Dramatiskt körverk i Västerås!

Titelblad på första utgåvan 1874 

Tobias Ringborg ledde den stora kören, orkestern och solisterna i Verdis Messa da Requiem. Vi satt långt bak på första raden men fick en väldigt fin upplevelse både för öga och öra. Att se Ringborg leda Dies Irae var helt fantastiskt. Två trumpeter stod längst bak i konsertlokalen, det blev en härlig avståndsverkan när de svarade trumpeterna på scenen i Tuba mirum.

Verdis Requiem är ett stort mäktigt verk för varje korist. Här medverkade två körer från Västerås och två körer från Dalarna. Jag har varit med som körsångare och framfört det i Uppsala domkyrka på en körfestival 1990. Det var härligt att lyssna och känna igen. Kören sjöng väldigt vackert i den dubbelköriga Sanctus-satsen. De hade ett härligt friskt tempo i fugan Libera me. På slutet när sopransolisten kommer in är det hur vackert som helst, här var det Emma Vetter som sjöng.

Verdi skulle ha fyllt 200 år om två veckor ... därav denna stora satsning! I programbladet fick man veta en del intressant. När Rossini dog 1868 ville Verdi att det skulle skrivas ett requiem: olika tonsättare skulle skriva varsin sats. Själv skrev han Libera me. Alla skulle bidra utan att få betalt. Men då föll projektet; sångare och orkester ville inte ställa upp.

När Manzoni (en då känd italiensk författare) dog fem år senare kom Verdi att tänka på ett requiem igen. Klokt nog beslöt han att göra det själv. Och vilket pampigt verk det blev! Han hade vid den tiden skrivit flera operor och använde sin dramatiska stil även här. Stora kontraster: allt ifrån den svaga mystiska bönen i början och slutet, genom det skräckinjagande Dies Irae (Vredens dag), till trumpetfanfarer och körens livliga lovprisning i Sanctus.

Att konsertbiljetten sedan var en födelsedagspresent gjorde inte saken sämre ...