tisdag 14 november 2017

Berwaldhallen firar Sandström 75 år

Jag måste berätta om en helt underbar konsert i Berwaldhallen i fredags. Det var samtidigt ett firande av Sven-David Sandström som nyss fyllt 75 år.  En ung israelisk dirigent, Omer Meir Wellber ledde orkestern genom att dirigera livfullt med hela kroppen. Från rad 4 syntes väl hur hans engagemang smittade orkestern till stor inlevelse i musiken.


Sandström blev intervjuad av Boel Adler före konserten. Han berättade att numera tillkommer nya verk som resultat av en fråga han fått. Han svarar alltid ja när han bli tillfrågad om att skriva. Och den här gången var det pianisten Peter Friis Johansson som frågat. Beställningsverket hade fått titeln Five Pieces for Piano. Det var första gången verket framfördes i Stockholm. Sandström försöker komma bort från det traditonella konsertbegreppet, i stället för satser väljer han ordet pieces.
Peter Friis Johansson till vänster
Sven-David Sandström är en otroligt produktiv tonsättare. Han har skrivit i alla genrer: stora verk, men även körsånger och annat i mindre format. I programbladet fanns ett uppslag med uruppföranden i Berwaldhallen, hela 19 st, det första år 1974. Dessutom har flera verk haft urpremiär på annat håll.

Ett par av de senast tillkomna stora verken har jag hört (och skrivit om här i bloggen): Requiem i Berwaldlhallen år 2013 och Matthäus-passion i Uppsala domkyrka 2014. Och att han fyllt 75 betyder inte att han är "färdig". En trombonkonsert är på gång och kommer att uruppföras nästa år.


Sandströms kompositionsstil har ändrats under åren. På den gamla 50-lappens baksida fanns ett utdrag av  partituret till ett tidigt verk, Bilder för slagverk och orkester. Det var inte notskrift i vanlig mening utan grafisk notation, sådant som det experimenterades med på 1960-talet. Men den modernistiska fasen har han lämnat, nu skriver han "vackert", tänker i klanger mer än i notskrift. Hans nyskrivna stycke Five Pieces for Piano var klangrikt och vackert med ständiga växlingar i en dialog mellan orkester och solist. Pianospelet var till största delen förlagd till det övre registret.

Förutom detta verk bjöd kvällen på mycket annat intressant. Efter paus släcktes ljuset i konsertsalen ner, en mindre grupp ur orkestern kom in under spöklikt improviserande. Det var inledningen till Alfred Schnittkes stycke med den spännande titeln Moz-Art à la Haydn. Här var det fullt av citat från Mozarts musik kombinerat med påhittighet à la Haydn. Avslutningen var som i Avskedssymfonin: musikerna lämnade scenen en efter en och kvar till sist stod dirgenten och dirigerade framför en tom tyst scen. Läckert!

Som avslutning fick vi höra Symfoni nr 9 av Sjostakovitj, skriven 1945. Den var tänkt att bli en hyllning till Sovjetunionens seger i kriget, men det är lätt att förstå att den inte gillades av Stalin och hans gäng. Inga körer, inga patriotiska hyllningar, utan istället en lättsam virtuos musik med viss ironi, väldigt rolig att lyssna till.

Jag och många med mig lämnade Berwaldhallen med ett leende på läpparna och mycket musik i hjärtat!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar