måndag 9 januari 2017

Världssolister på Metropolitan

Visst är det svårt att överträffa ett operabesök live, men då blir det sällan med solister i världsklass. Ett utmärkt sätt att få höra höjdarna är att utnyttja Metropolitans direktsändningar över världen. Och för oss ligger Folkets Bio i Kalhäll bra till. Förra gången såg vi Madama Butterfly här är en länk till det inlägg jag skrev efteråt.

I lördags var det utsändning av Nabucco, eller som vi ofta säger på svenska, Nebukadnessar, Verdis tredje opera (av 28), den första som gjorde honom berömd. Den kom nog rätt i tiden också, med premiär 1842, några år innan Italien blev ett enat land.

Huvudperson är Nebukadnessar II, kung av det mäktiga Babylon. Det var han  som erövrade Jerusalem och förstörde templet år 586 f Kr och lät deportera judarna som hamnade i den s k "babyloniska fångenskapen". Den antika historien handlar om tidlösa frågor som makt och avundsjuka, krig i religionens namn och förbjuden kärlek.

Titelrollen sjöngs av Placido Domingo, för 20 år sedan en av de tre tenorerna (tillsammans med Luciano Pavarotti och José Carreras), nu baryton.
Dirigent var James Levine, som nu dirigerar från sin rullstol med små handrörelser och mycket mimik. Det var underbart att se honom i närbild då och då under föreställningen. Framförandet av Va, pensiero ("Fångarnas kör") följdes av stort jubel, vilket ledde till att han höjde taktpinnen för ett da capo direkt. 
 
Den direktsända Nabucco var sista föreställningen på Metropolitan i denna uppsättning. Vid premiären hade Domingo och Levine framträtt 329 gånger tillsammans. Båda är som det stod i en recension "septuaganiarians", d v s 70+. När de uppträdde tillsammans för första gången var några av de medverkande sångare inte ens födda.

En stor fördel med att se opera så här är att man får otroliga närbilder och verkligen kan se sångarnas inlevelse, tårar och svettpärlor. Det som däremot inte går fram som i verkligheten är dels scener med många agerande, dels storslagna dramatiska effekter. Exempel på sådant är scenen med "Fångarnas kör" (men då njuter man för fullt av maffig körsång) och scenen när blixten slår ner efter att Nebukadnessar utropat sig själv som gud.
Man känner igen Verdis underbara musik på de stora körerna men även melodiösa slingor. Jag noterade hur Nebukadnessars bön från hjärtats djup till himlen "målades" i tonslingor från djup bas till drillande höjdtoner på flöjt.


Sopranen Liudmyla Monastyrska som Abigaille var helt otrolig både vad gäller röstresurser och dramatik. I videon här ovanför får vi höra henne och Domingo berätta om vilken utmaning det är att ta sig an de svåra rollerna i operan. Då gällde det framförandet på Royal Opera London. Hela den  föreställningen finns tillgänglig här.

Det finns många sätt att ta sig an en opera.Jag uppskattar att vi fick en pampig historisk miljö och klädedräkt som kan tänkas tidsenlig (inte som i London, där föreställningen verkar vara så avskalad, och sångarna hade moderna kläder i tråkigt grått). Då stämmer musiken med texten naturligt. Och publiken njuter ... trots att vi satt i en biosalong var det svårt att låta bli att applådera!

Foto: Marty Sohl/Metropolitan Opera (bilderna publicerade med tillstånd)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar