Resan började i Bilbao, en stad som har förvandlats från en industriell hamnstad till ett kulturellt centrum, mycket tack vare det välkända Guggenheimmuseet, designat av Frank Gehry. Byggnadens sönderbrutna former är täckt med plattor av titan, som glänser och ser ut som mjukt siden. Framför museet står blmsterhunden Puppy 12 m hög av Jeff Koons. Skulpturen har sin egen trädgårdsmästare. Blommorna byts ut två gånger om året.
Inne i museet finns mycket både modern och samtida konst. Den här installationen såg ut att vara en stor grå vävnad med en stadssiluett nertill, men den visade
sig vara gjord av återvunna metallkapsyler, trots sin tyngd vackert
böljande. Konstnären var från Ghana.
Byggnadens interiör är imponerande men svår att fånga på bild. Just nu pågår en Hilma af Klint-utställning. Jag har sett utställningen i Stockholm, och det var intressant att se vilken betydelse rummet har, när konst visas. Tavlorna upplevdes mindre
här än på Moderna museet, samtidigt som konstnärens utveckling av vissa
motiv framstod tydligare, då man kunde se flera verk på samma
buktiga vägg. De ”Altarbilder” som i Stockholm visades i ett
mörkt rum saknade lite av sin andliga dimension när de hängde på de ljusa väggarna här.
Några av Hilma af Klints bilder i sviten "Svanen" |
Det bjöds konst även utanför museet. En av Louise Burgeois´spindlar "Maman" till höger |
Resan gick vidare med buss mot Zaragoza. Vi gjorde ett stopp vid Museo Würth strax utanför Logrono. En rik industrifamilj har satsat på konstsamlingar med gratis inträde på flera håll i världen. Nuvarande temporära utställning visade konst av Georg Baselitz, dels grovhuggna roliga träskulpturer, dels tavlor. För att få folk att sluta leta motiv i hans konst vände han ofta motivet upp och ner.
Det var lätt att se att det var samma arkitekt som varit i farten på Marques de Riscals vingård som på Guggenheimmuseet. Förutom det arkitektoniska fick vi också njuta av en lunch på gårdens restaurang (1*Michelin). Ysios vingård var stängd, men vi njöt av hur en annan välrennomerad arkitekt, Salvador Calatrava, fångat upp jordens och himlens färger och gett taket formen av böljande vinrankor. (Calatravas design har jag sett förut på närmre håll: Turning Torso i Malmö är ett av hans verk)
I Zaragoza fick vi uppleva den stil som kallas mudejar-ararkitektur, dels i de två katedralerna vid torget, dels i Aljafería-palatset, ett historiskt moriskt fort som senare blev ett kungligt residens. Det påminde om Alhambra, såg nyare ut men var faktiskt äldre.
Basilika de Nuestra Senora del Pilar sedd från floden Ebro |
Efter ett par dagar tog vi snabbtåget till Barcelona. Där har jag varit förut, så det blev viss igenkänning, inte minst stilen på de modernistiska husfasader som Antoni Gaudí ritat. Han undvek räta linjer, istället lät han sig inspirerades av naturens former, vilket för att hans verk upplevs så harmoniska.
Casa Battló,
fönster inifrån och
utsmyckning på taket
Sagrada Família, Gaudis ännu ofullbordade mästerverk är imponerande. Kyrkans spiror reser sig högt över staden, och de intrikata detaljerna både inuti och utanpå byggnaden är hisnande. När jag var där år 2009 var kyrkorummet delvis en byggarbetsplats, jag minns att det stod skottkärror och
cementblandare i ett hörn. Interiören upplevde jag nu som helt magnifik. På fasaden och högsta tornet pågår fortfarande arbete.
Vi kom också i kontakt med en annan arkitekt, samtida med Gaudí, men med en annan arkitektonisk stil. Domènech i Montaner använde sig mer av symmetri och geometriska former. Palau de la Música Catalana, ett fantasiskt vackert "musikpalats", är ett av hans mästerverk. Konsertsalen är helt överdådig med sina organiskt böljande former, vackra mosaiker och färgglada glasfönster för att inte nämna den enorma glaskupolen. Förra gången var jag här på konsert, nu blev det en guidad visning av huset.
Vi besökte förstås också Joan Miró Foundation, där Mirós konst visas i ett vackert galleri. Det här färgglada vävda konstverket täckte väggen från golv till tak.
När vi lämnade Barcelona ett par dagar senare med buss gjorde vi en avstickare i berglandskapet Priorat. Viner härifrån har internationell kultstatus. På den äldsta vingården Scala Dei blev vi serverade lunch vid långbord utomhus, vi njöt av härlig frisk luft och god mat i den lantliga miljön. Vingårdens historia går tillbaka till 1100-talet, då kartusianermunkar byggde ett kloster och anlade vingårdar här.
Vi åkte buss vidare till Valencia, resans slutdestination. Vänner och bekanta hemma undrade säkert hur det skulle gå med min resa, när de såg bilder från översvämningarna några dagar tidigare. Så fint att vi kunde genomföra resan enligt plan.
Valencia hade mycket oväntat att bjuda på när det gäller konst från olika epoker. Man blir chockad när man kommer in i kyrkan San Nicolás och ser det som med rätta kallas "Valencias sixtinska kapell". Målningarna är yngre än i Rom, detta är 1600-tal och barockstil.
På stadens moderna museum fanns en alldeles nyöppnad utställning av Juana Francés (1924-1990), som i sin konstnärsutveckling gått från enkla naivistiska porträtt via stora abstrakta dynamiska målningar till att skapa konst med gamla elektronikkomponenter.
Den permanenta utställningen med Julio Gonzales skulpturer var också
intressant. Det visades hur han arbetade med att gå från en målning till en
förenklad skiss till en smidesskulptur: Han hade bl a temat "Kvinna
och spegel" i flera varianter.
J Gonzales: Kvinna med spegel |
Föreställningen vi skulle sett på operan ställdes in, det är kanske inte läge att spela glättig operett när Spanien har landssorg. Det märktes att Valencia hade färre turister än vanligt, men vi som var här kunde njuta av behagligt väder och sitta ute och äta glass i början av november.
Det här var ett axplock av alla upplevelser i konst och arkitektur under resan. En blandning av tradition, modernitet och kreativitet. Många fina minnen att spara.