mycket skrivet om den i vanlig reselitteratur, men en i gruppen hade lyckats hitta en intressant bok om just denna provins. Jag har skaffat den nu i efterhand, den heter Guizhou Province och är skriven av Gina Corrigan. 

Den största etniska gruppen i Guizhou är miao-folket. Miao består av många undergrupper och traditionerna varierar mellan grupperna.  De har speciella seder vid t ex bröllop och firar många festivaler med musik och dans. Kvinnornas dräkter har vackra broderier och de pryder sig med tunga silversmycken.

Miao-flicka i sin traditionella dräkt

Ett ungt par i maio-dräkter

Huvudmålet på vår resa, den charmerande byn Zhaoxing, är en dong-by. Det var helt fantastiskt att vandra  i och omkring byn och se lokalbefolkningens arbete. Så här års hängde ris, majs och rädisor på tork överallt tillsammans med indigofärgat tyg. Dong-folket är kända för det speciella blanka tyg de syr sina dräkter av. De väver bomull, som de sedan färgar minst tio gånger med indigo, sedan penslar de på äggvita och bankar tyget för att det ska bli blankt. Ibland använder de grisblod för att ge tyget en röd-brun ton. Blankheten visar på ríkedom, tyget blir en sorts "fattigmanssiden", samtidigt som det motstår både smuts och vatten bättre.
Överallt i byn hördes hur kvinnorna bankade tyg. Stora byttor där de framställde indigofärgen stod längs vattnet.

Indigofärg framställd från löv av Indigofera

Det är många steg innan man har färgen så här i färdigt skick. Länken visar de olika stegen allt ifrån plockning av löv till att tyget är färdigt att göra dräkter av.

Tunnor för indigotillverkning framför ett av trumtornen i Zhaoxing

Det indigofärgade tyget tvättas ...

... torkas ...

... bankas

Färdigt tyg rullas ihop

Man i glansigt dong-tyg med instrumentet  pipa

I Dazhai träffade vi yao-minoriteten. De rödklädda kvinnorna är kända för sitt långa hår. Flickorna klipper sig först vid 16 års ålder och sparar det håret, sedan samlar de allt hår de tappar och gör hårpiskor som de virar in i  det egna håret och gör en fläta som de använder till en avancerad håruppsättning.

Yao-kvinnorna  kombinerar vävda tyger och band med broderier i korsstygn och plattsöm till färgsprakande textilier.

I byn Tianlong träffade vi på tunpufolket. Det är hankineser som levt här sedan Mingdynastin. De skickades hit från norra Kina för att slå ner uppror, när befolkningen här vägrade betala tribut till kejsaren. Soldaterna fick vara kvar, hittade lokala fruar, och de som bor här idag härstammar från dem. De har behållit sina klädedräkter och traditioner. Gifta kvinnor plockar håret i pannan och har en speciell huvudbonad. Deras dräkter har vackra band och broderier.

Kvinnan till vänster är gift, det syns på håret

Detalj från dräkten, med "Mamma Fjäril"

Vi besökte batikmuseet i Anshun och fick se tillverkningen. Med olika pennliknande verktyg lägger man bivax på tyget enligt ett ritat mönster, sedan färgar man tyget med indigo och kokar tyget, så att vaxet smälter. Man tvättar tyget kallt och låter det torka. Sedan gör man en ny applikation av vax och upprepar proceduren. Bivaxet återanvänds.

Flytande vax och "pensel"

I den bok jag läst finns en gullig legend om hur batiktillverkning kom till:
En fattig flicka hade inte kläder för att gå på en festival utan måste stanna hemma och väva. En bivaxkaka föll ner från taket och det skvätte vax över hennes tyg. Flickan blev förtvivlad men ville inte slänga tyget. Hon färgade det och skrapade sedan bort vaxet. Då framträdde vackra färgvariationer och flickan fick då idén att lägga på vax i speciella mönster. Flickan kom till nästa festival med en säreget vacker dräkt!

I provinsen Guizhou bor 13 etniska grupper. Före 1949 erkändes inga etniska grupper i Kina, alla skulle anpassa sig till den hankinesiska kulturen. Men senare identifierades 55 olika grupper, var och en med sitt språk och sina kulturella drag. Under kulturrevolution var många grupper undertryckta, men nu har traditionerna återuppstått. Idag försöker man inte tvinga fram assimilering utan hävdar varje grupps rätt att uveckla sitt språk och sin kultur. Flera av de små minoritetsfolken får en positiv särbehandling, de får t ex ha mer än ett barn och de får förtur till utbildning. För uigurer och tibetaner är som bekant förhållandena annorlunda.

Anna Granberg deltog i resan och blev för oss andra en bra guide in i broderitraditionen. På hennes hemsida finns fina bilder från hennes broderiresor i Kina. 

Hos miao-folket fick vi tillfälle att studera broderi. På många broderier finns "mamma fjäril", som är grunden i deras skapelsemyt. Drakar är ett annat vanligt motiv. Broderandet är ett sätt att berätta folkets historia och myter för nästa generation. Flickorna lär sig tidigt att väva och brodera. Ofta sågs de sitta i dörröppningarna och sy på små lappar som de sedan fogar in t ex i en dräkt eller bärsele för babyn.

Väska med vackert broderi

En del miao-grupper har en sorts veckade kjolar med en otrolig vidd. Vidden kan vara mer än 6 m och antalet veck över 500! I bilden nedan hänger en sådan kjol nere t v.

Jag fick faktiskt en väska uppsydd av en kvinna i Zhaoxing. Det fanns gott om små väskor att köpa, men just det broderi jag fastnade för fanns inte på någon väska. Men hon erbjöd sig att sy en medan jag väntade.

Så här blev väskan: det broderi jag valt ut sitter nu på en väska med två fack med dragkedjor och axelsnodd, till det facila priset av 30 yuan (ca 30 kr)!

Landskapet i Guizhou är mycket bergigt och först nu bygger man vägar som till stora delar måste bli tunnlar och höga broar. Naturen har säkert bidragit till att byarna varit isolerade och gamla traditioner har bevarats. Men hur kommer det att bli om 10 år? Sitter miao-kvinnorna fortfarande och broderar i dörröppningen? Håller dong-kvinnorna på med att plocka indigoblad, växtfärga sina vävda tyger och banka dem blanka? Sparar yao-kvinnorna fortfarande allt sitt hår? Fortlever den omständliga batiktillverkningen för hand?

Kommer de unga kommer att följa traditionerna av respekt för familjen? Eller kommer utbildning, kontakt med internet och urbanisering göra att de glöms bort? Vi hade i alla fall nöjet att se barn och ungdomar engagerade i flera uppträdanden med sång och dans, klädda i sina traditionella kläder.

Unga sångare i  föreställningen Liusanjie, 
ett ljusspel på floden i Yangshuo i regi av Zhang Yimou