tisdag 24 oktober 2017

Nordisk operapremiär i Karlstad

Wermland Opera i Karlstad ger sig på spännande och ovanliga uppsättningar. Den här gången gäller det The Greek Passion av Bohuslav Martinů.

Klippet ger ett litet smakprov:


Operan finns i två olika versioner. Den första skrev Martinů för Covent Garden i London 1954-1957, men den refuserades av operaledningen. Den andra skrev han 1957-1959 (det senare är hans dödsår) och den hade premiär i Zürich 1961. Så Martinů fick inte själv uppleva resultatet. Den första versionen rev han itu och delade ut notblad åt olika håll. Den sattes upp först 1999, efter att en tjeckisk musikforskare återkonstruerat den och sedan har den också spelats på Covent Garden. Och nu har den alltså fått Norden-premiär i Karlstad!

Operan bygger på en roman av Nikos Kazantzakis, Christ recrucified. Berättelsen handlar om en liten grekisk by, där livet går sin gilla gång. Byborna har för vana att spela upp passionsspel och håller just på att fördela rollerna i kommande års spel. Alla blir inte nöjda. Det är förstås inte lätt att acceptera rollen som Judas, inte heller att våga ta rollen som Jesus. Men de börjar så smått leva sig in i sina roller, i deras drömmar blandas person och roll samman och det påverkar deras agerande. Plötsligt kommer en grupp flyktingar och ber om mat och någonstans att bo. Bylivet skakas om, alla måste de ta ställning och deras moraliska styrka prövas. 

Bohuslav Martinů var tjeck. Han föddes och bodde sina första 11 år i ett kyrktorn i Polička. Fadern hade skomakeri i tornet och det ingick i hans jobb att hålla utkik och varna för eldsvåda, genom att tuta i lur och ringa i klockor. Själva bostaden är nu museum.Vi besökte platsen på vår campingsemester med musiktema i Tjeckien 2003. Jag minns att Bohuslavs gunghäst stod kvar. 



Kyrkan i Polička, där familjen Martinů bodde i tornet
Martinů är inte så känd, dock väldigt produktiv: han har skrivit nästan 400 verk, varav många i stort format. I den utmärkta presentation som dirigenten Johannes Gustavsson gav oss före föreställningen, påmindes vi om att Martinů levde i en tid med många nya musikstilar och tog intryck av det. Att han som barn var mycket sjuk och fick nöja sig med att se världen uppifrån tornet, bidrog kanske till att han inte blev så social. Idag skulle han fått asperger-diagnos. Han började spelade fiol tidigt, dock blev det inte så mycket av hans vidare fiolstudier. Hans specialbegåvning var ett ovanligt gott musikminne och stor förmåga att komponera snabbt. Kanske var det därför som han bara behöll några sjok från första versionen av operan och i övrigt skrev nytt material.
Det är mycket som händer på scenen, och snabba kast däremellan, och det krävs mycket av publiken. Språket är engelska, tydlig och lättförståelig, Nu finns där textmaskiner med översättning, både ovanför scenen och nere vid sidorna och då är det svårt att låta bli att kolla där också. Musiken kommenterar vad som händer, mycket av texten är talad. Kyrkans kyrie eleison blandas med klassisk musik och grekisk folkmusik. Olika personer kopplas till olika motiv och instrument, och där förekommer något så ovanligt som dragspel.

Skådespelarna är väldigt närvarande i sina roller. Detaljer i regi och ljussättning förstärker agerande och ansiksuttryck. I den här uppsättningen använder man en svensk Folkets hus-miljö istället för ett grekiskt torg eller taverna. Jag förstår idén, samtidigt som förändringen känns onödig.

Men budskapet är klart: Vi människor styrs av de roller vi ger varandra. Det blir så tydligt hur huvudpersonerna under spelets gång förvandlas på gott och ont. Människan måste hela tiden kämpa mot sin egoism. Här finns tydliga paralleller till vad som händer i världen idag.

I programbladets förord avslutar operachefen: Hoppas ni får en tänkvärd föreställning! Det fick vi!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar