Jag har under hösten inte läst mycket skönlitteratur, inte haft orken, inte kunnat koncentrera mig. Men denna boken kanske? Så bra att den fanns på biblioteket, dessutom tunn och glest skriven.
En norsk ung författarinnas debutroman (hon är född 1992), väl värd att läsa, är skriven med både kärlek och humor. Långa stycken med bara korta ofullständiga meningar - kanske för att orken inte räcker till mer, när man drabbas av djup sorg. Det är känslosamt att läsa boken, jag kan leva mig in i mycket, även om varje sorg är unik.
Titeln är ett ord som finns både i nynorska och dialektalt i västra Norge. Svartstilla betecknar en sjö eller fjord som ligger spegelblank. Ett totalsvart stillastående, som den gamla damen drabbas av, när hon mist den livskamrat hon haft i hela sitt vuxna liv.
Här finns länk till ett smakprov!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar