Det är länge sedan jag skrev något i bloggen. Som vanligt varje sommar sedan 2013 har jag vävt en god vecka i Skåne, och det brukar jag alltid skriva om. Men den 8 juli dog min livskamrat och livet tog en annan vändning. Ofattbart att dagarna går, en efter en, och i dag är det 23:e dagen utan honom.
Det är som att leva i parallella världar: den ena fylld av sorg, saknad och tomhet, den andra fylld av vanliga vardagliga sysslor. Jag hittar tröst i böcker jag lånat på biblioteket, i naturen och framför allt i musiken, både det egna orgelspelet och och att lyssna på konserter.
Trädgården är också en källa till tröst. Jag sitter på hans stol, det känns mindre tomt då.
2 kommentarer:
Jätteledsen för det du går igenom! - Jag följde din blogg för många år sedan och hittade tillbaka idag. För länge sedan gick jag igenom något liknande. Man är på ett gungfly och måste hitta något att hålla sig fast vid. Ta steg för steg och ibland sjunka.En bild som en läkare gav mig då som skulle hjälpa. Söka det som håller. Våga ta nästa steg utan att veta OM man grundar eller håller sig uppe. Ta sig iland. Kanske hjälper det att söka sig till bilder och musik. Och naturen för att stå ut med saknaden! Kram från en främmande!
Så fint att få tröstande ord från en okänd, tack!
Det har snart gått tre månader nu, men visst går jag fortfarande på ett gungfly ibland.
Jag läste Cyndee Peters lilla bok "Timme för timme, dag för dag". Den kändes väldigt bra att läsa, jag rekommenderar boken om du inte redan läst den.
Stort tack för din kommentar! Hoppas du fortsätter att läsa min blogg!
/Ingrid
Skicka en kommentar