tisdag 27 december 2016

Julens musikupplevelser

Johann Sebastian Bach kunde väl inte ana att hans Juloratorium skulle bli det mest spelade klassiska verket varenda jul flera hundra år framåt. Den välkända inledningskören Jauchzet frohlocket har ringt i mina öron sedan tredje advents-helgen. På lördagen sjöng vi denna i Bålsta Kammarkörs julkonsert tillsammans med blåsarna i Linnékvintetten. På söndagen sjöng vi oratoriets del 4 - 6 i Camerata Vocalis i Enköping tillsammans med Drottningholms barockensemble. Dessa delar hör egentligen till nyårsdagen, söndagen efter nyår och trettondedagen, men publiken fick Jauchet frohlocket som en bonus.

Det finns fler som skrivit juloratorier. En av dem är Camille Saint-Saëns, som skrev Oratorio de Noël år 1858, då han bara var 23 år gammal. Det blev en fin upplevelse att höra detta i Frösthults kyrka på Annandag Jul under ledning av Åsa Lansfors Lindblom. Fjärdhundra kyrkokör med solister och instrumentalister medverkade. Åsa var både dirigent och sopransolist, vilken prestation!

Visst har Saint-Saëns låtit sig inspireras av J S Bach: Preludiet har t o m undertiteln "I Johann Sebastian Bachs stil". Det är en härligt gungande pastoral som återkommer i slutet av oratoriet. Verket är ganska kort, så vi fick också höra Fantasie för violin och harpa av Saint-Saëns och mer fransk körmusik. Den avslutande körsatsen i oratoriet är som en fransk julkoral och påminde lite om Kungarnas marsch, Öhrwalls arrangemang av en franska julvisa, som inledde konserten. 
Frösthults kyrka
Fullsatt kyrka vid annandagens julkonsert
Det var länge sen jag hörde Saint-Saëns juloratorium, men det klingade bekant. Jag var med när Bålsta Kammarkör framförde verket i Skokloster kyrka 1983.

fredag 2 december 2016

Spelman på taket - stor musikal i Uppsala

"Om jag hade pengar" - troligen är det den låten du tänker på direkt. Men det finns mer trallvänlig musik än så i den här musikalen, inspirerad av klezmermusik, den judiska folkmusiken. Den är humoristisk och underhållande men här finns också frågor som berör.
Pressbild, foto Micke Sandström
Huvudpersonen Tevje, byns mjölkhandlare, slits mellan traditioner och kärlek till sina döttrar, när de väljer livspartners på egen hand och utanför gängse ramar. Samhället tränger sig på på flera sätt. Judeförföljelser och politiska motsättningar i Ryssland i början av 1900-talet når även byn Anatevka. Här finns paralleller till dagens flyktingsituation.

När de religiösa och kulturella traditionerna börjar svikta känner sig Tevje lika vinglig som en "spelman på taket".  Spelmannen, den tysta rollen som finns med överallt, görs inlevelsefullt av Victor Morell, en ung skådespelare. Han klättrar runt, flyger över och agerar tillsammans med de andra, och påminner om Chagalls målning. Jag läste på teaterns hemsida att Victor var höjdrädd, då måste det ha varit en stor utmaning att anta rollen.

Jag tycker Uppsala stadsteater lyckats bra med sin uppsättning, och de spelar för utsålda hus. Att sitta på bänk 1 långt ut åt höger är kanske inte helt optimalt, men fördelen var att få skådespelarna väldigt nära, kunna följa deras minspel och inte minst spelmannens agerande.

Det är fartfyllt på scenen, fullt av aktörer i alla åldrar. Inte minst ungdomarna gjorde bra ifrån sig både vad gäller sånginsatser och inlevelse i sina roller.

Jag har sett Spelman på taket för länge sedan, närmare bestämt den 18 maj 1985 (det är roligt när man sparar programblad!) på Komische Oper i Berlin. Det var på en körresa i DDR med Bålsta Kammarkör. Jag minns den vackra operasalongen, den medryckande musiken och artisteriet, men jag tror inte att språkkunskaperna räckte till för att uppfatta storyn. Klart lättare i Uppsala!
Programblad från samma musikal i Berlin 1985

torsdag 17 november 2016

Lovikkavantar och lite annat


Jag råkade hitta Lovikkagarn på Mickelsmässmarknaden i Örsundsbro. Jag har aldrig stickat Lovikkavantar förut, men mönstret är ju en klassiker.

Det berättas att skogsarbetarhustrun Erika Aittamaa i byn Lovikka i Tornedalen stickade vantar på beställning för att tjäna en liten slant. Men en dag år 1892 fick hon klagomål på ett par beställda riktigt tjocka ullvantar; beställaren var inte nöjd. Vantarna var hårda och stela. Erika provade då att tvätta dem och sedan borsta upp dem med en karda. För att piffa upp dem broderade hon lite på muddarna. Därmed var Lovikkavanten född och den kom att bli mäkta populär i byn. Samerna ville ha de samiska färgerna på broderiet: rött, blått och gult. Tofsen var inte bara till pynt; med den kunde vanten hängas på tork över elden.

Erika Aittamaa blev inte rik på sina vantar. Hon fick hjälp att söka patent, men patentbrevet skulle lösas ut för 30 kr och det hade hon inte råd med och hon var för stolt för att ta emot pengar från byborna.

Jag har inte varit originalet helt trogen vad gäller färger och broderi. På bloggen Rät & avig fick jag tipset att sy kråkspark i tre färger förskjutna en halv maska i sidled. Att tummetottarna på de grå vantarna är vita,, beror på att det grå garnet tog slut, men visst blev det en kul detalj? Jag har inte ruggat vantarna så mycket, de känns mjuka och varma efter några drag med en stålborste.

Jag upptäckte sedan att det fanns mer ullgarn i garnförrådet, vilket ledde till två par tovade vantar. Jag satsade på julinspirerat broderi i form av stjärnor och hjärtan. På ett av paren nålfiltade jag röda hjärtan i lite större format. Alla vantar skall gå till syföreningsauktionen, hoppas de ger mycket pengar till välgörande ändamål.

måndag 7 november 2016

Ett nytt men gammalt requiem

I allhelgonatid framförs Requiem av många olika kompositörer. I år även ett mera ovanligt sådant, skrivet 1763 av Johann Adolph Hasse. Verket fick sitt svenska uruppförande i Kungsholms kyrka i Stockholm. Kungsholms kyrkokör tillsammans med Drottningholms Barockensemble och solister framförde verket med den äran. Roligt att det lockat så stor publik, kyrkan var i princip fullsatt. Stockholmsvädret var snålkallt, men musiken i detta ovanligt ljusa requiem i C-dur värmde. 
Kungsholms kyrka vid konserten
Johann Adolph Hasse (1699-1783) är en kompositör som vi inte hört så mycket av. Han var produktiv speciellt i operagenren (skrev ca 70 operor), men skrev även en hel del kyrkomusik. Han var berömd på sin tid, men blev bortglömd. En stor del av hans noter förstördes i en brand.

Det har bildats ett Johann Adolph Hasse Gesellschaft i München som arbetar för att hans musik ska framföras igen. På deras sida hittade jag några uttalanden om Hasse och hans musik. T ex att Mozart lär ha sagt "Gern würde ich unsterblich wie Händel und Hasse" (Jag skulle gärna vilja bli odödlig som Händel och Hasse). Och det blev han ju med råge!

Inledningen och avslutningen med den välkända texten Requiem aeternam dona eis Domine, et lux perpetua luceat eis sjöng kören utantill. Som åhörare upplevdes budskapet på det sättet mer angeläget,  att de verkligen sjöng för oss.


Av solisterna vill jag ge tenoren Mikael Stenbaek en speciell eloge, vackert och engagerat sjunget. I vissa satser var solistinsatserna så korta att jag stördes lite av att de gick fram och tillbaka.

Konserten inleddes med en sats ur Joseph Martin Kraus Bisättningsmusik för Gustav III. Kraus brukar kallas "den svenske Mozart" och jag såg i programmet att han var väldigt samtida med Mozart, född samma år, död ett år senare.

Konserten spelades in av Sveriges Radio och kommer säkert att sändas framöver. I väntan på det länkar jag till en inspelning på YouTube.

Wolfgang Amadeus Mozart, Komponist (1756 – 1791):     "Je deviendrai immortal comme Handel et Hasse" („gern würde ich unsterblich wie Händel und Hasse“) - Widmung seines Opus III (KV 10 – 15) für die englische Königin Charlotte,1765
Wolfgang Amadeus Mozart, Komponist (1756 – 1791):     "Je deviendrai immortal comme Handel et Hasse" („gern würde ich unsterblich wie Händel und Hasse“) - Widmung seines Opus III (KV 10 – 15) für die englische Königin Charlotte,1765
Wolfgang Amadeus Mozart, Komponist (1756 – 1791):     "Je deviendrai immortal comme Handel et Hasse" („gern würde ich unsterblich wie Händel und Hasse“) - Widmung seines Opus III (KV 10 – 15) für die englische Königin Charlotte,1765

söndag 23 oktober 2016

Vävning + opera = Vävopera

Jag har skrivit ganska många inlägg om opera och några inlägg om vävning, men aldrig något som handlar om både ock. Inte förrän nu ...

Den Stora Vävoperan spelades på Musikaliska i Stockholm, i en nästan fullsatt sal med förhållandevis ung publik. Det blev en kväll att minnas, en fin upplevelse av nyskriven musik och texter med ett angeläget budskap.
Musiken är skriven av Stefan Klaverdal. Förutom vanliga instrument ingår bearbetade ljud från vävstolar och symaskiner.

Operan har tre solistroller:
  • Shapla, ung flicka i Bangladesh som jobbar på en textilfabrik
  • Hanna, ung skånsk lantbrukardotter i början av 1900-talet, duktig på att väva 
  • Tiden, ödesgudinna som spinner livets tråd, sätter upp, väver och klipper ner
Lisa Hansson har gjort librettot och det är hon själv som gestaltar Tiden. Bland annat improviserar hon en Vävordsaria, det var lite svårt att helt och fullt uppfatta texten, men jag hörde om vävstolsdelar som slagbom, vävsked, trampor och lattor, tekniker som varpning, solvning och skedning, och varp och inslag förenas till vävnad ...

Efter kontakt med Lisa fick jag detta citat:  
"Varptrådarna träs genom solvögonen, växelvis. Tråd för tråd i öga för solvöga. En solv sitter fast i en käpp upptill och en nertill och blir ett skaft. Tuskaft treskaft fyrskaft. Ögon på skaft. Skaften binds till olika trampor, växelvis. Så att solvögonens alla varptrådar kan lyftas upp i vissa skaft och dras ner i andra, när väverskan trampar om.  Så skapas skälet, inslagets långa tråd kan korsa tidens varp, och flätan kan flätas. Vävflätan."

Några pressbilder från föreställningen, fotograf Daniel Wirgård:
Hanna, Tiden och Shapla

Hanna väver flamsk
Hanna har funnits i verkligheten. Hon och hennes syster Anna föddes på gården Lilla Rödde, några mil söder om Lund. De levde ogifta, så deras rika hemgift kom inte till användning. I den fanns alla tänkbara textilier i linne och ylle, allt spunnet och vävt på gården, så som generationer kvinnor i deras släkt gjort.

Dyk ner i kistorna (ett absolut måste att klicka på den här länken!) så får du se en helt otrolig samling och läsa om släkten som bott på gården. Hanna levde kvar på gården ända till 1985 utan vare sig el eller rinnande vatten. I operan är Hanna som 20-åring förälskad i Jesper, men tanken på att bli bondmora och inte få tid att ägna sig åt vävning, gör att hon tackar nej till honom. Men vem vet, kanske var det så att friaren inte fick godkänt av fadern?

Shapla symboliserar en av många sömmerskor i Bangladesh, där 80 % av exportinkomsterna kommer från klädindustrin. För tre år sedan inträffade en fruktansvärd olycka på en textilfabrik Savar Building i Dhaka, då över 1100 människor dog. Operans starkaste scen är när namnen på alla de som dött i katastrofen projiceras på väggen och skådespelarnas ryggar och under tiden spelas suggestivt repetitiv musik på temat La Folia på fiol. Mängder av namn rullar fram och på slutet blir texten oläsbar och bara som ett vitt vågmönster på svart botten. Katastrofens offer är så många att de blir anonyma.
Jag hade inte hört någon musik av Stefan Klaverdal förut, men det här gav mersmak. Här är en länk till utdrag av musiken i operan.

Operans budskap är en uppmaning till hållbar konsumtion. Jag tror att alla som ser den får sig en tankeställare. I programbladet finns en länk till Stilmedveten, ett intressant projekt med fakta och mängder av inspiration.

I förra lördagens DN recenserades två rapporter under rubriken Modeslavarna betalar priset för våra kläder (enligt min mening en underlig rubrik: här betyder modeslavar alltså de som under slavliknande villkor syr våra kläder). Textilkonsumtionen i Sverige har ökat med 30% sedan år 2000. Varje svensk köper runt 13 kg textilier om året. Under 2015 öppnade H&M mer än en ny butik varje dag! Aldrig har kläder varit så billigt som nu. Citat från artikeln: "Förutsättningen för det sjukt låga priset på galleriornas tröjor är fortfarande att de ofta produceras av en flicka i Asien som jobbar 72 timmar i veckan för 700 kronor i månaden". Lägg därtill miljöförstöring och bristande säkerhet, samt våld mot politiskt aktiva - bilden är inte vacker.

Positivt är däremot att textilt arbete uppmärksammas så mycket i kulturutbudet. Jag tänker på Satyagraha av Philip Glass, där Cirkus Cirkör gör sina akrobatiska konster med nystan och linor och där Gandhis spinnrock finns med. Samma tema finns i föregångarna Knitting Peace och Knitted Piece. Det är tydligt att handarbetet alltmer är accepterat som konst, kanske till och med som en politisk kraft.

måndag 3 oktober 2016

Silkesodling i Sverige?

Anders Johansson Åbonde föreläser
I samband med resor i Kina har jag fått veta lite om silkesodling. Men inte visste jag att det gjorts allvarliga försök med sådant i Sverige, inte förrän jag lyssnade på ett intressant föredrag i Uppsala, anordnat av Svensk-kinesiska föreningen.
Anders Johansson Åbonde berättade om den forskning, som blev ämne till hans licentiatavhandling  Drömmen om svenskt silke.

Silkesodlingen började i Kina för flera tusen år sedan. Kunskapen hemlighölls länge, men spreds så småningom även utanför Asien, faktiskt ända till norra Europa. Silkesfjärilen har det vita mullbärsträdet som sitt värdträd och larverna (som vi ofta kallar silkesmaskar) livnär sig på bladen.

Anders Johansson Åbonde berättade att det gjordes försök med silkesodling i Sverige under tre olika perioder.
  • På 1730-talet var utvecklingsoptimismen stor. Man planterade mullbärsträd, mest i Skåne, men även längre norrut, till och med i Norrland. Flera kända vetenskapsmän som Mårten Treiwald var pionjärer och Carl von Linné visade stort intresse. Vetenskapsakademin (instiftad 1739) skrev om försöken i sina skrifter. Drottning Lovisa Ulrika hade mullbärsträdsodling och silkesmaskar på Drottningholm. Man såg odlingen som nyttig för landet. Det var dyrt att importera lyxvaror. Hattpartiet stödde odlingen med bidrag.  Men när mössorna tog makten drogs bidragen in. Några kalla vintrar och regniga somrar gjorde också att intresset avtog.

  •  Kring år 1830 tog silkesodlingen fart igen. Sällskapet för inhemsk silkesodling bildades och var aktivt i nästan sjuttio år. Sällskapet gav stöd genom att dela ut mullbärsträdsplantor och ägg av silkesfjärilen. Kemisten Jöns Jacob Berzelius, känd för  att ha upptäckt flera nya grundämnen och gjort atomviktstabeller, höll också på med mullbärsodling och var medlem i sällskapet.  Man hoppades göra odlingen till en ny folknäring, ett enkelt arbete, som kunde skötas av barn och kvinnor. Någon större produktion blev det inte. Under den tid sällskapet var verksamt var år 1875 extremt bra och då handlar det ändå bara om 11 kg framställt silke. Kungahuset stödde verksamheten och av det silke som producerades vävdes siden till kungliga textilier. 
  •  Under några år i början av 1910-talet gjordes nya försök. Några var envisa nog att tro att det skulle fungera. Man såg att danskarna lyckats relativt väl. Det gjordes försök med olika sorters silkespinnare. Likaså försökte man få larverna att leva på annat, t ex på bladen på svartrot. Kanske det hade blivit fler experiment om inte första världskriget brutit ut.

Försöken med silkesodlingen i Sverige blev alltså aldrig någon höjdare. Mullbärsträden tog skada av de bistra vintrarna och silkesfjärilens larver angreps av sjukdomar. Man kan tycka att hela projektet var dömt att misslyckas på grund av klimatet. Men hade man inte försökt, hade man ju inte vetat ...
De olika stegen från silkesfjärilens ägg till kokong som hasplas upp till råsilke
Apropå silke....
På en resa i Sydafrika i våras köpte jag blått silke utan att riktigt veta vad jag skulle använda det till. Nu har det kommit till användning, faktiskt i två tröjor tillsammans med Baby Alpacka Silk och Silkhair med utgångspunkt i ett mönster i Drops design

I den första tröjan följde jag mönstret ganska noga, i den andra gjorde jag kortare ärm och randade efter hand, så att garnet skulle räcka till, och gjorde ett enklare hålmönster. I båda har jag det blå African Silk längst upp.

tisdag 27 september 2016

Sven Wollter, MAX IV och medeltida sånger ...

Tänk så mycket man kan få uppleva under en och en halv dag på Bokmässan i Göteborg. Det har blivit tradition att som pensionär resa dit. Ett myller av folk, utställningar och programpunkter att välja bland.

En fin programpunkt var intervjun med Sven Wollter. En pigg 82-åring har blivit författare. Boken har titeln Hon, han och döden. Den stora salen var helt fylld, många ville lyssna till hans speciella röst och säregna humor.
På Forskningstorget berättade Aleksandar Matic om de nya imponerande anläggningarna i Lund, MAX IV och ESS, båda superstarka "mikroskop". Absolut världsledande anläggningar när det gäller att studera materialegenskaper.
MAX IV, som invigdes så sent som i midsomras, använder synkrotronljus i röntgenvåglängder och ESS, som beräknas kunna bli klart till år 2023, använder neutroner. MAX IV är lika stort som Colosseum i Rom.
 

Jag rekommenderar den här lilla trevliga filmen om hur MAX IV fungerar! 


Ett lite udda ämne på Forskartorget var uråldriga musiktraditioner. Gunilla Iversen visade på poesin i mässans sånger på 800-talet och vi fick lyssna på klingande exempel. Föredömligt nog delade gruppen ut noter och texter.
Vokalgruppen Pisces Dei och solisten Mirian Andersèn (t v) exemplifierar Gunilla Inversens (t h) forskning
Här nedan berättar Gunilla om hur hon med sin forskargrupp räddar gamla medeltida handskrifter genom att göra dem tillgängliga digitalt för framtiden.

Många författare presenterade och signerade sina böcker. Här ser ni några av dem jag lyssnade på:

Inger Edelfeldts intervjuas om sin nya bok Fader Vår, som jag just läst
Sofi Oksanen signerar sin nya bok Norma
Bodil Jönssons ämne var "Skrivande och mänsklig tilväxt"
Om man behövde vila benen kunde man slå sig ner på Kockteatern, lyssna på presentation av någon ny kokbok (inte klokt så mycket som ges ut) och provsmaka det som lagades på scen.

Det sägs ibland att pappersbokens tid snart är ute, men inte att döma av utbudet på mässan. Många gick därifrån med välfyllda bokkassar. Eftersom bokhyllorna hemma inte har plats för mer, försöker jag låna skönlitterära böcker på biblioteket. Men jag köpte en fackbok, Hemisfärernas musik av Jan Fagius med underrubriken Om musikhanteringen i hjärnan. Vad pågår i hjärnan när vi musicerar eller lyssnar på musik? Har alla människor en medfödd musikalisk förmåga? Det ska bli intressant att få svar på dessa och andra frågor av en forskare i "musikens neurologi".

måndag 19 september 2016

Opera och cirkus möts på Folkoperan



Satyagraha betyder "Sanningens väg" och är namnet på en opera av Philip Glass. Den skrevs redan 1979 men har faktiskt aldrig satts upp i Sverige förrän nu.
Min tidigare bekantskap med Philip Glass var musiken till filmen Koyaanisqatsi (som betyder "Världsförvandling"). Jag minns den suggestiva minimalistiska musiken som nästan hypnotiserade mig.

Jag visste att Satyagraha handlade om Gandhi och blev först frustrerad när jag läste i programmet. De scener som beskrevs var fragment av händelser under Gandhis tid i Sydafrika, och de kom inte ens i kronologisk ordning. Och varför hette akterna Tolstoj, Tagore och King? Men så började föreställningen och det stod något om att släppa kravet på att förstå. Det här är ingen linjär berättelse, mer en poetisk upplevelse.

Operan är skriven på sanskrit och ska inte översättas till något begripligt språk. Och när man väl kommit in i lyssnandet är det faktiskt befriande att slippa försöka uppfatta en text eller läsa på textmaskin. Text och musik smälter ihop. Musiken är extremt minimalistisk, dvs samma små motiv upprepas om och om igen, man blir nästan hypnotiserad. Rytmerna kommer från den indiska musiken. De små förändringarna som kommer gör att man reagerar. Det kan vara en liten tonal förändring eller att man lägger till ett slag i takten. Stråkorkester, kör och solister framför denna mycket krävande musik.  Lyssnaren invaggas i den tidlöst repetitiva musiken, men så kommer den där lilla förändringen och man nästan rycker till.

Gandhi tillbringade en del av sitt liv i Sydafrika, där han kämpade mot rasismen och de orättvisor indiska arbetare utsattes för. Hans sätt att tackla problemen var ett aktivt icke-våld. I varje akt projiceras någon livsvisdom ur Bahavagita, det mytologiska diktverk som är viktigt för hinduismen.


Sångarna agerar inte mycket, agerandet står Cirkus Cirkör för. Gandhi representeras t ex både av en akrobat och en sångare. Cirkusartisterna går på lina, snurrar i hjul, jonglerar, hoppar från gungbräden ... Helt otroligt vilken tillit de måste ha till varandra.

Cirkus Cirkörs stora röda nystan känns igen från deras föreställning Knitting Peace och nystandet finns med även här som en meditativ process. I sista akten kommer en stor spinnrock in i för att påminna om att Gandhi propagerade för att indierna skulle spinna och väva egna bomullskläder; det skulle slå  ekonomiskt mot det brittiska etablissemanget i Indien. Spinnrockshjulet har blivit en symbol för Indiens frigörelse från Brittiska samväldet och finns med på flaggan.

Jag hittade på youtube ett avsnitt från tredje akten av Satyagraha.  Sätt dig bekvämt, klicka på bilden, blunda och lyssna i 8 minuter så får du ett fint exempel på Philip Glass`minimalism.


Nu när jag läst mer i programmet vet jag att Glass velat relatera Gandhi till andra historiska rättvisekämpar. Därav namnen på operans akter.
Författaren Leo Tolstoj påverkade Gandhi i tankarna om icke-våld (Gandhi grundade en kooperativ gemenskap, Tolstoj farm, i Sydafrika).
Rabindranath Tagore fick nobelpriset i litteratur 1913, han var god vän till Gandhi och stödde honom i kampen för Indiens befrielse från det brittiska kolonialväldet.
King är förstås Martin Luther King, som var starkt influerad av Gandhi. Båda mördades på grund av sina arbeten för samförstånd mellan raser och religioner.

Folkoperan ska ha en eloge för ännu en annorlunda uppsättning. Opera och cirkus förstärkte varann och smälte ihop med den suggestiva musiken.

söndag 21 augusti 2016

Retrotröjan till min man är klar!

Vissa projekt tar tid ... desto skönare när de är klara. Jag skrev ett inlägg här i bloggen i början av mars. Då var bakstycket till retrotröjan klart. Sedan dess har det runnit mycket vatten under broarna, jag menar farit många maskor över stickorna. Två koftor till mig själv har det blivit. Men idag är tröjan klar!
 
Som jag skrev i mars-inlägget har jag fått räkna om mönstret, eftersom jag har ett annat garn. Dessutom har min man ganska korta armar, vilket ledde till mycket räknande för att få med alla olika mönstervarianter i bra proportioner.
Jag är lättad och han är nöjd. Och som alltid när ett stickprojekt är klart, kommer undran: vad ska jag sticka härnäst?

måndag 8 augusti 2016

Eftermiddagsutflykt vid Mälaren

 
En trevlig artikel i EP fick oss att göra en utflykt i lördags. På Målhammar har det för några månader sedan öppnats ett galleri och där pågår just nu utställningen Älskade mönster. Här visas handtryck på tyg i stora mönster och glada färger. Tidsperioden som utställningen fokuserar på är 1954 - 1975.

Igenkänningsfaktorn var hög för oss som var med när det begav sig. Viola Gråsten, Göta Trägårdh och Marimekkos designer Maija Isola var några av de namn jag kände igen. Det var en passande lokal med plats till stora tygsjok i de ljusa rummen i 1600-talsherrgården med högt till tak. Det var också intressant att se hur besökarnas miner sprack upp i glada leenden över dessa explosioner i stormönstrat och färgglatt på tyger, kuddar, klänningar och lampskärmar.

Några exempel på vackra mönster i utställningen:
Carl Johan de Geer: Älgen
Inez Svenssons Randiga bananer och Ritva Wahlströms Svarta-panter-kudde
Marimekkomönstret Kaivo av Maija Isola
Ett annorlunda och tidstypiskt mönster var Atomics, designat av The Svedberg, nobelpristagare i kemi. Han ritade en gardin till sin institution där atommodeller och partikelkollisioner blev till ett lekfullt mönster. Hans son var arkitekt som gjorde karriär på NK och såg till att mönstret kom med i kollektionen Signerad textil 1954.
The Svedberg: Atomics
Jag hade aldrig varit på Målhammar förut. Herrgården ligger i naturskön lantlig miljö. Alldeles intill ligger Gula stallet, där man satsar på närproducerat och ekologiskt. Vi provade deras härliga våfflor till eftermiddagskaffet utomhus. Inte långt därifrån ligger Ängsö, där vi besökte Ängsö fisk, och köpte rökt makrill, som blev en utsökt kvällsmat i bersån hemma på kvällen.
En kort resa kan ge mycket upplevelser!

tisdag 19 juli 2016

En heldag i Stockholm

Det är inte dumt att ha storstan på nära håll och kunna turista där en sommarlördag! I lördags blev det två museibesök ute på Skeppsholmen och en ovanlig båttur.

Till Östasiatiska museet gick vi för att få se hur ett nytt arrangemang av levande japansk konst växer fram, men det gällde tydligen inte varje lördag, bara under augusti. Men där fanns några texter, montrar och videofilmer att ta del av. Bonsai och ikebana är två japanska begrepp för arrangemang av växter. Att bonsai betydde konsten att odla och forma träd i kruka, visste jag. Men ordet ikebana hade jag aldrig hört förut. Det står för konsten att arrangera blommor. I båda fallen betonar man asymmetri och tomrummen mellan växtdelarna är betydelsefulla. Ett par bilder från montrarna:


På Moderna museet såg vi utställningen om den japanska konstnären Tayoi Kusama. Hon är född 1929 och still going strong. År 2013 ställde hon upp som mål för sig själv att göra 100 målningar innan hon dör. Det antalet har hon passerat för länge sedan, och ändrade målet till 1000, men nu är det 2000 som hon satt som mål.
Några av de stora senare målningarna med mycket mönster och färger 
Det var en stor utställning med både målningar, skulpturer och installationer.  En del var placerad i Arkitekturmuseets lokaler.

Ytligt sett ser mycket av konsten ut som ett stort skämt med alla dessa prickar, men det finns en mörk baksida. Kusama mådde psykiskt dåligt redan som barn och hade ofta hallucinationer.  Och då såg hon prickar. Att måla blev en sysselsättning och det syns i hennes tidiga målningar att familjens arbete med fröförädling gav henne inpiration. 1957 flyttade hon till New York och att slå igenom där som icke-västerländsk kvinna var inte helt lätt.  Oändlighetsmålningar och anhopningsskulpturer blev kännetecknande för hennes konst.

Pumpor förekommer både i målningar ...
... och i skulpturer


Installationerna var häftiga och gav mig nästan yrsel. Ett rum med spegelväggar och vatten på golvet var fyllt av prickiga rispapperklot med lampor som ändrade färg. Här var ljudnivån väldigt låg, man blev helt stum av förvåning.
I ett mycket litet rum hade speglar placerats så spegelbilderna blev oändligt många. Här släppte man bara in fyra personer åt gången. 


På Venedigbiennalen 1966 hade Kusama placerat 1500 klot på gräsmattan och börjat sälja kloten för två dollar styck som en sorts protest mot synen på konst, tills arrangörerna satte stopp. Hon kallar installationen Narkissos trädgård. När man går omkring i rummet ser man de förvridna spegelbilderna av sig själv, andra besökare och naturen utanför fönstret.

"Prinsessan av det storprickiga" -passande smeknamn
Väggarna på museet hade för att hedra Kusama dekorerats med prickmönster och många besökare hade klätt sig i prickigt.  Jag har inget prickigt i min garderob, och kände mig helt fel i min blårandiga tröja när jag ställde upp för en bild vid det pricklagda trädet utanför museet.
Så avslutade vi dagen med en riktig turistgrej. På väg till Skeppsholmen hade vi sett denna underliga farkost. Och på kvällen tog vi en tur.

Det blev en sightseeingtur på ett annorlunda vis. Amfibiebussen är en ombyggd Volvobuss. Det hela började som en vanlig busstur. Men ute på Djurgården kopplades drivningen till en propeller istället och efter en kort instruktion om var flytvästarna fanns, plumsade vi ner i vattnet.


Att se stan från vattnet är alltid fint, nu kändes det alldeles extra att glida förbi de vackra byggnaderna såsom Vasamuseet och Nordiska museet. Folk som befann sig på mer normala båtar eller stora kryssningsfartyg vinkade glatt.
Vi åkte ungefär lika långt som regalskeppet Vasa kom på sin jungfrufärd. Men vår båt var stabil nog att  ta oss tillbaka till Djurgården där båten återigen blev en buss, nu med rejält rentvättade däck.

tisdag 12 juli 2016

Sommarens vävprojekt

Det blev en koncentrerad vävperiod den här sommaren också. Förberedelserna var planering och klippning av trasor, för det skulle bli trasmattor igen. I boken Trasmattor och andra inslag av Tina Ignell hittade jag två mattor jag fastnade för. Den ena var en variant på den klassiska rosengångsmattan (design Anna Svenstedt) och den andra en superromantisk matta kallad Drömmen om Elin (design Gullvi Heed).

Jag är mycket nöjd med resultatet. Rosengångsmattan blev en färgklick  i arbetsrummet. Det finns återkommande färger i tuskaftsränderna och alla bårder är olika och jag bestämde färgkombinationer efterhand. Här gjorde jag en drejad frans och knöt in en svart mattvarpstråd.
  


Att göra Drömmen om Elin var en utmaning för mig. Här skulle små korta slarvor av rött stoppas in så många det bara gick. Jag hittade ett tyg med små rutor i rött och svart och valde att använda sådana slarvor i centrum av blommorna. Gröna trasor plockades in som blad.  I de ljusa avsnitten finns snodda trasor i ljusgrönt vridna åt olika håll för ge illusionen av kvistar. I efterhand har jag broderat stjälkarna (som sig bör med stjälkstygn)

Extra kul var att jag också skulle väva en matta på beställning av goda vänner, den skulle vara hela 3 meter lång i stil med den hallmatta som jag kallade Ljusnande ingång och vävde för tre år sedan. Här är en bild av den nya mattan på sin plats i Norrköping. 
Jag hann med en fjärde matta vävd helt på egna infall utifrån tips av min svägerska. Det som var bra med detta var att det ökade min förståelse för vad de olika tramporna gjorde. I min iver att variera mönster blev jag visst lite slarvig med att flytta spännaren, vilket gett denna matta en aning insvängd midja, men strunt i det.
 
 Alla mönstrade trasor i denna matta kommer från Gudrun Sjödén-tyger: en trasig klänning min svägerska gav mig och tre kassar jag fått vid köp, Det går att ana bokstäver på vissa ställen.



Här följer några bilder från vävprocessens slutfas. Det var väldigt spännande att klippa ner, rulla ut mattorna och se dem i sin fulla längd. 



Sedan följde en hel del arbete med mattornas avslutning. Fransar kan knytas på olika sätt.  På Drömmen om Elin rekommenderades att man klipper av fransarna och fållar en kant. I efterhand tycker jag nog att det varit snyggare med en flätad frans även här.

Här gör jag drejad frans på en av mattorna
 Jag har hört talas om sms-tumme som kan drabba den som är väldigt flitig med smartphonen, men jag lider nu av ett annat fenomen, låt oss kalla det mattfrans-tumme. Jag har drejat respektive flätat fransar på tre av mattorna. Och inte blev tummen bättre av broderandet på Drömmen om Elin. En tung matta vävd på dubbla inslag, svårt att komma åt och jobbigt att med en stoppnål få till rosenstjälkarna. Men resultatet är vackert. Nu ligger mattan i hallen och ser välkomnande ut, inte sant?