I lördags var det sista konserten i Giresta för den här terminen. Cellisten Jakob Koranyi som jag hört tidigare både i Giresta och på Berwaldhallen musicerade tillsammans med den finske pianisten Juho Pohjonen.
Konserten började redan kl 13 för att musikerna skulle hinna ta sig till London, där de framförde exakt samma program i Wigmore hall på söndag förmiddag.
Första stycket, Malinconia av Sibelius, var just som titeln säger, vemodigt. Jag läste nu i efterhand att han skrev det efter att en dotter dött i tyfus vid 15 månaders ålder. Stycket började med långa djupa toner i cellon, sedan kom stora brutna ackord i pianot och då tappade jag lite av koncentrationen på musiken. Pianisten hade noterna på en ipad, och jag började fundera över hur han bläddrade utan att jag hann se det. Tydligen skötte han bläddrandet med vänsterfoten. Säkert bra, om man törs lita på tekniken. Stycket som var skrivet i en enda sats var fyllt av finskt vemod, och slutade med rejält djupa toner i båda instrumenten och tunga drillar i cellon.
De tre sångerna av Grieg, hämtade från sångcykeln Haugtussa, var väldigt vackra, speciellt den sista, Ved Gjaetle-Bekken, där pianoackompanjemanget verkligen illustrerar den porlande bäcken. Impressionistiska klanger, och Debussy lär faktiskt ha hämtat inspiration hos Grieg. Lite ovant att höra sångerna med cello, men det lät fint. Cello lär ju vara det instrument som ligger närmast den mänskliga rösten.
Huvudnumret var Sonat i d-moll av Sjostakovitj, som definitivt krävde mycket av båda cellist och pianist. Bara några takter in i första satsen gick en sträng av på cellon. Koranyi tog det med lugn, gick ut och bytte sträng och sedan fick vi höra musiken från start. Jag tror att vi alla i publiken tänkte att det var skönt för honom att detta inte hände på hans Wigmore-debut.
Sjostakovitj skrev rytmiskt och fyllt av energi. Han anknöt till enkla melodier som fick lite oväntade kadenser, musiken låter ibland impressionistisk, ibland med ett väldigt driv. Hela sonaten var fantastisk att lyssna på.
Hoppas London-publiken var lika generösa med applåder! Så att de också fick njuta av det vackra och vemodiga stycket Elegy av Mykola Lyzenko (tidigare helt okänt namn för mig) från Ukraina.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar