Lussekatter med suveränt recept

Det är 1:a Advent på söndag. Därför har jag bakat lussekatter. Ibland har sådana en tendens att bli torra, därför letade jag efter något nytt recept.  Jag hittade ett på Saltå kvarns blogg, där Manfred delar med sig av bra recept och tips. Här är receptet till hans Lussebullar bakade med fördeg.

Jag gjorde alltså en fördeg med lite jäst igår förmiddag. När min fördeg stått i kylen bara ett par timmar hade den jäst så mycket att jag började undra hur det skulle gå att låta den vara till nästa dag. Då skrev jag en fråga och fick ganska direkt lugnande svar.Suveränt bra med sådan service! Du kan läsa längst ner bland kommentarerna. 

Fördegen lugnade sig. Igår kväll tog jag fram smör och ägg (många ägg i degen!) för att det skulle vara rumstempererat och vägde upp övriga ingredienser. Jag lade russin i blöt. Och i morse bakade jag ut degen. Jag tillsatte en matsked surdegsgrund också enligt en rekommendation i en kommentar. Resultatet blev ovanligt saftiga och smakrika lussekatter. Att använda fördeg i bullar ska jag definitivt göra mer. Det tar ju inte mer tid, det kräver bara en dags framförhållning!

Jag kan också tipsa om Manfreds surdegsworkshops del 1 och del 2 som ligger på bloggen. 

Textila traditioner hos minoritetsfolk i Kina

Vi träffade på flera minoritetsgrupper under resan i Guizhou, en materiellt sett ganska fattig provins, men kulturellt väldigt rik. Här bor många olika etniska grupper. De olika minoritetsfolken har egna speciella traditioner när det gäller dräkter, smycken och håruppsättningar. Viktiga händelser firas med festivaler. Ett talesätt säger: Det är 365 dagar på ett år men över 1000 festivaler! Nu hade vi inte turen att komma på en festival, men vi fick ändå en fin inblick i deras kultur.

Guizhou är en ganska okänd del av Kina. Det finns inte så mycket skrivet om den i vanlig reselitteratur, men en i gruppen hade lyckats hitta en intressant bok om just denna provins. Jag har skaffat den nu i efterhand, den heter Guizhou Province och är skriven av Gina Corrigan. 

Den största etniska gruppen i Guizhou är miao-folket. Miao består av många undergrupper och traditionerna varierar mellan grupperna.  De har speciella seder vid t ex bröllop och firar många festivaler med musik och dans. Kvinnornas dräkter har vackra broderier och de pryder sig med tunga silversmycken.

Miao-flicka i sin traditionella dräkt

Ett ungt par i maio-dräkter

Huvudmålet på vår resa, den charmerande byn Zhaoxing, är en dong-by. Det var helt fantastiskt att vandra  i och omkring byn och se lokalbefolkningens arbete. Så här års hängde ris, majs och rädisor på tork överallt tillsammans med indigofärgat tyg. Dong-folket är kända för det speciella blanka tyg de syr sina dräkter av. De väver bomull, som de sedan färgar minst tio gånger med indigo, sedan penslar de på äggvita och bankar tyget för att det ska bli blankt. Ibland använder de grisblod för att ge tyget en röd-brun ton. Blankheten visar på ríkedom, tyget blir en sorts "fattigmanssiden", samtidigt som det motstår både smuts och vatten bättre.
Överallt i byn hördes hur kvinnorna bankade tyg. Stora byttor där de framställde indigofärgen stod längs vattnet.

Indigofärg framställd från löv av Indigofera

Det är många steg innan man har färgen så här i färdigt skick. Länken visar de olika stegen allt ifrån plockning av löv till att tyget är färdigt att göra dräkter av.

Tunnor för indigotillverkning framför ett av trumtornen i Zhaoxing

Det indigofärgade tyget tvättas ...

... torkas ...

... bankas

Färdigt tyg rullas ihop

Man i glansigt dong-tyg med instrumentet  pipa

I Dazhai träffade vi yao-minoriteten. De rödklädda kvinnorna är kända för sitt långa hår. Flickorna klipper sig först vid 16 års ålder och sparar det håret, sedan samlar de allt hår de tappar och gör hårpiskor som de virar in i  det egna håret och gör en fläta som de använder till en avancerad håruppsättning.

Yao-kvinnorna  kombinerar vävda tyger och band med broderier i korsstygn och plattsöm till färgsprakande textilier.

I byn Tianlong träffade vi på tunpufolket. Det är hankineser som levt här sedan Mingdynastin. De skickades hit från norra Kina för att slå ner uppror, när befolkningen här vägrade betala tribut till kejsaren. Soldaterna fick vara kvar, hittade lokala fruar, och de som bor här idag härstammar från dem. De har behållit sina klädedräkter och traditioner. Gifta kvinnor plockar håret i pannan och har en speciell huvudbonad. Deras dräkter har vackra band och broderier.

Kvinnan till vänster är gift, det syns på håret

Detalj från dräkten, med "Mamma Fjäril"

Vi besökte batikmuseet i Anshun och fick se tillverkningen. Med olika pennliknande verktyg lägger man bivax på tyget enligt ett ritat mönster, sedan färgar man tyget med indigo och kokar tyget, så att vaxet smälter. Man tvättar tyget kallt och låter det torka. Sedan gör man en ny applikation av vax och upprepar proceduren. Bivaxet återanvänds.

Flytande vax och "pensel"

I den bok jag läst finns en gullig legend om hur batiktillverkning kom till:
En fattig flicka hade inte kläder för att gå på en festival utan måste stanna hemma och väva. En bivaxkaka föll ner från taket och det skvätte vax över hennes tyg. Flickan blev förtvivlad men ville inte slänga tyget. Hon färgade det och skrapade sedan bort vaxet. Då framträdde vackra färgvariationer och flickan fick då idén att lägga på vax i speciella mönster. Flickan kom till nästa festival med en säreget vacker dräkt!

I provinsen Guizhou bor 13 etniska grupper. Före 1949 erkändes inga etniska grupper i Kina, alla skulle anpassa sig till den hankinesiska kulturen. Men senare identifierades 55 olika grupper, var och en med sitt språk och sina kulturella drag. Under kulturrevolution var många grupper undertryckta, men nu har traditionerna återuppstått. Idag försöker man inte tvinga fram assimilering utan hävdar varje grupps rätt att uveckla sitt språk och sin kultur. Flera av de små minoritetsfolken får en positiv särbehandling, de får t ex ha mer än ett barn och de får förtur till utbildning. För uigurer och tibetaner är som bekant förhållandena annorlunda.

Anna Granberg deltog i resan och blev för oss andra en bra guide in i broderitraditionen. På hennes hemsida finns fina bilder från hennes broderiresor i Kina. 

Hos miao-folket fick vi tillfälle att studera broderi. På många broderier finns "mamma fjäril", som är grunden i deras skapelsemyt. Drakar är ett annat vanligt motiv. Broderandet är ett sätt att berätta folkets historia och myter för nästa generation. Flickorna lär sig tidigt att väva och brodera. Ofta sågs de sitta i dörröppningarna och sy på små lappar som de sedan fogar in t ex i en dräkt eller bärsele för babyn.

Väska med vackert broderi

En del miao-grupper har en sorts veckade kjolar med en otrolig vidd. Vidden kan vara mer än 6 m och antalet veck över 500! I bilden nedan hänger en sådan kjol nere t v.

Jag fick faktiskt en väska uppsydd av en kvinna i Zhaoxing. Det fanns gott om små väskor att köpa, men just det broderi jag fastnade för fanns inte på någon väska. Men hon erbjöd sig att sy en medan jag väntade.

Så här blev väskan: det broderi jag valt ut sitter nu på en väska med två fack med dragkedjor och axelsnodd, till det facila priset av 30 yuan (ca 30 kr)!

Landskapet i Guizhou är mycket bergigt och först nu bygger man vägar som till stora delar måste bli tunnlar och höga broar. Naturen har säkert bidragit till att byarna varit isolerade och gamla traditioner har bevarats. Men hur kommer det att bli om 10 år? Sitter miao-kvinnorna fortfarande och broderar i dörröppningen? Håller dong-kvinnorna på med att plocka indigoblad, växtfärga sina vävda tyger och banka dem blanka? Sparar yao-kvinnorna fortfarande allt sitt hår? Fortlever den omständliga batiktillverkningen för hand?

Kommer de unga kommer att följa traditionerna av respekt för familjen? Eller kommer utbildning, kontakt med internet och urbanisering göra att de glöms bort? Vi hade i alla fall nöjet att se barn och ungdomar engagerade i flera uppträdanden med sång och dans, klädda i sina traditionella kläder.

Unga sångare i  föreställningen Liusanjie, 
ett ljusspel på floden i Yangshuo i regi av Zhang Yimou

Vad gör man när favoritgarnet inte finns kvar?

Letar efter något liknande förstås. Jag stickade ett par tröjor till min man i garnet Tiffany på 80-talet. Det var ett ganska tunt, glansigt garn. En av tröjorna hänger fortfarande med. 

Gamla favorittröjan och mönstret

När jag frågade om han ville ha en ny stickad tröja, så var det något liknande han ville ha. Nu har vi hittat ett nytt garn Regia, melerat i grått. Garnet är lättstickat, och det känns mjukt och följsamt. Frågan är nu om flätmönstret kommer att framträda? Eller skulle jag hellre valt slätstickning? Vad tror du som läser det här?

Början på samma mönster med Regia

Tiffany hade bara 25 % ull, här är det 75 %, men det är kanske bra om det blir en kall vinter.

Några bilder från en spännande resa i Kina

Jag har varit på en två veckors resa i provinsen Guizhou i sydöstra Kina. Albin Geijer var vår reseledare. Han driver Kinalotsen, ett reseföretag som satsar på att man ska få komma det vanliga livet på landsbygden så nära som möjligt. Albins fru är kinesiska, vilket gör att han har en kinesisk familj i byn Zhaoxing, som vi fick komma till, bo i svågerns hotell och äta middag i svärmors hem. Ganska unika upplevelser som turist, vill jag påstå.


Bakgrundsmusiken är folkmusik från dong-folket i Zhaoxing.

Soundtracket till mitt liv

Så lyder undertiteln till den underbara Carmina Burana- föreställningen på Folkoperan.

Carmina Burana är dikter från en medeltida handskrift, som hittades på 1800-talet och gavs ut. Carl Orff fick se dem av en slump och blev förtjust. Han skrev musiken 1936 och klassade det själv som det bästa han gjort. Det är härligt rytmiskt musik. Jag har varit med och sjungit musiken konsertant i kör, men jag har aldrig upplevt ett sceniskt framförande trots att verket kallas för en scenisk kantat. Det har ingen egentlig handling och ger därmed stor frihet för regissören, i det här fallet Mellika Melouani Melani.

Folkoperans uppsättning börjar med att sju damer i mogen ålder, 80+ faktiskt, berättar händelser ur sina liv, vad som varit deras största kärleksupplevelse och deras största sorg. En originell annorlunda utgångspunkt. De latinska texterna handlar om kärlek och sorg. Det är sprudlande glada sånger till våren, medeltida dryckesvisor och klagan över livets förgänglighet, allvarligt och komiskt om vartannat, ja så som livet är.

Idén med "damerna" är oerhört bra. I introduktionen får man känna dem lite och veta något om deras livsöden, delvis tragiska. När sedan ridån går upp och musiken börjar sätter de sig och lyssnar på scenen. De deltar med kommentarer, de agerar i en video som visas på textskärmen och de tar mer och mer plats i föreställningen. Så unga de blir när de sätter blomsterkransar i håret och dansar lätt över scenen. Så mycket de har kvar av tidigare årsringar inom sig.

Videon och mycket att läsa om förställningen finns på Folkteaterns hemsida.

Olika körer och dirigenter turas om i föreställningarna. Igår var det Maria Goundorina som ledde sin Uppsalakör Allmänna Sången, barnkören kom från Adolf Fredriks musikklasser. Dagens utmärkta solister var Miriam Ryen och Olle Persson.

Jag satt väldigt långt fram och kunde verkligen njuta av minspel och gester. Alla åldrar involverade, ett genialiskt drag: en barnkör som ibland sjöng uppe från läktaren, de unga rösterna i den stora kören, proffsiga operasolister och de charmerande damerna. Jag blev alldeles varm inombords.

Folkoperan provar att göra annorlunda saker. Jag har just beställt biljetter till Matteuspassionen som ska göras sceniskt under våren med bl a The Real Group. Det låter också som ett spännande projekt.

Surdegsbröd med rostade nötter och rivet äpple

Jag får många idéer från de brödbloggar jag följer, den här gången från Pain de Martin. Surdegsbröd med äpple och hasselnötter testade jag igår med lyckat resultat. (I ett tidigare inlägg hade han en variant med jäst också.)

Jag använde hasselnötter och minskade till 20 g muskovadosocker, i övrigt följde jag receptet.

Brödet blev väldigt gott, jag testade att rosta en skiva, det gick fint men jag tyckte nog att det var godare orostat.

När jag ändå hade ugnen på för rostning passade jag på att rosta lite annat samtidigt: sötmandel, pinjenötter, pumpafrön och solrosfrön. Det blev en trevlig blandning att ha i müsli eller som godis. Jag har aldrig rostat nötter eller dylikt tidigare, men det var lätt. Jag värmde upp ugnen till 180 grader och rostade på en plåt i ca 5 minuter. Rostningen förhöjer smaken på brödet.

Afrikanska mästerverk

Den annorlunda utställningslokalen Bergrummet på Skeppsholmen har de senaste åren visat imponerande konst långväga ifrån. Nu är det afrikanska mästerverk, skulpturer från Ife i Nigeria gjorda under tidsperioden 1100-1500.

Från utställningen Afrikanska mästerverk

Det jag mest fascinerades av var flera oerhört vackra ansikten i koppar, ibland tatuerade med tunna längsgående linjer, som man inte verkar förstå betydelsen av. Figurerna har rofyllda verklighetstrogna ansiktsuttryck, och detaljrik utsmyckning som flätor och många armringar och  halsband. Även andra metaller har använts liksom sten och terrakotta.

På många huvuden finns små hål som skulle kunna vara till för att sätta fast en krona på huvudet och en slöja för munnen. Kanske användes de i samband med kröningar och andra riter. Det är yorubafolkets världsbild, religion och kultur som vi får ta del av, en av de största folkgrupperna i dagens Nigeria. Många ättlingar har spritts över världen bl a på grund av slavhandel.

Flera av verken upptäcktes en bra bit in på 1900-talet i samband med ett husbygge och man kan se märken efter spadar och hackor på några av figurerna. När antropologen Leo Frobenius hittade ett kopparhuvud 1910 trodde han att det kom från antikens Grekland. Att man i Afrika kunde skapa något sådant var för honom otänkbart och det var han inte ensam om. Man trodde då att allt i Afrika var så primitivt.

Museet har lagt ut en liten film som visar hur man packar upp ett par av föremålen:

Jag har tidigare skrivit ett inlägg om Stora Zimbabwe. En stor skillnad är att Ife aldrig blev en försvunnen stad. Utställningen gav mer kunskap om Afrika och en rik konstupplevelse. Dålig belysning och placering av information om de finaste verken i knähöjd var tyvärr besvärande. Lokalen passade annars bra för utställningen. Förra gången jag var här visades en liten del av den fantastiska Terrakottaarmén från Xian i Kina (fint fast jag sett den i sin helhet på plats) De figurerna upptäcktes ju också som en slump vid brunnsgrävning så sent som 1974. Vem vet vad som döljs under våra fötter?