En ny dubbelstickad väst

 

Jag köpte garn på Stenkyrka Ullspinneri på min stickresa i våras. Köpet var inte planerat i förväg, men deras tvåtrådiga finull kändes lockande. Kanske kan jag göra en dubbelstickad väst igen, med andra färger och annat motiv. Så jag köpte 2 hg av naturvitt och grått.  

På förra västen var det liljor, vad ska jag ha för motiv nu? Jag kom att tänka på rosor, det passar väl ett gotlandsgarn? På vår workshop gjorde jag en provlapp, då med sticka 3. För att mönstret skulle framträda bättre valde jag att byta till sticka 2,5. 

När jag kom hem plockade jag fram en tröja med garn jag köpt på Gotland för många år sedan, där var mönstret rosor och bladrankor. Det gav mig idén att göra bladrankor i sidorna och längst ner. 

 

När man stickar dubbelstickning med två färger går det åt lika mycket av varje färg. Nu valde jag att börja med grå halskant och det gjorde att det fanns lite mindre grått. Det blev spännande på slutet. Det grå garnet tog slut, men det fattades mindre än 5 gram. Onödigt att skicka efter mer garn. Det fick bli en liten ändring i min egen design genom att dubbelsticka med bara vitt de sista varven. 

Foton: Susanne Ejner

Näst på tur när det gäller stickning är också garn från Gotland. Ett mörkgrått, nästan svart ullgarn från Boels får i Alskog, det ska bli en sjal.

Spanienresan, några intryck

En tiodagarsresa  i Spanien med konst som tema, kunde det vara något? Jag hade lockats av bilder på spännande arkitektur och jag blev inte besviken.

Resan började i Bilbao, en stad som har förvandlats från en industriell hamnstad till ett kulturellt centrum, mycket tack vare det välkända Guggenheimmuseet, designat av Frank Gehry. Byggnadens sönderbrutna former är täckt med plattor av titan, som glänser och ser ut som mjukt siden. Framför museet står blmsterhunden Puppy 12 m hög av Jeff Koons. Skulpturen har sin egen trädgårdsmästare. Blommorna byts ut två gånger om året. 

Inne i museet finns mycket både modern och samtida konst. Den här installationen såg ut att vara en stor grå vävnad med en stadssiluett nertill, men den visade sig vara gjord av återvunna metallkapsyler, trots sin tyngd vackert böljande. Konstnären var från Ghana. 

Byggnadens interiör är imponerande men svår att fånga på bild. Just nu pågår en Hilma af Klint-utställning. Jag har sett utställningen i Stockholm, och det var intressant att se vilken betydelse rummet har, när konst visas. Tavlorna upplevdes mindre här än på Moderna museet, samtidigt som konstnärens utveckling av vissa motiv framstod tydligare, då man kunde se flera verk på samma buktiga vägg. De ”Altarbilder” som i Stockholm visades i ett mörkt rum saknade lite av sin andliga dimension när de hängde på de ljusa väggarna här.

Några av Hilma af Klints bilder i sviten "Svanen"

Det bjöds konst även utanför museet. En av Louise Burgeois´spindlar "Maman" till höger

Resan gick vidare med buss mot Zaragoza. Vi gjorde ett stopp vid Museo Würth strax utanför Logrono. En rik industrifamilj har satsat på konstsamlingar med gratis inträde på flera håll i världen. Nuvarande temporära utställning visade konst av Georg Baselitz, dels grovhuggna roliga träskulpturer, dels tavlor. För att få folk att sluta leta motiv i hans konst vände han ofta motivet upp och ner.  

 

Vi åkte genom ett känt vinodlingsdistrikt, Rioja, där flera vingårdar är ritade av världskända arkitekter. 

Marques de Riscals vingård, design F Gehry

Vingården Ysios, design S Calatrava

Det var lätt att se att det var samma arkitekt som varit i farten på Marques de Riscals vingård som på Guggenheimmuseet. Förutom det arkitektoniska fick vi också njuta av en lunch på gårdens restaurang  (1*Michelin). Ysios vingård var stängd, men vi njöt av hur en annan välrennomerad arkitekt, Salvador Calatrava, fångat upp jordens och himlens färger och gett taket formen av böljande vinrankor. (Calatravas design har jag sett förut på närmre håll: Turning Torso i Malmö är ett av hans verk)

I Zaragoza fick vi uppleva den stil som kallas mudejar-ararkitektur, dels i de två katedralerna vid torget, dels i Aljafería-palatset, ett historiskt moriskt fort som senare blev ett kungligt residens. Det påminde om Alhambra, såg nyare ut men var faktiskt äldre. 

Basilika de Nuestra Senora del Pilar sedd från floden Ebro

Aljafería

Efter ett par dagar tog vi snabbtåget till Barcelona. Där har jag varit förut, så det blev viss igenkänning, inte minst stilen på de modernistiska husfasader som Antoni Gaudí ritat. Han undvek räta linjer, istället lät han sig inspirerades av naturens former, vilket för att hans verk upplevs så harmoniska.

Casa Battló, 

fönster inifrån och 

utsmyckning på taket

  

Sagrada Família, Gaudis ännu ofullbordade mästerverk är imponerande. Kyrkans spiror reser sig högt över staden, och de intrikata detaljerna både inuti och utanpå byggnaden är hisnande. När jag var där år 2009 var kyrkorummet delvis en byggarbetsplats, jag minns att det stod skottkärror och cementblandare i ett hörn. Interiören upplevde jag nu som helt magnifik. På fasaden och högsta tornet pågår fortfarande arbete. 

Vi kom också i kontakt med en annan arkitekt, samtida med Gaudí, men med en annan arkitektonisk stil. Domènech i Montaner använde sig mer av symmetri och geometriska former. Palau de la Música Catalana, ett fantasiskt vackert "musikpalats", är ett av hans mästerverk. Konsertsalen är helt överdådig med sina organiskt böljande former, vackra mosaiker och färgglada glasfönster för att inte nämna den enorma glaskupolen. Förra gången var jag här på konsert, nu blev det en guidad visning av huset. 

Vi besökte förstås också Joan Miró Foundation, där Mirós konst visas i ett vackert galleri. Det här färgglada vävda konstverket täckte väggen från golv till tak.

När vi lämnade Barcelona ett par dagar senare med buss gjorde vi en avstickare i berglandskapet Priorat. Viner härifrån har internationell kultstatus. På den äldsta vingården Scala Dei blev vi serverade lunch vid långbord utomhus, vi njöt av härlig frisk luft och god mat i den lantliga miljön. Vingårdens historia går tillbaka till 1100-talet, då kartusianermunkar byggde ett kloster och anlade vingårdar här. 

 

Vi åkte buss vidare till Valencia, resans slutdestination. Vänner och bekanta hemma undrade säkert hur det skulle gå med min resa, när de såg bilder från översvämningarna några dagar tidigare. Så fint att vi kunde genomföra resan enligt plan. 

Valencia hade mycket oväntat att bjuda på när det gäller konst från olika epoker. Man blir chockad när man kommer in i kyrkan San Nicolás och ser det som med rätta kallas "Valencias sixtinska kapell". Målningarna är yngre än i Rom, detta är 1600-tal och barockstil.

På stadens moderna museum fanns en alldeles nyöppnad utställning av Juana Francés (1924-1990), som i sin konstnärsutveckling gått från enkla naivistiska porträtt via stora abstrakta dynamiska målningar till att skapa konst med gamla elektronikkomponenter. 

    

Den permanenta utställningen med Julio Gonzales skulpturer var också intressant. Det visades hur han arbetade med att gå från en målning till en förenklad skiss till en smidesskulptur: Han hade bl a temat "Kvinna och spegel" i flera varianter. 

J Gonzales: Kvinna med spegel

I utkanten av Valencia har Santiago Calatrava skapat ett enastående kulturcentrum. Den större byggnaden ser ut som ett valskelett med ett stort öga, operabyggnaden ser ut som en hjälm. Materialet är glas, stål och betong med dekorationer i vitt och blått kakel. Här finns vetenskapsmuseum, akvarium, IMAX-biograf, planetarium, trädgård, opera och mycket annat. Designen är fantasieggande samtidigt som den funktionell. 

Operan längst till vänster

Föreställningen vi skulle sett på operan ställdes in, det är kanske inte läge att spela glättig operett när Spanien har landssorg. Det märktes att Valencia hade färre turister än vanligt, men vi som var här kunde njuta av behagligt väder och sitta ute och äta glass i början av november.

Det här var ett axplock av alla upplevelser i konst och arkitektur under resan. En blandning av tradition, modernitet och kreativitet. Många fina minnen att spara. 

Som en stjärnhimmel

Det var det speciella garnet jag föll för: 
Emelilyknits, ett handfärgat garn i merinoull, färgat på ett mycket speciellt sätt av Emelie Björnkvist. 

Snabbt stickad uppifrån och ner både vad gäller bål och ärmar, inte en enda söm!

Foto: Susanne Ejner

Det var roligt att göra bubblorna, fast de inte syns så bra i det här garnet.

Närbild på bubblorna

Aroniakoftan äntligen klar!

Jag har alltid flera stickningar på gång samtidigt. Då kan det bli så här: Två plagg blir färdiga nästan samtidigt. Långkoftan som blev klar förra veckan, får vänta på kyligare dagar. Än så länge har vi sommarvärme och den här tunna koftan passar bättre. 

Foto: Susanne Ejner

Jag köpte garn och mönster på syfestivalen förra hösten. Mönstret är designat av Beatrice Olsson, som jag träffade då och fick ta en bild av tillsammans med en uppstickad kofta.

Designern till Aroniakoftan

Mönstret bestod av en väldig massa sidor instruktion och diagrambilder. Förklaringarna var inte alltid lätta att förstå, speciellt som jag aldrig stickat efter något engelskt mönster förut. Men tack vare mailkontakt med Beatrice, som hjälpte mig och skickade översättning på några sidor, så gick det vägen. Mini stickväninna Louise hade spetsigare stickor att låna mig. Mitt i stickningen gick sedan en sticka av ... jag lyckades rädda maskorna, och köpte ny sticka. 

Jag brukar skryta med att jag gillar krånglig stickning, men här höll jag på att ge upp. Fram- och bakstycke stickades på en gång, fram och tillbaka, och det blir alltid extra krångligt med avigsidan i mönsterstickning. 

När mönsterdelen var avklarad återstod slätstickade ärmar. I beskrivningen fanns ett alternativ med kort ärm också. Skulle jag ha lång eller kort ärm? Stickningen fick ligga i väntan på beslut. Under tiden jag stickade långkoftan, bestämde jag mig för en kompromiss med tre kvarts ärm. 

Det är aroniabären som gett namn åt mönstret. Dessa svarta bär, som ibland har kallats "superbär" för att de innehåller så mycket antioxidanter (men det gör blåbär också!)

"Bären" var kluriga att sticka: "En maska blir fem" och några varv senare "fem maskor blir en" genom att man stickar ihop dem i bakre maskbågarna. Ja, det är där man behöver spetsiga stickor där spetsen bör vara extra lång! Ibland tog jag en virknål till hjälp.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Aroniasl%C3%A4ktet

Jag gillar rullkanten vid halsen: 8 stätstickade varv som maskas av och rullar sig själv!  Glasknappar i stället för föreslagna pärlemorknappar passade fint. Det är ofärgade glasknappar men de ser blåa ut på stickningen!

Garnet är ett tunt tvåtrådigt, en blandning av mohair och lammull, inte så lätt att sticka med.  Spetsstickning kräver bra belysning, likaså bra syn; det är kanske inget jag borde ge mig på längre. 

Jag använde sticka 3,25. Till ärmen sticka 3 (till resåren 2,25), där jag stickade runt med magic loop istället för på strumpstickor. Resåren blev extra snygg av att den räta maskan stickas vriden, det ger en tydligare resåreffekt.  

Foto: Susanne Ejner

Roligt att spetskoftan faktiskt blev klar! 

Det finns mer både påbörjade projekt och garn som väntar i min stickhörna. Gotlandsresan i våras ledde ju till flera inköp. Ikväll känner jag för något mer lättstickat! 

Långkoftan, min längsta kofta

Den tog inte längst tid av alla koftor jag stickat, men den är den längsta!  Jag såg den uppstickad på syfestivalen i februari, köpte garn och mönster, och nu är den klar. Utmaningen låg i att virka och brodera på den färdiga stickningen, något jag aldrig provat på förut. Jag är mycket nöjd med resultatet.

Här ser du några bilder från arbetet med koftan. Den stickades runt nerifrån och upp. Till fickor stickades lösa rektanglar som sedan stickades in. När jag lagt ifrån mig arbetet efter avmaskningen vid halsen, upptäckte jag att Tullis lagt sig på det, jag hoppades bara att inga klor satt spår. Det är inte första gången han lägger sig på något av mina stickade plagg, och det brukar gå bra. Så även denna gång.

Det känns som om ärmarna stickade sig själv, eftersom jag valde att ha en ärm med på mina resor, till Gotland respektive Tyskland. På Gotlandsresan ingick ju stickning och Erika Åberg berättade hur hon klipper i ull utan att vare sig sy på maskin eller virka först. Jag brukar virka, men nu gjorde jag som Erika, och det gick hur bra som helst! Efter uppklippning monterade jag i ärmarna.

De virkade ränderna blev fina markeringar i mönstret. Att ha revärer i rött på ena sidan och grönt på den andra var en kul idé som jag följde upp med att göra kanterna på fickorna olika.

Att virka blommor var enkelt men tog sin tid, eftersom det var så många. Broderierna av kronblad och gröna blad var roligt när jag släppte kravet på att de skulle bli lika. Istället har jag valt att göra nästan alla olika, på slutet lite styrd av att de två mörkaste nyanserna av rött tog slut.

Mönstret är skapat av Sidsel J. Høivik och finns i en av hennes böcker "Mine strikkede favoritter", där beskrivningar finns parallellt på norska och engelska. Beskrivningarna är omfångsrika och det krävs att man har läst igenom allt i förväg (det vet jag att man ska, men jag slarvar med det ibland) för att inte längre ner upptäcka att hon skrivit: "Samtidig, når arb måler ... cm...". Bara att riva upp en bit och göra om!

Hennes "små råd och nyttige tips" längst bak i boken är uppmuntrande. T ex skriver hon "Har du gjort noen mindre feil i mönsterstrikken og icke har lyst till å rekke opp, kan du <<jukse>> litt med noen enkle maskesting. Broder over med ønsket farge, og vips så er den saken ordnet!"

Hennes käpphäst är stickfasthet, skriver hon. Och det är en viktig grej. I den här beskrivning fick jag använda sticka 2,5 och 2,75 istället för 3 och 3,5. Så stor skillnad har jag aldrig förr råkat ut för. 

Några norska virktermer har jag fått lära mig: kjedemasker, krepsemasker och boblemaske. Garnet är också norskt, det kommer från Hillesvåg Ullvarefabrikk, 100 % ull, härligt att sticka med.

Ett skärp som hänger i stroppar i samma färg som revärerna är en trevlig detalj. När kylan kommer är det säkert skönt att kunna knyta skärpet.