Färöarna - intryck från ett annorlunda resmål

Så här efterlängtad har nog aldrig en resa varit för mig! Färöarna april 2020, så var det tänkt, men nu har jag faktiskt varit där!

Landet bjuder en storslagen unik natur, där husen ligger inbäddade i vikarna mellan glittrande fjordar och dramatiskt stupande klippor. Lägg därtill workshops om färöisk stickning och ni förstår att det var en oförglömlig resa!

  

Flygplatsen ligger på ön Vágar i väster och vi fick uppleva storslagen natur på den ön redan första dagen, bland annat byn Gásadalur med vattenfallet Múlafossur. När vi gick ut för att beundra utsikten fick vi känna på rejäl blåst, så mössa och halsduk var ett måste. Vädret är ombytligt och växlar snabbt här mitt i Nordatlanten, men vi hade tur som slapp regn hela veckan.

Gásadalur med vattenfallet Múlafossur

Landet består av 18 öar, de flesta bebodda. Broar, färjor och tunnlar förbinder en del av dem. Vi åkte genom en ny tunnel, 11 km lång under vatten, det fanns till och med en rondell i tunneln. Många öar har bara en äldre befolkning, de yngre har flyttat in till Torshavn. Man hoppas att tunnelbyggandet ska underlätta för  barnfamiljer att bo kvar.

Fåren går fritt på kullarna (och vägarna). De är i majoritet. Det lär finnas 70000 får men bara 50000 människor i landet. 

Vi fick träffa en ung fårägare. Han berättade om fårskötseln och hur livet fungerar. Så har hans släkt levt i många generationer. Ingen kan leva på enbart fårskötsel numera, det är snarare ett sätt att leva. Man använder allt på fåret utom njurarna. Köttet hängs upp i visthus. De olika konserveringsmetoderna är saltning, fermentering och vindtorkning. Första smakbiten på årets kött får man på lille julafton. Vi fick provsmaka fermenterat fårkött och gårdens rullkorv samt rabarbersaft. Rabarber går bra att odla här, liksom potatis.

Gården producerar garn. De importerar merinoull och alpacka för att blanda med egen fårull. I deras butik kunde vi köpa garn och stickade produkter. Vi fick också se en en modern stickmaskin, som en 3D-skrivare för stickning. Plagget kommer ut helt klart utan sömmar. En  tröja blev helt klar på 60 minuter!

Vi besökte spinneriet Snældan. Det är det enda spinneri som är igång i landet. Vi fick en guidad tur om hur man tar hand om ullen och spinner den från entrådigt garn ända upp till femtrådigt garn. Guiden bar en traditionell kofta i bruna nyanser. Färöisk ull är av god kvalitet, den är sträv har rikt innehåll av lanolin, som gör att plaggen blir vattentåliga. Mönstren på tröjorna är inte bara till för att vara dekorativa, de blir också starkare och hållbarare.  

Här läggs sista handen vid de maskinstickade plaggen

En dagsutflykt till Sandoy, en av öarna söder om Torshavn, blev resans höjdpunkt. Vägen gick i serpentinvägar brant nerför berget till färjeläget. Där såg vi starten på en tunnel, som är färdigbyggd, men den invigs först nästa år.

Här syns tunnelöppningen

Framme på Sandoy togs vi väl omhand av Hanna, som serverade oss både lunch och middag. Vi fick god fisksoppa och färöiska specialiteter som torkat fermenterat fårkött och valkött till lunch.  Till middag, härlig lammstek och potatis. Och rabarberglass som dessert!

För några år sedan hade några kvinnor på ön startat med en stickning för skojs skull. De skulle sticka ett lapptäcke till en stor sten, 18 m i omkrets, knuten till en sägen om en trollkvinna. Hanna, som var en av initiativtagarna, visade oss stenen och berättade om projektet.  

Stenen till vänster nere vid vattnet är Trollkvinnans sten

Här är hennes gigantiska fotspår

Här kan du se en trevlig liten filmen om det originella stickprojektet!

Vid torrt väder i maj månad ska lapptäcksstickningen läggas på igen. Vi fick se den på skolans vind. 

Hanna berättar om stickningen

Trollkäringen

God mat serverades i Hannas hem

Vi bodde i Torshavn, världens minsta huvudstad med 20 000 invånare. En väldigt charmig, backig, småstad. Små svarta hus med grästak med näver under, med färgglada dörrar och karmar, ligger så tätt de kan. Tråkigt nog har inte alla hus stadigboende familjer, en del har köpt upp hus men bor på annat håll. 

Så här ser regeringsbyggnaderna ut

Nere från centrum syntes en konformad takspira på en modern kyrka.  Uppe vid kyrkan var det så här rofyllt och vackert. 

Nära den gamla kyrkan fanns en naturkyrkogård, en vilsam plats med mossklädda stenar och urgamla träd som fått ligga kvar och så här års mängder av påskliljor.

På våra utfärder från Torshavn gick vägarna ofta längs vattnet. På många ställen såg vi stora runda ringar, det är laxodlingar. Det är gynnsamt att odla lax här, eftersom vattentemperaturen ligger kring 10 grader året runt. 

Laxodling 

På restaurang Aarstova fick vi härlig lax och torsk på avskedsmiddagen

Hann ni sticka något, undrar du kanske? Inte mycket, men vi fick kunskap och inspiration. I två olika workshops fick vi lära oss mycket om färöisk stickning  och deras traditionella mönster.

Koncentrerade på mönsterstickning

Katrina berättade om de gamla färöiska mönstren. Intresset för och kunskapen om stickningen höll på att försvinna bland de yngre en bit in på 1900-talet.  En skräddare började då av eget intresse samla mönster och dessa uppmärksammades vid en industriutställning år 1929, vilket några år senare ledde till att en bok gavs ut, som sedan tryckts om och om igen. 

Katrin hade stickat provlappar med små förändringar av mönstret för att se hur det påverkar resultatet.

Vilka intresserade elever hon hade!

Katrin visar en typisk färöisk sjal

Här testar vi sjalstickning i entrådigt garn

Vi besökte flera garnaffärer och jag köpte förstås en del garn. Kanske blir det en färöisk sjal så småningom? Jag köpte en bok som heter "Strik med naturen" med många nyare stickmönster inspirerade av den färöiska naturen, där kan jag nog hitta en del inspiration.

Vår reseledare Jenny 

Jag är väldigt nöjd med resan, vi var en liten grupp, 13 personer inklusive Jenny, alla med ett gemensamt intresse, stickning. Och naturscenerierna överväldigade oss gång på gång!

Byn Gjögv långt norrut med sin naturhamn

Världens största brevlåda, över 7 meter hög, finns i den lilla byn Skopun på Sandoy. Som gjord för ett gruppfoto. 

Så söta kattvantar det blev!

 I natt kom det faktiskt lite snö, så jag kanske kan få användning av mina kattvantar innan det blir vår.

Mönstret är komponerat av Jenny Alderbrant (JennyPenny) som bl a designar vantar med olika djurmotiv. 

Vantarna var roliga att sticka, det var så spännande att se hur katten växte fram. Och visst är det väldigt likt en katt! Lägg märke till de fina morrhåren! Det gröna, rosa och svarta i ögon och nos är broderat. 

Jag fick tips av en väninna, som stickat flera vantar i samma design, att brodera efterhand och inte vänta tills vanten är klar. Det är lättare att komma åt att sy maskstygn då. 

Jag använde restgarn av både ljust och mörkt grått ullgarn i olika nyanser. Därför stickade jag dem parallellt för att få samma nyansskiftningar.

Roliga att sticka, som sagt. Ska jag ge mig på något annat djur? Men vad går upp mot en katt?

Annorlunda operaupplevelse i Karlstad

En nyskriven opera - en "industribarockopera" - som bygger på en gammal myt, kan det vara värt att åka till Karlstad för? JA! Wermland Opera har satt upp Eurydike på ett alldeles nytt sätt. 

Orfeus och Eurydike, detta kärlekspar från den grekiska gudasagan, på detta tema har det skrivits mycket musik: Monteverdis opera Orfeus, Glucks opera Orfeus och Eurydike och Offenbachs operett Orfeus i underjorden, för att nämna de mest välkända. 

I den här nya versionen skapad av Hans Ek och Linus Fellbom får vi uppleva myten ur Eurydikes perspektiv.

Vid introduktionen fick vi rådet av Hans Ek, som dirigerar föreställningen, att bara "åka med" - inte försöka förstå någon handling. Språken växlar och man hör både engelska, tyska, franska och rena nonsensspråk. Ibland sjungs det bara som en viskning på ett tonande z. 

Både text och musik är uppbyggda av små fragment av tidigare versioner sammanvävda med modernare tongångar. Einstürzende Neubauten, en avantgardistisk musikgrupp, är tydligen Eks favoritband och deras musik mixas med barockklanger och Offenbachs operett-tongångar. Så visst är kombinationen  helt barock. Det är egentligen otroligt att musiken kunde bli så fantastisk! Och framförd av en skicklig orkester blev musiken kvällens största behållning. 

Det sceniska är väldigt speciellt, inte vackert - tvärtom ganska läbbigt i underjorden. Slutscenen blir en stor härlig konstrast: Eurydike väljer att gå ut i ljuset, hon går i vatten, ljuset flödar och ger vackra speglingar. 

Karlstads operasalong är lite som en dockskåpsvariant av operan i Stockholm.  

Från operan har man vacker utsikt över Klarälven, där husen speglade sig vackert i vattnet, både före och efter operabesöket.

Det blev en trevlig och minnesvärd minisemester! Och solen sken, både i Karlstad som sig bör, och på resan dit och hem. 

Start på sommarjumper

Jag har testat mera "finurlig stickning" i Vivian Høxbros bok. Bokens titel (Finurlig strik) är välvald: det är väldigt originella sticktekniker som presenteras. 

I stickskolan "Muslinger" byggs stickningen av snäckskal staplade på varann. Egentligen är varje del en triangel, men när maskor plockas upp till nästa triangel så böjs sidorna. 

Man stickar med två strumpstickor, en triangel åt gången och sätter sista maskan i en säkerhetsnål i väntan på att det är dags för en triangel rakt ovanför.

Här är min provlapp för att lära tekniken.

I boken finns den här härliga sommarjumpern stickad i ett garn av bomull och lin. 

När jag visade idén för en av mina stickväninnor mindes hon att hon hade ett blått garn i en kvalité som liknade det rekommenderade garnet. Hon hade planerat sticka en kofta, men det hade inte blivit så. Jag fick flera nystan och började glad i hågen att lägga upp maskor till den första triangeln längst ner på framstycket. 

Dagen därpå var jag hemma hos en annan stickväninna och visade vad jag tänkt sticka. Tänk då hade hon några restnystan av exakt samma garn (Sandnes Tynn line) i en ljusare blå nyans!  Då föddes idén att lägga in några ljusblå fläckar slumpvis och sedan göra ljusblå kanter. 

Nu har jag stickat 16 "muslinger" och framstycket får vila ett tag. Det är dags att börja på bakstycket och sticka motsvarande, för att sedan fr o m nr 33 förena styckena och sticka vidare uppåt.

Stort tack till mina stickväninnor Louise och Agneta för diskussion kring mitt projekt och för allt garn jag fått! 
 

Kulturella upplevelser i juletid

Än är inte pandemin över, men kanske håller vi på att lära oss leva med den? Munskydd på och vaccinationsbevis i mobilen - så kan vi ändå få uppleva kultur tillsammans igen!

Igår var det Annandag Jul och jag åkte in till Stockholm. Jag såg filmen The Father. Den handlar om en äldre man som drabbas av Alzheimers och hur kommunikationen mellan honom och dottern blir alltmer förvirrad och komplex. Vi som ser filmen får uppleva vardagen genom pappans sjuka hjärna, ett genialt sätt att berätta! Vad är verkligt och vad är fantasier?  

På eftermiddagen var det orgelkonsert i Oscarskyrkan. På väg dit gick jag förbi  Östermalmstorg.Torget var vackert julsmyckat och just då spelades In dulci jubilo på klockspelet i tornet på Hedvig Eleonora kyrka. 

Istället för att kräva vaccinationsbevis hade man i kyrkan stängt av varannan bänkrad och markerat var man fick sitta för att hålla avstånd. 

' 

Oscar Rutberg, en mycket skicklig ung organist, spelade orgelbearbetningar av våra kända julkoraler Av himlens höjd, Det är en ros utstprungen och Var hälsad sköna morgonstund. Många kompositörer har använt dessa melodier, dels i enkel traditionell form (t ex Brahms Es ist ein Ros) och dels utbroderade som symfoniska fantasier (som Regers Wie schön leuchet ). Ett par kompositioner över franska julmelodier fick vi också lyssna till bl a Variations sur un Noël av Marcel Dupré, en koral med 10 variationer i olika stil, flera med otrolig virtuositet.

En kamera på orgelläktaren visade organisten in action på en skärm där framme. Intressant att kunna följa musiken från organistens händer och fötter!  

I fjol var det mesta inställt, men i år blev det fler musikupplevelser under advent och jul. Vi hade julkonserter i båda mina körer och jag har haft tillfälle att ta del av andra körers framträdanden. 

Fjärde advent lyssnade jag på en oförglömlig konsert i Giresta kyrka med vokalensemblen VoNo och musiker från Drottningholms Barockensemble. Konserten hade rubriken Julnattens mysterier.  Ett omväxlande program med såväl klassisk körmusik och välkända jultoner som nyskrivet och improviserat med överraskningsmoment.  Aldrig hade jag väl trott att man kunde sjunga Blinka lilla stjärna till Pachelbels Canon, men det var just vad publiken fick göra! 

Jag fick också möjlighet att se Amadeus på teatern i Västerås. En fin föreställning med mycket musik. Det handlar om den påstådda rivaliteten och avundsjukan mellan Antonio Salieri och Wolfgang Amadeus Mozart, baserat på en pjäs som blev välkänd genom Milos Formans film år 1984. Praktfulla 1700-talskostymer och dito peruker, storslagen scengrafi! Föreställningen bjöd på mycket musik av Mozart med musiker från Västerås Sinfonietta på scenen. 

I januari 2021 skrev jag här i bloggen: " Det gäller att stå ut och se framåt. Dagarna blir längre, ljuset återvänder. Vaccin är på väg och snart är pandemin ett minne blott." 

Snart är året 2021 till ända. Visst har det ljusnat, vaccineringen har hållit på ett bra tag. Men pandemin får vi nog leva med länge. Men jag vågar hoppas och tro att 2022 blir ett bättre år!

"Finurlig strik"

En dansk stickdesigner, Vivian Høxbro har gett ut en bok med den titeln. Hon är en mästare på ovanliga sätt att sticka. Långsam och krånglig stickning - precis vad jag vill ha!

Här är en bild på de olika tekniker som presenteras i boken och som används till olika plagg. Varje teknik beskrivs i en stickskola. Ett väldigt smart sätt att lära sig hur det ska gå till (och samtidigt träna det danska stickspråket). 

Jag började med stickskolan "siksak" och gjorde den här provstickningen i restgarner. Inga större problem. 

Men när jag kom till själva plagget, en "siksak-vest", höll jag på att ge upp vid flera tillfällen. Garnet var omväxlande Silk Mohair och Bio Shetland. Det tunna entrådiga mohairgarnet var knepigt att sticka med. Som tur var, kunde jag visa upp stickningen för stickintresserade vänner och de gav mig mod att fortsätta. Och här står jag nu i min väst, som är väldigt mjuk och skön! 

Foto:Susanne Ejner

Västen stickas i ett stycke, sedan gör man kanter i sidorna och syr några knappar genom kanterna. 

Foto:Susanne Ejner

Foto:Susanne Ejner

Pandemin har gjort att flera tillfällen att att inspireras av stickning har ställts in. Nu senast kryssningen till Tallinn för att gå på Martindagsmässan. Närmast hoppas jag på Syfestivalen i februari. Den resa till Färöarna som skulle ägt rum i april 2020 kommer förhoppningsvis att ske i april 2022. 

Jag får passa på att göra slut på restgarner och sticka vantar och annat smått och gott så länge!