"Vandring i Sagolandet"

Resan levde upp till sitt namn. Vilken sagolik natur!
Vandringsresan i nordvästra Tjeckien på gränsen till Tyskland blev verkligen ett oförglömligt minne.

Vi hade den charmiga orten Decin som utgångspunkt och gjorde vandringar i området däromkring, ibland över gränsen till Tyskland.

Många i gruppen hade gjort flera vandringsresor i olika länder tidigare. Jag har bara gjort en, S:t Olavsleden 2021, men den gav mersmak och därefter har jag hållit koll på utbudet. 

Att ta sig upp på klippan andra sidan Elbe första kvällen kändes som ett konditionstest. Jag såg inte när jag tog bilden att det låg ett litet sagoslott däruppe. Men vi fick en fin utsikt över Decin med sitt stora pampiga slott däruppifrån. 

Uppe på Pastyrska stena

Utsikt över Decin

Första vandringen gick västerut bland Tisa-klipporna. Det är omöjligt att beskriva skönheten i dessa sandstensformationer, där vi vandrade upp och ner.

"Herkules pelare" stod som stora schackpjäser bland träden.

Här har gjorts flera filminspelningar i det magiska landskapet. Jag hittade denna video, som kan ge en aning om hur det kändes att vandra omkring i "Narnias landskap".

Andra vandringsdagen åkte vi österut till Jetrichvice för en, enligt vår reseledare Lenka, mer "dynamisk vandring" mellan utsiktsplatåer och bokskogar. 

Vår reseledare Lenka

Tredje vandringsdagen började med tåg över gränsen till Tyskland och färja över Elbe.

Ett gäng cyklister var på väg tillbaka med färjan

 Från denna idylliska vy var vi snart inne i en enligt Lenka "tekniskt svår" vandring i Sachsens berg, där  "Heilige Steige" var dagens utmaning.

Så härlig känsla att ha nått toppen!

Fjärde vandringsdagen drog vi norrut. Målet var Europas största naturliga stenbro.  I detta område hade den stora branden i förra sommaren härjat som mest. Man förstår att släckningsarbetet måste varit komplicerat i denna terräng. Nu ser man att växterna kommer tillbaka: digitalis, rallarros och annat.  

Här börjar stigningen  upp till Pravcicka Brana

Förr fick man gå över bron men på grund av turisternas slitage får man inte göra det längre. Lenka berättade att hon förr sett skolklasser springa över bron. 

På eftermiddagen fick vi en meditativ vandring i en frodig ravin med en liten båttur på Kamenice. 

Femte vandringsdagen passerade vi åter tyska gränsen. Vi åkte till Bastei, en mäktig klippformation 200 m över Elbe i ett område som kallas "Sachsiska Schweiz". Utsikten är minst sagt magnifik.

Tänk att ha picniclunch på ett stort berg med utsikt över Elbe lång därnere!  Vi bjöds på tjeckiska specialiteter av korvar och ostar, härliga frukter och så tårta eftersom Anna fyllde år.

Sista vandringen gick på stenar, trappor och stegar upp på Schrammsteinmassivet. Ibland behövdes en hjälpande hand eller en puff i baken. Men upp kom vi och utsikten var belöning nog!

Ibland var det svårare att ta sig ner. Så visst kändes det skönt att komma ner i mer lättgången terräng igen. 

Så var det dags att packa väskan och lämna Decin. Det har blivit rejäla vandringar, en bra bit över en mil per dag i en terräng med stora höjdskillnader. 

På väg till Berlin gjorde vi ett stopp i Dresden, där vi fick en guidad vandring i stadens historiska centrum. Vi beundrade de vackra byggnaderna som byggts upp igen efter bombningar och bränder.  Operan, slottet, katedralen och intressanta museer ...kanske en plats att återvända till för kulturella upplevelser. 

Vi åkte vidare med tåg till Berlin. Naturligtvis tog Ulla och jag chansen att sticka lite. 

Resan var toppen, om jag bortser från nätterna på nattåget Malmö-Berlin. Trång kupé, smal säng, skakigt, passkontroll mitt i natten ... inte kunde jag sova. Men då försökte jag tänka: det här gör jag för klimatet. Som det  stod på Frauenkirche: "Vi kan bygga upp allt förutom klimatet". En passande devis för staden Dresden. 

Att göra dagsvandringar i kuperad terräng fem dagar i rad kräver god kondition och pigga fötter. Jag var kanske lite ängslig före resan, men det har gått väldigt bra. Fina naturupplevelser, trevliga vandrarkompisar och en fantastisk reseledare Lenka! Tack!

Ett stickprojekt som blev ganska ok trots allt

Den här Muggebodatröjan hängde uppstickad på Syfestivalen i våras. Jag gillade färgerna och mönstret men inte modellen. Dessutom såg den för stor ut för mig. Garn och mönster såldes som ett kit och i  beskrivningen fanns bara en storlek. Men jag kände att det kan jag väl fixa. 

"Jag tänker göra en kofta i mindre storlek och med smalare ärmar" sa jag till expediten. "Det skulle jag inte våga", sa hon.  Hennes ord har jag hört inom mig många gånger under stickningens gång, för det var inte alls så lätt som jag trodde.

Jag minskade med två rapporter bak och en fram, adderade 8 klippmaskor och 6 maskor ränder på var sida om klippmaskorna. I början verkade allt ok, men eftersom modellen var klockad blev jag efter ett tag rädd att den skulle bli för trång. Men det löser sig nog med framkanterna efteråt, tänkte jag. 

Vid upplägg av ärmar minskade jag ner (enligt förslag på beskrivningen) och ökade sedan succesivt efter eget bevåg. När ärmarna var klara, satte jag samman alla maskor för att sticka oket enligt beskrivning. I början gick det bra att följa den,  men modellens polokrage skulle jag inte ha. Därför var det en chansning när jag skulle sluta. 

Att klippa upp är inget bekymmer längre, det har jag gjort många gånger. Men när jag sedan provade  koftan, förstod jag att den var för trång. Kan det räddas med en bredare framkant och hake och hyska? När jag stickat klart förstod jag att det inte fungerade. Koftan kändes mjuk och varm, tråkigt att inte kunna använda den.

Jag diskuterade med några stickkunniga och fick förslag. Tack Matilda, för din idé att sticka remsor med ränder och framkant att sy fast. 

Remsorna efter vikning kanter

Så här stickade jag en remsa

Garnet är Ullcentrums tvåtrådiga ullgarn. 12 mönsterfärger och gråmelerat som bottenfärg. Det gråmelerade varierar mycket i gråskala. Det gillar jag, det ger ett mjukare intryck. Men när jag skulle göra remsorna tvingades jag byta nystan och då blev det skarpa gränser.  Men på den färdiga koftan tycker jag faktiskt inte att det gör något.

För att få bättre passform gjorde jag bakstycket lite längre med förkortade varv innan jag stickade halskanten.

Susanne som tog bilderna av mig iklädd koftan, tyckte inte att det var ett misslyckat projekt, tvärtom! Jag känner mig faktiskt nöjd.  Jag gillar långsam och krånglig stickning, men den här gången fick jag så jag teg. 

På avigsidan syns de påsydda remsorna, men vad gör det?

Vilken knäppanordning skulle jag välja? Jag testade först med hake och hyska, men det blev klumpigt. Istället valde jag tryckknappar, inte så vackert kanske, men det fungerar.

Sommarens vävprojekt: trasmattor och väskor

Det blev en god veckas vävning även denna sommar. Tack, svägerska Eva i Skåne! Det fanns varp kvar sedan förra sommaren, så det var bara att sätta sig i vävstolen, när jag kom fram efter 55 mils körning. 

Sedan jag kom hem har jag haft fullt sjå att knyta alla fransar. Det tar sin lilla tid med efterarbetet, speciellt som jag gillar att lägga in ett par färgade varptrådar (i en färg som förstärker mattans grundton) och göra s k drejad frans. Man blir lite öm i pekfinger och tumme efteråt. 

Innan man börjar väva trasmattor är det också mycket förarbete. Den här gången kom jag lindrigt undan. Min väninna Maggan hade inför förra sommaren försett mig med många påslakan och andra tyger och som tack ville jag väva en matta åt henne. 

När hon såg de mattor jag vävt blev hon förtjust i "Drömmen om Elin", designad av Gullvi Heed. Jag fick en stor kasse med färdiga nystan i enfärgat rött, mönstrat grönt och småblommigt rosa och lite annat. Färger som passade bra ihop. När jag vävde denna matta år 2016 var jag väldigt noga att följa mönstret varptråd för varptråd, den här gången kände jag mig friare. Jag hade förstorat upp mönsterbilden och hade den som stöd under varpen, men jag kände att det måste inte vara exakt.

"Drömmen om Elin" är på gång

Jag vävde två sådana mattor, med ett par små skillnader, så får Maggan välja.

Eva och jag gjorde en liten utflykt en dag och besökte Klippans yllefabrik med vackra textilier i roliga mönster.

När jag vävt fem trasmattor var varpen var ännu inte slut och Evas idé var att göra några väskor. Hon visade ett fiffigt sätt att väva:

Varpens 70 cm räcker till dubbla djupet på väskan. Efter 15 cm vävning lägger man in tre rejält långa remsor (ca 3 m). Där flätar man de tre remsorna till 40 cm längd på båda sidor. Sedan väver man vidare 15 cm och då är det dags att lägga in återstoden av de långa remsorna och därefter väva 15 cm till. Monteringen består i att man viker det vävda stycket dubbelt och knyter fransar (som man kan ha inuti eller utanpå väskan efter behag). 

Flätning av handtag på väska 1

Färdigt handtag på väska 2

Färdigvävd väska 3

Nerklippning

Efter vikning och fransknytning

Totalt blev det fem mattor och tre väskor. Maggan har valt sin matta (den som innehöll mest rött). En väska har jag också gett bort. 

Resten av mattorna tänker du? Jo enkla trasmattor med bårder på jämna mellanrum, skapade direkt i vävstolen. Bara val av grundfärg som sedan kompletteras med små rester av varierande färger och mönster. Hur roligt som helst!

Eva fick mig att fundera över att gå en vävkurs. Det skulle inte skada med mer teoretisk kunskap. Får se hur det blir i höst ...

"Med Skäl och Hjärta" - utställning i Forsby kvarn

Vilken härlig vävutställning som pågår i Forsby kvarn under helgen! Det är Siggesta Vävstuga som firar 30 år! EP berättade om evenemanget med en bild på de damer som hållit på längst.

Forsby kvarn

Jag var på plats en stund i förväg och hann njuta av den vackra miljön. 

Spänningen var stor hos de vävkunniga damerna innan det var dags att klippa bandet och släppa in besökare i kvarnbyggnaden. 

Här är kärntruppen redo

Klockan är 11 - dags att klippa bandet!

Jag brukar jag åka till Forsby kvarn för att lyssna på konserter under sommaren, men idag var alla stolar borta och damerna i Siggesta vävstuga hade arrangerat sina textila konstverk mycket smakfullt. 

Det var väldigt roligt att gå runt och beundra hantverket. Damerna hade gjort en utmärkt dokumentation, där man fick veta vilken teknik och vilket material som använts.

Ovanför vackra schackrutiga ullpläder hängde en passande skolplansch

Enligt dokumentationen kallas tekniken för droppdräll

Vacker väggvepa "Fönster mot sjön"

Ett otroligt fint konstverk var bilden av Forsby kvarn. Ett foto på byggnaden hade klippts i 6 rutor och 6 väverskor fick i uppgift att väva var sin ruta. Rutorna monterades i ett armeringsjärn.  Verkligen ett vävprojekt utöver det vanliga. 

Många intresserade verkade ha hittat hit.  Och när caféet öppnade kl 12 blev det kö till Ibbas goda bakverk, som man kunde avnjuta i solskenet. 

Det fanns fina vävda saker att köpa: trasmattor, löpare, väskor m m.  Själv hittade jag en glesvävd halsduk/sjal i mina färger. 

 

Vilken kunskap om olika vävtekniker det finns hos damerna i Siggesta vävstuga. Jag fick ett erbjudande om att komma och gästväva i deras vävstuga vid tillfälle och det låter lockande.

Damerna jag träffade idag är väverskor i själ och hjärta, hängivna sin hobby. Men om du trodde jag stavat fel i rubriken, så har du fel (och troligen aldrig vävt).

Vårsalongen på Liljevalchs

För mig är det ingen tradition att se Liljevalchs vårsalong, men i år blev det ett besök under den sista utställningsveckan. Tydligen hade oväntat många bidrag skickats in (över 4000) och juryn hade valt ut verk av 159 konstnärer. 

Utställningen visade på en stor blandning både i stil och teknik. En intressant sak för mig var att den äldsta deltagaren, Per Torvald, 89 år, kom från mina hemtrakter. Det stod Arkelstorp i informationen, och när jag sedan googlade för att läsa mer om konstnären, såg jag att han kom från Mjönäs, mindre än en mil från mitt barndomshem.

Per Torvald gör träsniderier, naturtrogna fåglar, som här dessa hackspettar. 

På utställningen fanns textila tekniker som broderi och väv, där fanns stengods och olika metaller och givetvis måleri som akvarell och olja. Många verk speglade tidsandan såsom Ukrainakriget, återvinning och AI-genererad konst.  

Där fanns en hel del att skrattas åt, och här är några sådana roliga konstverk tog jag bild på. Ibland är det fyndiga titeln som gör att man skrattar.

Björn Jäderås: Kontoret på fickan

Ellinor Granlund: Bakterie (virkning kring lera)

Karin Serin: Utbränd

Jag ger tummen upp för utställningen med Lucas Willmans tumme i tuftat akrylgarn. Jag hade aldrig hört talas om tuftning, men nu har jag lärt mig att det betyder att man skjuter in garn i en väv med en nål eller med annat redskap. Resultatet blir lite likt rya.  

Lucas Willman: Okey