Stor festkonsert i Uppsala i fredags!

Den 26 oktober 1918 föddes Eric Ericson. Det firades med ett magnifikt 100-årsjubileum i Universitetsaulan i Uppsala i fredags.

För alla som sjunger i kör är Eric Ericson ett välkänt namn. Han har betytt otroligt mycket för svensk körklang och påverkat vårt körideal. A cappella-sången fick ett erkännande. Mycket reportoar som tidigare var okänd för svenska körer kom fram. Svenska kompositörer skrev ny musik för hans körer.

I samband med att Eric i dagarna skulle fyllt 100 år, hedras hans minne med konserter på många håll. TV gör en dokumentär i tre delar. Första delen sändes i lördags. Både denna och de två följande ligger på SVT play.


I Uppsala-konserten framträdde OD (Orphei Drängar) och UAK (Uppsala Akademiska Kammarkör).
Båda körernas nuvarande dirigenter, Cecilia Rydinger Alin och Stefan Parkman, har gått i Ericsons skola, sjungit i hans körer och lärt sig dirigering av honom. Eric var dirigent för OD i hela 40 år och han var UAK:s första dirigent.

Pianister, körledare och presentatör avtackas

Konsertprogrammet bjöd på stor spännvidd både vad gäller tid och stil. Allt från Monteverdi-madrigaler till nyskriven musik av Sven-David Sandström  och Karin Rehnqvist.
Rehnquists stil tycker jag mycket om och hennes tonsättning av den vackra dikten Bara du går över markerna tyckte jag blev en fin hyllning till körmästaren. Ett annat mycket njutbart stycke var Schuberts Ständchen med en av tenorerna i OD, Christian Boytchev, som solist.

OD sjöng Kung Liljekonvalje, en sång som oftast framförs av blandad kör. Den klingade fint och jag kan tänka att OD-isterna sjöng den med extra stor känsla, de framförde denna vid Erics begravning i Storkyrkan för 5 år sedan. Ingvar Lidholm skrev många verk för Erics körer. I den här konserten fick vi höra Kort är rosornas tid.

Extranumret blev Och flickan hon går i ringen specialarrangerad för båda körerna, en pampig och festlig avslutning.

Fler intryck från Shetlandsöarna

Vi tog färjan från Aberdeen i Skottland på kvällen och var framme i Lerwick på morgonen. Det var nog klokt att ta åksjuketabletter, för det blev bra gungigt. Vi hade visst haft turen att komma vid höstens första storm.

Lerwick Town Hall, bilden tagen från Fort Charlotte

Vi bodde på hotell i Lerwick hela tiden men gjorde flera utflykter åt olika håll: västerut till Sandness, norrut till öarna Yell och Unst, söderut ner till St Ninian's Isle. Vädret var omväxlande. Det sägs att man har fyra olika sorters väder varje dag på Shetland. Det gör landskapet spännande, naturens färger ändras hela tiden.

 

 

Vi besökte Jamieson's spinneri i Sandness och fick följa tillverkningsprocessen från ull till garn. Och det blev förstås en del köp i deras butik. De har över 220 färger på garnet, däribland 21 naturliga fårullsfärger.

 

Inte så lätt att välja rätt nyans

De ursprungliga Shetlandsfåren har olika färg, de är små jämfört med de framavlade fåren som är vita. Större djur ger mer kött och mer ull och är ullen vit kan den lättare färgas i alla färger. Men det blir allt fler som vill satsa på Shetlandsfår, driva fårskötsel i mindre skala och ekologiskt. Vi var hemma hos fårbonden Ronnie i Uradale sydväst om Lerwick. Det var roligt att se hans får och hur påpassliga vallhundarna var. Fåren går ute hela året. De har olika färg på ullen och ullkvalitén är olika dels beroende på vilken del av fåret den kommer från, men också beroende på betet där fåren går. Alla steg i hans garnproduktion är ekologiska.

Ronnie och några av hans får

Hundarna håller koll på fåren

 

Förutom mängder av får såg vi en del andra djur och fåglar också. För de fåglar jag hoppats få se, lunnefåglarna, var det tyvärr out-of-season så här i slutet av september.

Sälar både i vatten och på land

Havssulor på klipphyllorna

Gulliga shetlandsponnier

Den karga naturen är väldigt speciell. Om man ska få träd att växa måste de inhägnas, på grund av alla får, som går ute året om. Det blåser nästan jämt. Man har mätt upp så kraftig vind som 90 m/s, kanske blåste det ännu mer den gången, men mätaren blåste bort vid 88 m/s.

Vid St Ninian´s Isle fick vi känna på naturens krafter. En sandbank förbinder huvudön med en liten numera obebodd ö, som fått sitt namn av ett helgon och där man hittat silverskatter i en kyrkoruin. Vi gick en bit på sandbanken, det blåste kraftigt och det gällde att hålla i mössan. Landskapet påminde mig om Bretagne: plana klippor, branta stup och inrullande kraftiga vågor, oerhört vackert.

Från huvudön kan man åka färja över till Yell, där vi som valt att väva tweed stannade på Global Yell. Några i gruppen fortsatte med ytterligare en färja över till Unst för att träna spetsstickning. Längst ut på Unst kunde de på avstånd se fyren Muckle Flugga, Storbritanniens nordligaste punkt.

Shetland består av mer än 100 hundra öar, varav 16 är bebodda. Landets historia går tillbaka till vikingatid och befolkningen känner fortfarande stor samhörighet med Norden. Flaggan är blå med ett vitt kors, alltså skotska färger och ett nordiskt kors. Många ortnamn och gatunamn har nordiskt urspung.

På färjan till Yell fanns denna fornnordiska text

Scalloway var huvudstad fram till början av 1700-talet, då Lerwick fick den rollen. I stadens nya museum är huvudtemat The Shetland Bus, en motståndsrörelse som åkte på hemliga uppdrag mellan Norge och Shetland under andra världskriget.

Scalloway Castle, stilig ruin från 1600-talet

Det var intressant att se hur sticktraditionen frodas och förnyas och tas upp av moderna konstnärer och designers. Ett exempel är Nielanell studio där Niela Kalra designat stickade dräkter till spelmännen i Shetland Fiddlers (som spelade på invigningen av Shetland Wool Week). Vi träffade Niela i Hoswick på en workshop men även på invigningen.

Niela med några plagg från sin collektion

På en av öarna strax söder om Scalloway, East Burra, ligger studion Red Houss, där silversmeden Mike Finnie gör spännande smycken med inspiration från Fair Isle-mönster.

 

Strax intill ligger Burra Bears, där Wendy och dottern Robyn tillverkar nallebjörnar av gamla stickade tröjor. Så började det i alla fall. Nu räcker inte använda tröjor till, hon får restbitar från spinneriet och hon har också börjat använda nya material.

Att göra en resa tillsammans med andra som delar samma intresse och samtidigt uppleva ett land med dess natur och kultur är fantastiskt. Innehållsrika dagar fyllda av aktiviteter har gett mig så mycket att minnas och det tror jag alla i gruppen håller med om!

Glada Shetlandsresenärer vid hamnen i Lerwick
Foto: Margareta Tägt-Lee (vår kunniga reseledare)

Shetland Wool Week

Jag fick chansen att resa till Shetlandsöarna och uppleva Shetland Wool Week, ett årligt evenemang (nu för 9:e gången) där får, ull och garn står i fokus. Det blev en fantastisk upplevelse, inte minst gemenskapen med andra som är lika sticktokiga som jag.

Så här många var vi vid invigningen.

Vi hade fått "läxor" att göra i förväg, bl a att sticka årets mössa. Elizabeth Johnston, årets patron (syns längst fram i mitten, klädd i blått) har designat den efter en gammal fiskarmössa. Mönstret heter Merrie Dancers. jag trodde namnet betydde "glada dansare", men det betyder "darrande dansare" och är det lokala namnet på norrsken.

Årets patron Elizabeth Johnston

På Shetland Textile Museum fanns en monter med tidigare Wool Week-mössor och årsböcker med mönster.

Vi fick vara med på workshops tillsammans med lokala designers. En workshop var väldigt annorlunda. Vi fick ut ett maskinstickat tvåtrådigt stycke. Idén var att måla detta. Vi fick blanda och leka med färger efter fantasi. En del målade kraftigt i ränder, jag målade tunnare och friare, i nyanser av blått, turkos och violett, lite impressionistiskt. Sedan kördes "konstverket" i mikrougn 4 minuter och sköljdes efteråt. Jag har efter att jag kom hem repat upp garnet till två nystan, som jag så småningom ska sticka en sjal av.

 

En annan workshop handlade om att väva tweed. I små bordsvävar fick vi leka med olika färger på vävgarnet och med olika mönster. Min väverfarenhet är inte så stor och jag är inte duktig på  facktermerna på svenska, och därför blev det svårt, fast vi fick ut en liten ordlista. Men även jag lyckades väva en liten bit, som passar som duk på verandabordet.

Nöjda vävare håller upp dagens arbete

Min tweed-duk

Naturligtvis handlade det mycket om Fair Isle-stickning, en sorts flerfärgsstickning som ursprungligen kommer från ön Fair Isle sydväst om de egentliga Shetlandsörarna, lite för långt iväg för att kunna ses från färjan. Vår första workshop i denna teknik gick ut på att sticka en Fair Isle-brosch utifrån och in. Vi hade förberett genom att lägga upp 108 maskor och sedan stickade vi runt och minskade antalet maskor hela tiden. Hazel Tindall visade olika exempel på hur man kunde använda dessa stjärnor för att t ex göra en duk. Att sticka en sådan kan är också vara ett bra sätt att se hur olika färger passar ihop.

Hazel instruerar koncentrerade stickare

Självklart Hade Hazel sin egen stickning med,om det blev några minuter över

Min Fair Isle-brosch

Jag hade läst om Hazel Tindall i tidningen Hemslöjd (nr 3 2018) , "Världens snabbaste stickerska", hennes rekord är 262 maskor på tre minuter! Hon lärde sig sticka innan hon kunde läsa och skriva. När hon var barn var stickning ett sätt för shetländska familjer att få mat på bordet.

Många använder stickbälte. Jag fick också prova på detta hjälpmedel. Det är behändigt om man använder strumpstickor; stickningen hålls på plats. Nu använder jag i princip bara rundstickor till allt. Här är en video där Elizabet visar stickning med stickbälte.

Marion på Textile Museum med stickbälte

Donna Smith lärde oss tekniken att sticka en "hap", detta traditionella shetländska kvinnoplagg: en stor sjal att vira runt sig själv och ett barn eller att dra upp som en huva.  Man börjar med att göra en lång udd (det var hemläxan) Sedan plockar man upp maskor längs kanten. Mitten är en slätstickad kvadrat. 

Shetland har en gammal tradition i spetsstickning, ofta med sytrådstunnt ullgarn.

Donna visar hur man plockar upp maskor utmed kanten

Det vi hann göra var en "mini-hap". Jag tyckte det var krångligt med denna spetsstickning och ändå hade jag inte valt det tunnaste garnet. Den som är skicklig (och har god syn) kan göra otroligt vackra arbeten. Vår guide på Shetland museum & Archive visade en otroligt vacker sjal som hon stickat.

 

Donna visar starten på en hap i grövre garn

Vi fick prova på att spinna, några hade gjort det förut, men för mig var det första gången. Oj, så svårt att koordinera trampandet med att dra ut fiber och släppa efter i jämn takt. Det kräver övning och åter övning.

 

En eftermiddag var vi hemma hos Wilma Malcolmson. Det var fantastiskt  att möta denna "Fair-Isle-drottning"! Hon började med att berätta hur hon kan inspireras till sina ”blending colours” av ett vykort, ett fiskfat, en träpanel, ja allt! Hon visade otroligt vackra stickprover! 

Hennes barnbarn Terri Malcolmson har gått i Wilmas fotspår och visade sin arbetsbok med prover, från utgångsbild, mönster och färgval till färdigstickad provlapp. Föredömligt instruktivt - så arbetar ett proffs i stickning!

Terri berättar om hur hon designar

Vi hade förberett oss med att sticka en mudd. Vi fick välja mellan två olika mönster och fick sedan personlig hjälp med färgval. Jag ville förstås ha blå nyanser, och hon föreslog aprikos, en lite varmare färg, som konstrast. Bakgrunden ska också ändra färg när motivfärgen ändras. Variationsmöjligheterna är oändliga.

Wilma ger råd om färgval

Gruppens arbeten efter workshopen hos Wilma

Så här blev min Fair isle-stickning

Om man hade en stund över mellan olika programpunkter var det trevligt att sitta på museet och sticka. Man träffade deltagare från hela världen. På en stor karta uppmanades alla att hänga upp en liten lapp på sin hemort. 

På Shetland Museum & Archives hemsida hittade jag en trevlig film om Wool Week från ett tidigare år.

Visst låg fokus på handarbete och stickning i synnerhet, men det blev en hel del sigthseeing och naturuppleverlser också. Självklart också besök hos fårägare och i garnbutiker. Jag tänker skriva lite om det i nästa inlägg ...