Nyårshelgens musikaliska höjdpunkt

På nyårsdagen upplevde jag på nytt oratoriet Skapelsen skrivet av Joseph Haydn och uruppfört 1799 i Wien. Jag har tidigare skrivit om verket i samband med ett framförande i Berwaldhallen, så istället för att upprepa mig, länkar jag till det inlägget.

Haydns deistiska världsbild var givetvis en helt annan än dagens naturvetenskapliga. Här hade man valt att göra kopplingar mellan dessa med hjälp av både poesi och prosa. Stina Ekblad reciterade dikter av olika poeter och reflektioner skrivna av astrofysikern Bengt Gustafsson. Jag var rädd för att det skulle splittra musikupplevelsen, men den berikades faktiskt! En av dikterna var en Stagnelius-dikt som avslutas med det ofta citerade "Natten är dagens mor. Kaos är granne med Gud."

Drottningholms barockensemble, Uppsala Akademiska Kammarkör och utmärkta solister, allt under Stefan Parkmans ledning - självklart blev det en högklassig musikupplevelse! Speciellt sopranen Sofie Asplund var fantastisk att lyssna till.

När oratoriet uruppfördes visste inte publiken hur klurig Haydn varit. Det pampiga tuttiackordet på ordet Licht i Und Gott sprach: Es werde Licht! Und es ward Licht. (Varde ljus! och det vart ljus!) blev en så stor överraskning för publiken att man måste avbryta konserten en stund. Om musiken var okänd för några i Uppsala-publiken så blev det säkert en häftig upplevelse när dagens teknik gjorde det möjligt att visuellt förstärka genom att belysningen slogs på. Även skapandet av stjärnhimmel, hav och jord illustrerades med ljuseffekter i olika färger och gjorde koret underbart vackert.

Jag är glad att vi kom i god tid och lyckades få platser långt fram och kunde se solisternas och inte minst reciatatörens inlevelse och följa Stefan Parkmans dirigerande. Säkert var många med mig djupt berörda när vi gick ut i nyårskvällen efter konserten.

Julens musikupplevelser

Johann Sebastian Bach kunde väl inte ana att hans Juloratorium skulle bli det mest spelade klassiska verket varenda jul flera hundra år framåt. Den välkända inledningskören Jauchzet frohlocket har ringt i mina öron sedan tredje advents-helgen. På lördagen sjöng vi denna i Bålsta Kammarkörs julkonsert tillsammans med blåsarna i Linnékvintetten. På söndagen sjöng vi oratoriets del 4 - 6 i Camerata Vocalis i Enköping tillsammans med Drottningholms barockensemble. Dessa delar hör egentligen till nyårsdagen, söndagen efter nyår och trettondedagen, men publiken fick Jauchet frohlocket som en bonus.

Det finns fler som skrivit juloratorier. En av dem är Camille Saint-Saëns, som skrev Oratorio de Noël år 1858, då han bara var 23 år gammal. Det blev en fin upplevelse att höra detta i Frösthults kyrka på Annandag Jul under ledning av Åsa Lansfors Lindblom. Fjärdhundra kyrkokör med solister och instrumentalister medverkade. Åsa var både dirigent och sopransolist, vilken prestation!

Visst har Saint-Saëns låtit sig inspireras av J S Bach: Preludiet har t o m undertiteln "I Johann Sebastian Bachs stil". Det är en härligt gungande pastoral som återkommer i slutet av oratoriet. Verket är ganska kort, så vi fick också höra Fantasie för violin och harpa av Saint-Saëns och mer fransk körmusik. Den avslutande körsatsen i oratoriet är som en fransk julkoral och påminde lite om Kungarnas marsch, Öhrwalls arrangemang av en franska julvisa, som inledde konserten. 

Frösthults kyrka

Fullsatt kyrka vid annandagens julkonsert

Det var länge sen jag hörde Saint-Saëns juloratorium, men det klingade bekant. Jag var med när Bålsta Kammarkör framförde verket i Skokloster kyrka 1983.

Spelman på taket - stor musikal i Uppsala

"Om jag hade pengar" - troligen är det den låten du tänker på direkt. Men det finns mer trallvänlig musik än så i den här musikalen, inspirerad av klezmermusik, den judiska folkmusiken. Den är humoristisk och underhållande men här finns också frågor som berör.

Pressbild, foto Micke Sandström

Huvudpersonen Tevje, byns mjölkhandlare, slits mellan traditioner och kärlek till sina döttrar, när de väljer livspartners på egen hand och utanför gängse ramar. Samhället tränger sig på på flera sätt. Judeförföljelser och politiska motsättningar i Ryssland i början av 1900-talet når även byn Anatevka. Här finns paralleller till dagens flyktingsituation.

När de religiösa och kulturella traditionerna börjar svikta känner sig Tevje lika vinglig som en "spelman på taket".  Spelmannen, den tysta rollen som finns med överallt, görs inlevelsefullt av Victor Morell, en ung skådespelare. Han klättrar runt, flyger över och agerar tillsammans med de andra, och påminner om Chagalls målning. Jag läste på teaterns hemsida att Victor var höjdrädd, då måste det ha varit en stor utmaning att anta rollen.

Jag tycker Uppsala stadsteater lyckats bra med sin uppsättning, och de spelar för utsålda hus. Att sitta på bänk 1 långt ut åt höger är kanske inte helt optimalt, men fördelen var att få skådespelarna väldigt nära, kunna följa deras minspel och inte minst spelmannens agerande.

Det är fartfyllt på scenen, fullt av aktörer i alla åldrar. Inte minst ungdomarna gjorde bra ifrån sig både vad gäller sånginsatser och inlevelse i sina roller.

Jag har sett Spelman på taket för länge sedan, närmare bestämt den 18 maj 1985 (det är roligt när man sparar programblad!) på Komische Oper i Berlin. Det var på en körresa i DDR med Bålsta Kammarkör. Jag minns den vackra operasalongen, den medryckande musiken och artisteriet, men jag tror inte att språkkunskaperna räckte till för att uppfatta storyn. Klart lättare i Uppsala!

Programblad från samma musikal i Berlin 1985

Lovikkavantar och lite annat

Jag råkade hitta Lovikkagarn på Mickelsmässmarknaden i Örsundsbro. Jag har aldrig stickat Lovikkavantar förut, men mönstret är ju en klassiker.

Det berättas att skogsarbetarhustrun Erika Aittamaa i byn Lovikka i Tornedalen stickade vantar på beställning för att tjäna en liten slant. Men en dag år 1892 fick hon klagomål på ett par beställda riktigt tjocka ullvantar; beställaren var inte nöjd. Vantarna var hårda och stela. Erika provade då att tvätta dem och sedan borsta upp dem med en karda. För att piffa upp dem broderade hon lite på muddarna. Därmed var Lovikkavanten född och den kom att bli mäkta populär i byn. Samerna ville ha de samiska färgerna på broderiet: rött, blått och gult. Tofsen var inte bara till pynt; med den kunde vanten hängas på tork över elden.

Erika Aittamaa blev inte rik på sina vantar. Hon fick hjälp att söka patent, men patentbrevet skulle lösas ut för 30 kr och det hade hon inte råd med och hon var för stolt för att ta emot pengar från byborna.

Jag har inte varit originalet helt trogen vad gäller färger och broderi. På bloggen Rät & avig fick jag tipset att sy kråkspark i tre färger förskjutna en halv maska i sidled. Att tummetottarna på de grå vantarna är vita,, beror på att det grå garnet tog slut, men visst blev det en kul detalj? Jag har inte ruggat vantarna så mycket, de känns mjuka och varma efter några drag med en stålborste.

Jag upptäckte sedan att det fanns mer ullgarn i garnförrådet, vilket ledde till två par tovade vantar. Jag satsade på julinspirerat broderi i form av stjärnor och hjärtan. På ett av paren nålfiltade jag röda hjärtan i lite större format. Alla vantar skall gå till syföreningsauktionen, hoppas de ger mycket pengar till välgörande ändamål.

Ett nytt men gammalt requiem

I allhelgonatid framförs Requiem av många olika kompositörer. I år även ett mera ovanligt sådant, skrivet 1763 av Johann Adolph Hasse. Verket fick sitt svenska uruppförande i Kungsholms kyrka i Stockholm. Kungsholms kyrkokör tillsammans med Drottningholms Barockensemble och solister framförde verket med den äran. Roligt att det lockat så stor publik, kyrkan var i princip fullsatt. Stockholmsvädret var snålkallt, men musiken i detta ovanligt ljusa requiem i C-dur värmde. 

Kungsholms kyrka vid konserten

Johann Adolph Hasse (1699-1783) är en kompositör som vi inte hört så mycket av. Han var produktiv speciellt i operagenren (skrev ca 70 operor), men skrev även en hel del kyrkomusik. Han var berömd på sin tid, men blev bortglömd. En stor del av hans noter förstördes i en brand.

Det har bildats ett Johann Adolph Hasse Gesellschaft i München som arbetar för att hans musik ska framföras igen. På deras sida hittade jag några uttalanden om Hasse och hans musik. T ex att Mozart lär ha sagt "Gern würde ich unsterblich wie Händel und Hasse" (Jag skulle gärna vilja bli odödlig som Händel och Hasse). Och det blev han ju med råge!

Inledningen och avslutningen med den välkända texten Requiem aeternam dona eis Domine, et lux perpetua luceat eis sjöng kören utantill. Som åhörare upplevdes budskapet på det sättet mer angeläget,  att de verkligen sjöng för oss.


Av solisterna vill jag ge tenoren Mikael Stenbaek en speciell eloge, vackert och engagerat sjunget. I vissa satser var solistinsatserna så korta att jag stördes lite av att de gick fram och tillbaka.

Konserten inleddes med en sats ur Joseph Martin Kraus Bisättningsmusik för Gustav III. Kraus brukar kallas "den svenske Mozart" och jag såg i programmet att han var väldigt samtida med Mozart, född samma år, död ett år senare.

Konserten spelades in av Sveriges Radio och kommer säkert att sändas framöver. I väntan på det länkar jag till en inspelning på YouTube.

Wolfgang Amadeus Mozart, Komponist (1756 – 1791):     "Je deviendrai immortal comme Handel et Hasse" („gern würde ich unsterblich wie Händel und Hasse“) - Widmung seines Opus III (KV 10 – 15) für die englische Königin Charlotte,1765

Wolfgang Amadeus Mozart, Komponist (1756 – 1791):     "Je deviendrai immortal comme Handel et Hasse" („gern würde ich unsterblich wie Händel und Hasse“) - Widmung seines Opus III (KV 10 – 15) für die englische Königin Charlotte,1765

Wolfgang Amadeus Mozart, Komponist (1756 – 1791):     "Je deviendrai immortal comme Handel et Hasse" („gern würde ich unsterblich wie Händel und Hasse“) - Widmung seines Opus III (KV 10 – 15) für die englische Königin Charlotte,1765

Vävning + opera = Vävopera

Jag har skrivit ganska många inlägg om opera och några inlägg om vävning, men aldrig något som handlar om både ock. Inte förrän nu ...

Den Stora Vävoperan spelades på Musikaliska i Stockholm, i en nästan fullsatt sal med förhållandevis ung publik. Det blev en kväll att minnas, en fin upplevelse av nyskriven musik och texter med ett angeläget budskap.
Musiken är skriven av Stefan Klaverdal. Förutom vanliga instrument ingår bearbetade ljud från vävstolar och symaskiner.

Operan har tre solistroller:

• Shapla, ung flicka i Bangladesh som jobbar på en textilfabrik
• Hanna, ung skånsk lantbrukardotter i början av 1900-talet, duktig på att väva 
• Tiden, ödesgudinna som spinner livets tråd, sätter upp, väver och klipper ner

Lisa Hansson har gjort librettot och det är hon själv som gestaltar Tiden. Bland annat improviserar hon en Vävordsaria, det var lite svårt att helt och fullt uppfatta texten, men jag hörde om vävstolsdelar som slagbom, vävsked, trampor och lattor, tekniker som varpning, solvning och skedning, och varp och inslag förenas till vävnad ...

Efter kontakt med Lisa fick jag detta citat: "Varptrådarna träs genom solvögonen, växelvis. Tråd för tråd i öga för solvöga. En solv sitter fast i en käpp upptill och en nertill och blir ett skaft. Tuskaft treskaft fyrskaft. Ögon på skaft. Skaften binds till olika trampor, växelvis. Så att solvögonens alla varptrådar kan lyftas upp i vissa skaft och dras ner i andra, när väverskan trampar om.  Så skapas skälet, inslagets långa tråd kan korsa tidens varp, och flätan kan flätas. Vävflätan."

Några pressbilder från föreställningen, fotograf Daniel Wirgård:

Hanna, Tiden och Shapla

Hanna väver flamsk

Hanna har funnits i verkligheten. Hon och hennes syster Anna föddes på gården Lilla Rödde, några mil söder om Lund. De levde ogifta, så deras rika hemgift kom inte till användning. I den fanns alla tänkbara textilier i linne och ylle, allt spunnet och vävt på gården, så som generationer kvinnor i deras släkt gjort.

Dyk ner i kistorna (ett absolut måste att klicka på den här länken!) så får du se en helt otrolig samling och läsa om släkten som bott på gården. Hanna levde kvar på gården ända till 1985 utan vare sig el eller rinnande vatten. I operan är Hanna som 20-åring förälskad i Jesper, men tanken på att bli bondmora och inte få tid att ägna sig åt vävning, gör att hon tackar nej till honom. Men vem vet, kanske var det så att friaren inte fick godkänt av fadern?

Shapla symboliserar en av många sömmerskor i Bangladesh, där 80 % av exportinkomsterna kommer från klädindustrin. För tre år sedan inträffade en fruktansvärd olycka på en textilfabrik Savar Building i Dhaka, då över 1100 kvinnor dog. Operans starkaste scen är när namnen på alla de kvinnor som dött i katastrofen projiceras på väggen och skådespelarnas ryggar och under tiden spelas suggestivt repetitiv musik på temat La Folia på fiol. Mängder av namn rullar fram och på slutet blir texten oläsbar och bara som ett vitt vågmönster på svart botten. Katastrofens offer är så många att de blir anonyma.

Jag hade inte hört någon musik av Stefan Klaverdal förut, men det här gav mersmak. Här är en länk till utdrag av musiken i operan.

Operans budskap är en uppmaning till hållbar konsumtion. Jag tror att alla som ser den får sig en tankeställare. I programbladet finns en länk till Stilmedveten, ett intressant projekt med fakta och mängder av inspiration.

I förra lördagens DN recenserades två rapporter under rubriken Modeslavarna betalar priset för våra kläder (enligt min mening en underlig rubrik: här betyder modeslavar alltså de som under slavliknande villkor syr våra kläder). Textilkonsumtionen i Sverige har ökat med 30% sedan år 2000. Varje svensk köper runt 13 kg textilier om året. Under 2015 öppnade H&M mer än en ny butik varje dag! Aldrig har kläder varit så billigt som nu. Citat från artikeln: "Förutsättningen för det sjukt låga priset på galleriornas tröjor är fortfarande att de ofta produceras av en flicka i Asien som jobbar 72 timmar i veckan för 700 kronor i månaden". Lägg därtill miljöförstöring och bristande säkerhet, samt våld mot politiskt aktiva - bilden är inte vacker.

Positivt är däremot att textilt arbete uppmärksammas så mycket i kulturutbudet. Jag tänker på Satyagraha av Philip Glass, där Cirkus Cirkör gör sina akrobatiska konster med nystan och linor och där Gandhis spinnrock finns med. Samma tema finns i föregångarna Knitting Peace och Knitted Piece. Det är tydligt att handarbetet alltmer är accepterat som konst, kanske till och med som en politisk kraft.

Silkesodling i Sverige?

Anders Johansson Åbonde föreläser

I samband med resor i Kina har jag fått veta lite om silkesodling. Men inte visste jag att det gjorts allvarliga försök med sådant i Sverige, inte förrän jag lyssnade på ett intressant föredrag i Uppsala, anordnat av Svensk-kinesiska föreningen.
Anders Johansson Åbonde berättade om den forskning, som blev ämne till hans licentiatavhandling  Drömmen om svenskt silke.

Silkesodlingen började i Kina för flera tusen år sedan. Kunskapen hemlighölls länge, men spreds så småningom även utanför Asien, faktiskt ända till norra Europa. Silkesfjärilen har det vita mullbärsträdet som sitt värdträd och larverna (som vi ofta kallar silkesmaskar) livnär sig på bladen.

Anders Johansson Åbonde berättade att det gjordes försök med silkesodling i Sverige under tre olika perioder.

• På 1730-talet var utvecklingsoptimismen stor. Man planterade mullbärsträd, mest i Skåne, men även längre norrut, till och med i Norrland. Flera kända vetenskapsmän som Mårten Treiwald var pionjärer och Carl von Linné visade stort intresse. Vetenskapsakademin (instiftad 1739) skrev om försöken i sina skrifter. Drottning Lovisa Ulrika hade mullbärsträdsodling och silkesmaskar på Drottningholm. Man såg odlingen som nyttig för landet. Det var dyrt att importera lyxvaror. Hattpartiet stödde odlingen med bidrag.  Men när mössorna tog makten drogs bidragen in. Några kalla vintrar och regniga somrar gjorde också att intresset avtog.
  
  
•  Kring år 1830 tog silkesodlingen fart igen. Sällskapet för inhemsk silkesodling bildades och var aktivt i nästan sjuttio år. Sällskapet gav stöd genom att dela ut mullbärsträdsplantor och ägg av silkesfjärilen. Kemisten Jöns Jacob Berzelius, känd för  att ha upptäckt flera nya grundämnen och gjort atomviktstabeller, höll också på med mullbärsodling och var medlem i sällskapet.  Man hoppades göra odlingen till en ny folknäring, ett enkelt arbete, som kunde skötas av barn och kvinnor. Någon större produktion blev det inte. Under den tid sällskapet var verksamt var år 1875 extremt bra och då handlar det ändå bara om 11 kg framställt silke. Kungahuset stödde verksamheten och av det silke som producerades vävdes siden till kungliga textilier. 

•  Under några år i början av 1910-talet gjordes nya försök. Några var envisa nog att tro att det skulle fungera. Man såg att danskarna lyckats relativt väl. Det gjordes försök med olika sorters silkespinnare. Likaså försökte man få larverna att leva på annat, t ex på bladen på svartrot. Kanske det hade blivit fler experiment om inte första världskriget brutit ut.

Försöken med silkesodlingen i Sverige blev alltså aldrig någon höjdare. Mullbärsträden tog skada av de bistra vintrarna och silkesfjärilens larver angreps av sjukdomar. Man kan tycka att hela projektet var dömt att misslyckas på grund av klimatet. Men hade man inte försökt, hade man ju inte vetat ...

De olika stegen från silkesfjärilens ägg till kokong som hasplas upp till råsilke

Apropå silke....
På en resa i Sydafrika i våras köpte jag blått silke utan att riktigt veta vad jag skulle använda det till. Nu har det kommit till användning, faktiskt i två tröjor tillsammans med Baby Alpacka Silk och Silkhair med utgångspunkt i ett mönster i Drops design. 

I den första tröjan följde jag mönstret ganska noga, i den andra gjorde jag kortare ärm och randade efter hand, så att garnet skulle räcka till, och gjorde ett enklare hålmönster. I båda har jag det blå African Silk längst upp.