söndag 24 november 2013

Textila traditioner hos minoritetsfolk i Kina

Vi träffade på flera minoritetsgrupper under resan i Guizhou, en materiellt sett ganska fattig provins, men kulturellt väldigt rik. Här bor många olika etniska grupper. De olika minoritetsfolken har egna speciella traditioner när det gäller dräkter, smycken och håruppsättningar. Viktiga händelser firas med festivaler. Ett talesätt säger: Det är 365 dagar på ett år men över 1000 festivaler! Nu hade vi inte turen att komma på en festival, men vi fick ändå en fin inblick i deras kultur.

Guizhou är en ganska okänd del av Kina. Det finns inte så mycket skrivet om den i vanlig reselitteratur, men en i gruppen hade lyckats hitta en intressant bok om just denna provins. Jag har skaffat den nu i efterhand, den heter Guizhou Province och är skriven av Gina Corrigan. 

Den största etniska gruppen i Guizhou är miao-folket. Miao består av många undergrupper och traditionerna varierar mellan grupperna.  De har speciella seder vid t ex bröllop och firar många festivaler med musik och dans. Kvinnornas dräkter har vackra broderier och de pryder sig med tunga silversmycken.
Miao-flicka i sin traditionella dräkt
Ett ungt par i maio-dräkter
Huvudmålet på vår resa, den charmerande byn Zhaoxing, är en dong-by. Det var helt fantastiskt att vandra  i och omkring byn och se lokalbefolkningens arbete. Så här års hängde ris, majs och rädisor på tork överallt tillsammans med indigofärgat tyg. Dong-folket är kända för det speciella blanka tyg de syr sina dräkter av. De väver bomull, som de sedan färgar minst tio gånger med indigo, sedan penslar de på äggvita och bankar tyget för att det ska bli blankt. Ibland använder de grisblod för att ge tyget en röd-brun ton. Blankheten visar på ríkedom, tyget blir en sorts "fattigmanssiden", samtidigt som det motstår både smuts och vatten bättre.
Överallt i byn hördes hur kvinnorna bankade tyg. Stora byttor där de framställde indigofärgen stod längs vattnet.
Indigofärg framställd från löv av Indigofera
Det är många steg innan man har färgen så här i färdigt skick. Länken visar de olika stegen allt ifrån plockning av löv till att tyget är färdigt att göra dräkter av.
Tunnor för indigotillverkning framför ett av trumtornen i Zhaoxing
Det indigofärgade tyget tvättas ...
... torkas ...
... bankas
Färdigt tyg rullas ihop
Man i glansigt dong-tyg med instrumentet  pipa
I Dazhai träffade vi yao-minoriteten. De rödklädda kvinnorna är kända för sitt långa hår. Flickorna klipper sig först vid 16 års ålder och sparar det håret, sedan samlar de allt hår de tappar och gör hårpiskor som de virar in i  det egna håret och gör en fläta som de använder till en avancerad håruppsättning.

Yao-kvinnorna  kombinerar vävda tyger och band med broderier i korsstygn och plattsöm till färgsprakande textilier.

I byn Tianlong träffade vi på tunpufolket. Det är hankineser som levt här sedan Mingdynastin. De skickades hit från norra Kina för att slå ner uppror, när befolkningen här vägrade betala tribut till kejsaren. Soldaterna fick vara kvar, hittade lokala fruar, och de som bor här idag härstammar från dem. De har behållit sina klädedräkter och traditioner. Gifta kvinnor plockar håret i pannan och har en speciell huvudbonad. Deras dräkter har vackra band och broderier.
Kvinnan till vänster är gift, det syns på håret
Detalj från dräkten, med "Mamma Fjäril"
Vi besökte batikmuseet i Anshun och fick se tillverkningen. Med olika pennliknande verktyg lägger man bivax på tyget enligt ett ritat mönster, sedan färgar man tyget med indigo och kokar tyget, så att vaxet smälter. Man tvättar tyget kallt och låter det torka. Sedan gör man en ny applikation av vax och upprepar proceduren. Bivaxet återanvänds.

Flytande vax och "pensel"
I den bok jag läst finns en gullig legend om hur batiktillverkning kom till:
En fattig flicka hade inte kläder för att gå på en festival utan måste stanna hemma och väva. En bivaxkaka föll ner från taket och det skvätte vax över hennes tyg. Flickan blev förtvivlad men ville inte slänga tyget. Hon färgade det och skrapade sedan bort vaxet. Då framträdde vackra färgvariationer och flickan fick då idén att lägga på vax i speciella mönster. Flickan kom till nästa festival med en säreget vacker dräkt!

I provinsen Guizhou bor 13 etniska grupper. Före 1949 erkändes inga etniska grupper i Kina, alla skulle anpassa sig till den hankinesiska kulturen. Men senare identifierades 55 olika grupper, var och en med sitt språk och sina kulturella drag. Under kulturrevolution var många grupper undertryckta, men nu har traditionerna återuppstått. Idag försöker man inte tvinga fram assimilering utan hävdar varje grupps rätt att uveckla sitt språk och sin kultur. Flera av de små minoritetsfolken får en positiv särbehandling, de får t ex ha mer än ett barn och de får förtur till utbildning. För uigurer och tibetaner är som bekant förhållandena annorlunda.

Anna Granberg deltog i resan och blev för oss andra en bra guide in i broderitraditionen. På hennes hemsida finns fina bilder från hennes broderiresor i Kina
Hos miao-folket fick vi tillfälle att studera broderi. På många broderier finns "mamma fjäril", som är grunden i deras skapelsemyt. Drakar är ett annat vanligt motiv. Broderandet är ett sätt att berätta folkets historia och myter för nästa generation. Flickorna lär sig tidigt att väva och brodera. Ofta sågs de sitta i dörröppningarna och sy på små lappar som de sedan fogar in t ex i en dräkt eller bärsele för babyn.







Väska med vackert broderi
En del miao-grupper har en sorts veckade kjolar med en otrolig vidd. Vidden kan vara mer än 6 m och antalet veck över 500! I bilden nedan hänger en sådan kjol nere t v.

Jag fick faktiskt en väska uppsydd av en kvinna i Zhaoxing. Det fanns gott om små väskor att köpa, men just det broderi jag fastnade för fanns inte på någon väska. Men hon erbjöd sig att sy en medan jag väntade.
Så här blev väskan: det broderi jag valt ut sitter nu på en väska med två fack med dragkedjor och axelsnodd, till det facila priset av 30 yuan (ca 30 kr)!

Landskapet i Guizhou är mycket bergigt och först nu bygger man vägar som till stora delar måste bli tunnlar och höga broar. Naturen har säkert bidragit till att byarna varit isolerade och gamla traditioner har bevarats. Men hur kommer det att bli om 10 år? Sitter miao-kvinnorna fortfarande och broderar i dörröppningen? Håller dong-kvinnorna på med att plocka indigoblad, växtfärga sina vävda tyger och banka dem blanka? Sparar yao-kvinnorna fortfarande allt sitt hår? Fortlever den omständliga batiktillverkningen för hand?

Kommer de unga kommer att följa traditionerna av respekt för familjen? Eller kommer utbildning, kontakt med internet och urbanisering göra att de glöms bort? Vi hade i alla fall nöjet att se barn och ungdomar engagerade i flera uppträdanden med sång och dans, klädda i sina traditionella kläder.
Unga sångare i  föreställningen Liusanjie, 
ett ljusspel på floden i Yangshuo i regi av Zhang Yimou

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar