Moderna museet igen!

Att gå på Moderna museet är alltid roligt. Den här gången var det Gabriel Orozcos utställning som var huvudattraktionen. Jag kände igen hans namn från en utställning på Centre Pompidou för några år sedan. Det jag minns bäst var den itusågade och komprimerade bilen, en Citroën, och fyra ihopmonterade cyklar.

Här i Stockholm fanns inte cyklarna, däremot annat. Ett enormt valskelett, vackert utmejslade stenar och en lång serie med fotografier på två gula vespor, hans egen fotograferad tillsammans med andra som han hittat ute på stan. På sista bilden av 40 var det tre! Här fanns också en vinröd Citroën, en nygjord sådan, den första gjorde han redan 1993.  (Det var fotoförbud på museet så kolla på länkarna. Men det var väl ok att fota affischen?)

Namnet Orozco dök också upp på en resa i Mexico. Namnet nämndes i samband med en rundtur i Mexico City, där vi såg flera stora muralmålningar. Men det är en tidigare generation, José Clemente Orozco (kusin till Gabriels far) var en av de största mexikanska muralmålarna.

Orozco-utställningen var inte så omfångsrik, så det fanns tid till mer. En utställning Dansmaskiner blev dock en aning jobbig. Efter de 8 filmerna i Kraftwerks installation med 3-D-glasögon på, räckte inte orken till att gå runt så mycket bland modernisterna. Då var det mer lättsamt att se en del av Charlie Chaplins stumfilm Moderna tider . Roligt och passande att de kombinerar utställningen med den dråpliga stumfilmen från 1936, som kritiserar det mekaniserade samhället.