Kulturmix i Norrköping - Halleluja vilken gospel!

En helg med körsång i stora mått: Kulturmix med Per Oddvar Hildre (kallad Prots) i Norrköping. Nästan 100 körsångare, varav gott och väl hälften från Norge.
Dirigenten lyckades från start fredag kväll till konsert söndag eftermiddag hålla oss helt fokuserade på körsång. Genom koncentration och aktivt lyssnande smälte rösterna samman till en fantastisk körklang.

Jag har sjungit för många körledare men denna helg med Per Oddvar Hildre blev något alldeles speciellt. Effektiva och roliga uppsjungningsövningar för att homogenisera klang och precisera tonhöjd. Att sjunga Gubben Noa i en norsk textvariant så att halva kören sjöng en stavelse och andra halvan nästa stavelse och få fraserna att låta som de ska, var gymnastik för hjärnan; om koncentrationen sviktade en millisekund var det kört!

Per Oddvar Hildre

Övning i Matteusgården

Negro spirituals och gospels utgjorde en stor del av repertoaren men det fanns också inslag från Nicaguanska bondemässan och Hildres eget arrangemang av Yo solo Espero ese Dia (från Venezuela?).

Att gå och sjunga samtidigt kräver extra koncentration. Det måste ha varit mäktigt att sitta i publiken och se alla vandra in till I want Jesus to walk with me. Denna och ett par andra sånger var arrangerade av Hartvig Gjesdahl, som varit organist i Norrköping och avled i fjol. Hans gospels var i SAB-arrangemang men här visade Hildre sin förmåga att under övningens gång omarrangera till fyrstämmig kör.

Träning av ingångsången på konserten

En favorit för mig blev Jeg kom til landet som ikke er med text av Eyvind Skeie. Texten är från hans lilla bok Sommerlandet och handlar om ett barns död. En familj hade mist ett barn i en tragisk olycka. Sorgen var så kompakt att de inte ens kunde gråta. De ringde Skeie och bad om hjälp. Så kom texten till.

Avslutningen var en konsert i Matteus kyrka på söndagseftermiddagen.















Alla fick inte plats i koret. Sopran 1 och alt 2 fick stå på ömse sidor uppe på läktarna. För min del betydde det att det var svårt att se dirigenten, när han ibland dansade iväg bakåt i kyrkgången.

Birgitte Velsvik var solist, en ung klassiskt skolad koloratursopran som också har ett härligt djup i rösten och sjunger gospel helt fantastiskt.

Birgitte Velsvik 

När sista sången Never leave me alone  var slut höll kören det maffiga slutackordet länge ... länge ... länge ... allt medan solist och musiker fick långa applåder av en stående publik. Kyrktaket höll, men det var nog på gränsen!

Här är länkar till vad Norrköpings tidning skrev före och efter konserten:
Musikalisk kulturmix i Matteus kyrka
Halleluja vilken gospel

Gospel är inte min största körsångsfavorit men i det här sammanhanget höll den på att bli det ...