Dramatiskt körverk i Västerås!

Titelblad på första utgåvan 1874 

Tobias Ringborg ledde den stora kören, orkestern och solisterna i Verdis Messa da Requiem. Vi satt långt bak på första raden men fick en väldigt fin upplevelse både för öga och öra. Att se Ringborg leda Dies Irae var helt fantastiskt. Två trumpeter stod längst bak i konsertlokalen, det blev en härlig avståndsverkan när de svarade trumpeterna på scenen i Tuba mirum.

Verdis Requiem är ett stort mäktigt verk för varje korist. Här medverkade två körer från Västerås och två körer från Dalarna. Jag har varit med som körsångare och framfört det i Uppsala domkyrka på en körfestival 1990. Det var härligt att lyssna och känna igen. Kören sjöng väldigt vackert i den dubbelköriga Sanctus-satsen. De hade ett härligt friskt tempo i fugan Libera me. På slutet när sopransolisten kommer in är det hur vackert som helst, här var det Emma Vetter som sjöng.

Verdi skulle ha fyllt 200 år om två veckor ... därav denna stora satsning! I programbladet fick man veta en del intressant. När Rossini dog 1868 ville Verdi att det skulle skrivas ett requiem: olika tonsättare skulle skriva varsin sats. Själv skrev han Libera me. Alla skulle bidra utan att få betalt. Men då föll projektet; sångare och orkester ville inte ställa upp.

När Manzoni (en då känd italiensk författare) dog fem år senare kom Verdi att tänka på ett requiem igen. Klokt nog beslöt han att göra det själv. Och vilket pampigt verk det blev! Han hade vid den tiden skrivit flera operor och använde sin dramatiska stil även här. Stora kontraster: allt ifrån den svaga mystiska bönen i början och slutet, genom det skräckinjagande Dies Irae (Vredens dag), till trumpetfanfarer och körens livliga lovprisning i Sanctus.

Att konsertbiljetten sedan var en födelsedagspresent gjorde inte saken sämre ...

En försvunnen stad

Etnografiska museet ger en föreläsningsserie Försvunna städer under hösten. Den här gången handlade det om Stora Zimbabwe.

Tänk att upptäcka överväxta murrester från en stad som ingen vetat om! Inte så konstigt att det leder till myter. Vid upptäckten på 1500-talet trodde man att denna stenstad var drottningen av Sabas stad. Man trodde inte att en stad med så avancerad kultur kunde vara byggd av afrikaner. Nu vet man att det var shonafolket som bodde här i Stora Zimbabwe. Staden hade sin storhetstid 1270-1450 med uppåt 20 000 invånare som mest. Varför staden övergavs vet man inte, kanske var det klimatförändringar.

Fint lagda kurvformiga höga murar med dekorationer vittnar om kunskap och rikedom. I nuvarande Zimbabwes flagga finns en fågel; sådana utskurna i täljsten har man hittat som dekorationer på pelare. Glaspärlor, kinesiskt porslin och guldföremål tyder på att staden varit en väl etablerad handelsort.

En arkeolog måste ha rik fantasi, att kunna "se" hur det som försvunnit sett ut genom att studera kvarvarande murrester och fynd av olika slag. Nu finns många tekniska metoder att ta till hjälp såsom C14-metoden och spektroskopi.

Stora Zimbabwe är med på UNESCO:s världsarvslista.

I november kommer ett föredrag om Teotihuacan i Mexiko. Det blir extra spännande för där har jag varit!

Roman på 80 sidor

Hur kort får en roman vara för att kallas en roman? Vet inte om det finns en gräns, men kan man beröra läsaren på 80 sidor är det lovvärt.
Och det kan Yasmine Ghata, en fransk-libanesisk författare född 1975.

Boken jag läst har fått den svenska titeln Flickan som slutade tala. Den är självbiografisk och tillägnas fadern som dog när Yasmine var 6 år.

Hur berättar man om döden för ett barn? Och hur blir det om man inte berättar sanningen? Flickan och mamman flyr in i varsin fantasivärld, mamman i sin yrkesroll som poet och flickan i sitt letande efter pappans kläder, dofter och saker. Boken har ett väldigt fint poetiskt språk, och mycket får man läsa mellan raderna! Och eftersom den är så kort kan man unna sig att läsa långsamt och njuta av språket.

Boken är utgiven på ett litet för mig tidigare okänt bokförlag, Elisabeth Grate Bokförlag, som verkar specialisera sig på lite smalare franskspråkig litteratur.

Orgelrace - fin tradition i Skokloster

Det var andra gången det anordnades ett orgelrace i Skokloster kyrka. Förra gången skrev jag också ett inlägg och i det finns lite information om kyrkans ganska speciella orglar.

Igår blev höjdpunkten Mathias Kjellgrens konsert på de båda orglarna.  Hans program hade en stor spännvidd: 1600-talsmusik på den gamla wrangelska orgeln, barock och romantisk orgelmusik samt några transkriptioner på Allen-orgeln. Ett läckert svenskt atonalt verk av Stig-Gustav Schönberg fanns också med. En Romance av Sjostakovitj (egentligen för violin och orkester) och tre av 6 Kanons av Schumann (skrivna för pedalpiano) visade på orgelns olika möjligheter. Häftigast var dock förspelet (med det berömda Tristanackordet) och Isoldes kärleksdöd ur Wagners Tristan och Isolde. Speciella effekter som klockor och allehanda orkesterklanger gör det möjligt att spela annorlunda verk i kyrkan. Wagner är ju dessutom en av årets jubilarer (det är 200 år sedan han föddes).

Mathias Kjellgren avtackas av Mikael Rutersten

Tidigare under eftermiddagen hade Pär Lindh en konsert. Han deltog förra hösten också. Speciellt intressant den här gången var några "bilder" från Musorgskijs Tavlor på en utställning. Vi fick höra Promenaden, Gnomus (Dvärgen) och Det gamla slottet. Det är ett härligt verk för orkester byggt på intryck från en tavelutställning. Promenadtemat återkommer men varieras mellan bilderna  Läckert att göra den på en digitalorgel  med rika klangmöjligheter ... hoppas få höra hela på Skoklosterorgeln någon gång.

Surdegsbröd enkelt och gott!

Sebastian Boudet säger att 6 minuter är allt det tar att göra ett gott surdegsbröd, det får man väl ta med en nypa salt. Men sant är att ett minimum av arbetsinsats krävs, bara man planerar sitt arbete.

Jag gjorde i princip som han beskrev:

Tisdag kväll: Hällde lite surdegsgrund i en glasburk, matade med lite mjöl och lite vatten.

Onsdag förmiddag: Surdegen är nu chokladmousseaktig. Rörde ihop vatten, havssalt, surdeg och mjöl i en bunke. Lät degen vila 1 timme. Knådade snabbt ihop degen, formade en bulle och lade direkt i en mjölad korg. Satte korgen övertäckt i en plastlåda i kylen.

Torsdag morgon: Vände upp och ner på korgen, snittade brödet, bakade 1 timme först i 250 grader, sänkte sedan temperaturen till 200 grader. Avsmakade brödet till 11-fikat.

Den här gången hade jag mycket rågmjöl, förra gången tog jag nästan bara vetemjöl, trevligt att variera!

Vad minns du av 60-talets Biafra?

Tänker du som jag på svältande barn? Biafra var en kortlivad stat, som existerade bara några år i slutet av 60-talet. Under Biafrakriget fick landet sympati från västvärlden och det skickades hjälpsändningar. Många barn fick höra "Tänk på barnen i Biafra" om de inte ville äta upp sin mat.

Biafras flagga förklarar titeln på en roman jag läst, En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie. Författaren, en kvinna född 1977 i Nigeria, har skrivit en omfångsrik berättelse som jag verkligen fängslades av.

Miljön är som sagt en del av västafrika på 1960-talet. Det var igbofolket, den kristna majoritetsbefolkningen, som ville ha självständighet från Nigeria, vilket ledde till Biafrakriget 1967. Men det blev inte så. Att stora naturtillgångar på olja fanns i området spelade säkert en stor roll. Nigeria fick stöd av Storbritannien, tidigare kolonialmakt i området. Biafra kapitulerade i början av 1970. Boken handlar dock inte så mycket om kriget utan mer om människorna och kontrasten mellan svart och vit, stad och landsbygd, det moderna livet och det traditionella. Två tvillingsystrar är huvudpersoner och de väljer trots sin nära släktskap att leva helt olika liv.

Även under ett krig med vidriga yttre omständigheter pågår det vanliga enkla livet. Människor lever sina liv, upplever stark vänskap och ömsint kärlek.
Jag visste som sagt väldigt lite om Biafra - boken gav mig mer kunskap men framför allt fick jag en fin läsupplevelse.

Kulturmix i Norrköping - Halleluja vilken gospel!

En helg med körsång i stora mått: Kulturmix med Per Oddvar Hildre (kallad Prots) i Norrköping. Nästan 100 körsångare, varav gott och väl hälften från Norge.
Dirigenten lyckades från start fredag kväll till konsert söndag eftermiddag hålla oss helt fokuserade på körsång. Genom koncentration och aktivt lyssnande smälte rösterna samman till en fantastisk körklang.

Jag har sjungit för många körledare men denna helg med Per Oddvar Hildre blev något alldeles speciellt. Effektiva och roliga uppsjungningsövningar för att homogenisera klang och precisera tonhöjd. Att sjunga Gubben Noa i en norsk textvariant så att halva kören sjöng en stavelse och andra halvan nästa stavelse och få fraserna att låta som de ska, var gymnastik för hjärnan; om koncentrationen sviktade en millisekund var det kört!

Per Oddvar Hildre

Övning i Matteusgården

Negro spirituals och gospels utgjorde en stor del av repertoaren men det fanns också inslag från Nicaguanska bondemässan och Hildres eget arrangemang av Yo solo Espero ese Dia (från Venezuela?).

Att gå och sjunga samtidigt kräver extra koncentration. Det måste ha varit mäktigt att sitta i publiken och se alla vandra in till I want Jesus to walk with me. Denna och ett par andra sånger var arrangerade av Hartvig Gjesdahl, som varit organist i Norrköping och avled i fjol. Hans gospels var i SAB-arrangemang men här visade Hildre sin förmåga att under övningens gång omarrangera till fyrstämmig kör.

Träning av ingångsången på konserten

En favorit för mig blev Jeg kom til landet som ikke er med text av Eyvind Skeie. Texten är från hans lilla bok Sommerlandet och handlar om ett barns död. En familj hade mist ett barn i en tragisk olycka. Sorgen var så kompakt att de inte ens kunde gråta. De ringde Skeie och bad om hjälp. Så kom texten till.

Avslutningen var en konsert i Matteus kyrka på söndagseftermiddagen.















Alla fick inte plats i koret. Sopran 1 och alt 2 fick stå på ömse sidor uppe på läktarna. För min del betydde det att det var svårt att se dirigenten, när han ibland dansade iväg bakåt i kyrkgången.

Birgitte Velsvik var solist, en ung klassiskt skolad koloratursopran som också har ett härligt djup i rösten och sjunger gospel helt fantastiskt.

Birgitte Velsvik 

När sista sången Never leave me alone  var slut höll kören det maffiga slutackordet länge ... länge ... länge ... allt medan solist och musiker fick långa applåder av en stående publik. Kyrktaket höll, men det var nog på gränsen!

Här är länkar till vad Norrköpings tidning skrev före och efter konserten:
Musikalisk kulturmix i Matteus kyrka
Halleluja vilken gospel

Gospel är inte min största körsångsfavorit men i det här sammanhanget höll den på att bli det ...

Tunika med många mönster

Tunikan i bomull med garn och mönsterbeskrivning från Norge är klar. Många olika mönster gjorde stickningen intressant hela tiden. Och att beskrivningen var på norska blev inget större bekymmer.
Några av de fem färgerna låg nära varann, vilket gjorde att jag tog fel ett par gånger när jag stickade i lampbelysning. De ljusa "nopporna" hade fått olika färg på ärmarna, inte så lyckat! Bara att riva upp och sticka om.
Det blir inte så mycket monteringsjobb när man stickar med rundsticka. Förut att sy axelsömmar och sy i ärmar så var det bara att sticka halskant och att virka en kant nertill och på ärmarna som återstod.
Här är resultatet:

Garn och mönster är från PTdesign. Månadens gratismönster är ett etui till ipaden, som ser intressant ut. Jag har lite Petunia-garn kvar, som jag kanske kan kombinera med något annat bomullsgarn ...