Ketchup-effekten

Först kommer ingenting, sen kommer ingenting ... och sen kommer allt på en gång. Så kan det bli när man har flera stickprojekt på gång samtidigt.

 

Bohuskoftan var för varm att ha i knät alla de dagar som temperaturen låg över +30°. Då var det skönt att sticka med tunt mohairgarn och grova stickor och skapa maskor med mycket luft i.

Blå dimman är designad av Kerstin Olsson 1965 och sedan återskapad av Pernille Silfverberg och Solveig Gustafsson 2016. Kerstin Olsson var anställd vid Bohus Stickning, grundat av landshövdingskan Emma Jacobsson. Hon komponerade ofta mönster med många nyanser och lät mönstret glida ton i ton. I Blå dimman används åtta färger förutom bottenfärgen. Jag har skrivit mer om Bohus Stickning i ett tidigare inlägg.

Jag rundstickade oket för att slippa sticka aviga varv med flera färger. Efter att ha klippt upp oket, fortsatte jag enligt mönstret: bakstycke, ärmar och framstycken ner till resåren. Sedan stickade jag framkanterna ner till resåren och hakade på med resten av maskorna. En fördel var att på detta sätt blev all resår stickad med samma tunna sticka.

Den ljusa koftan är stickad enligt ett mönster i Allt om handarbete nr 05/2018, design Ellen Holm. Jag stickade i Sandnes Tynn silk mohair och Rauma lamullgarn.  Enkel teknik, bara rätstickning och lyfta maskor, gav en våffelaktig struktur.

 

Mohairgarnet visade sig inte räcka och det var dessutom restnoterat, därför valde jag att korta ärmarna. Jag valde att virka stolpar i det andra garnet och avsluta med fasta maskor med mohairgarnet i stolparna. Jag blev väldigt nöjd med resultatet. Och så var det bara två gram kvar av garnet! En liten knapp högst upp kan knäppas i övre stolpen. 

Så här lite garn blev över!

Nu undrar ni väl om jag blir sysslolös i kväll? Nej då, jag besökte Östergötlands ullspinneri i somras, såg Britt-Marie Cristofferssons utställning och köpte lite Visjögarn.

En härlig augustihelg i norra Bohuslän

Dragplåstret var Angoragarnets evenemang nära Strömstad lördag 18 augusti. Vi bokade tre nätter i en campingstuga på Lökholmens camping, bara ett stenkast från norska gränsen. Jag hade tipsat en stickkompis, Louise, om detta, och hon och Martin mötte upp med sin husvagn.

Utsikten från vår campingstuga

Den bohusländska naturen är speciell med de karga klipporna och de pittoreska samhällena, där båtarna trängs i hamnarna och husen på klipphyllorna. Ett av dessa ställen är Fjällbacka, dit vi tog en tur på fredagen, njöt av vyerna, åt räkmackor på bageriet och gick upp till Kungsklyftan.

Hamnen i Fjällbacka

Spännande för oss alla, inte minst för Cato

Det fanns flera små intressanta ställen att besöka: utställningar med konst, keramik och annat hantverk. Av en slump såg vi en vägvisare till Linmuseet, ett av Sveriges 1500 arbetslivsmuseer. Där satt två flickor och gjorde lindockor framför en uppsatt väv med linnedukar.

Lin är ett härligt naturmaterial. Jag har aldrig provat sticka i 100% lingarn, däremot i lin blandat med bomull. När jag vävde mina Lyrö-gardiner för några år sedan hade jag lingarn som inslag.

Så kom lördagen. Vi åkte till gården Rörmyr söder om Strömstad och var de första besökarna på Pernilles evenemang "Öppet hus i kaninstallet". Vi fick gå runt och titta på kaninerna, de flesta vita, men det fanns även kaniner med grått, svart och brunt i pälsen. Pernilles barn hade hjälpt till att ge kaninerna namn, det stod namn på de flesta burar.

Pernille hälsar oss välkommna till gården. Ingela (längst till höger) hjälper till under dagen.

Pernille hämtade kaninen Rufus, och vi fick känna på den mjuka långrhåriga pälsen. Det var dags för klippning enligt kartoteket och Pernille satte fart med saxen. 

 Här finns en video på klippningen:

Några fler kaninporträtt:

Foto: MA

Foto: MA

Foto: MA

En annan av Pernilles kaniner i sin bur. Alla var inte lika söta.

Sedan tittade vi i Pernilles gårdsbutik. Hon säljer stickpaket både till Bohus Stickning och plagg i egen design. Det blev en härlig trängsel, efterhand som det kom allt fler besökare. Jag hade min väst (Pernilles design) på mig och flera undrade hur dubbelstickningen i kanterna fungerade. Jag medgav ett det varit ett svårt stickprojekt, som jag dock är väldigt nöjd med. (Mer om stickningen av västen finns i ett tidigare blogginlägg.) Jag visade mitt pågående (nästan klara) stickprojekt, Blå Dimman, för Pernille.

Flera var nyfikna på hur jag stickat västen.

På lördagen var vädret lite ombytligt och det regnade en del utåt kvällen. Besöket hos Pernille gjorde förstås Louise och mig extra sticksugna och det blev många varv under kvällarna i deras husvagn.
Foto: Martin Assarsson (MA) och Ingemar Johansson (övriga)