Jul i Dalarna

Vi firade jul i Rättvik tillsammans ett trettiotal andra gäster i en resa arrangerad av Reseskaparna och det blev mycket julstämning och fina upplevelser av natur och kultur kring Siljan.

En oväntat intressant programpunkt på uppfärden lille-julafton var besöket på Biografmuseet i Säter. Vi fick en fin presentation av museets historia, vi fick se gamla reklamfilmer och en film av temavis hopklippta filmsekvenser, mycket fyndigt gjord. Filmerna väckte minnen och igenkänningsfaktorn var också hög i de hemmiljöer man byggt utifrån den rörliga bildens historia.

Vi bodde i mysiga små stugor på Hantverksbyn ett par kilometer söder om Rättvik, åt julmat i restaurangen och och umgicks i den sal som fått namnet Gärdebyn med panoramavy över Siljan. Spelmän underhöll vid julbordet, tomtemor kom med klappar och vi såg traditionsenligt Karl-Bertil Jonssons julafton. Mycket mat blev det förstås och jag kunde konstatera att vågen visar ett par kilo mer idag.

  

Tomtemor hade klappar även till reseledare och busschaufför.

Höjdpunkten var julottan i Leksands kyrka. Redan 4.30 var vi på plats och fick följa förberedelserna. Utanför kyrkan var en brasa tänd,  kyrkvaktmästarna höll på med att tända hundratals stearinljus, och vi fick lyssna på både orgelmusik, Leksands kyrkokör och Sockenspelmännen, innan det ringde in för julotta kl 6.  

Alldeles fullsatt kyrka, allt var mycket stämningsfullt. De flesta medverkande var klädda i sockendräkt. Vi satt på raden bakom kören och kunde på nära håll se deras fantastiskt vackra dräkter. Många hade leksandsdräkt: kvinnorna hade blå förkläden och halskläden med svartvita broderier, männen hade vackra broderier på axlarna på sina svarta rockar. Förutom en stor orgel på läktaren fanns en kororgel, båda användes, ibland samtidigt. Prästen ackompanjerades av kororgeln och församlingens svar av stora orgeln. Kören sjöng bl a Hugo Alfvéns Julsång (Se julens stjärna strålar klar...) , den hör inte till de vanligaste julsångerna, men den är väldigt vacker. Jag blev också imponerad av den mäktiga församlingssången. Kollektupptagningen tog sin tid, men det gjorde inget, spelmännen spelade för fullt. Och fortfarande var det mörkt ute, när gudstjänsten var slut.

Vi gjorde två utfärder med leksandskullan Signe som kunnig guide, på småvägar genom gamla byar med vackra vyer över Siljan, den ena dagen Nedansiljan och andra dagen Ovansiljan. I det vackra Tällberg ligger de små husen tätt med en vidunderlig utsikt över Siljan. Signe berättade  om traktens historia och traditioner som majstänger i byarna, hur de olika sockendräkterna såg ut och hur olika färger och mönster användes vid olika tillfällen. När vi var ute på Sollerön sjöng Signe några verser på Om sommaren sköna, den gamla Dalvisan, som är som en poetisk geografilektion om Dalarna.

Ett intressant besök var hos Nils Olssons dalahästar i Nusnäs, en liten ort som verkar leva på tillverkning av denna Sverigesymbol. Jag trodde inte att det fortfarande var så mycket hantverk i dalahäst-tillverkningen. Nu var det juldag och det satt inga som målade där, men ägaren, en ättling till Nils Olsson, visade hur man skar ut ämnen och berättade om att mycket av att forma hästarna görs som hemarbete. Det fanns också färdiga kit att köpa: ämne, morakniv och plåster! Numera doppas den täljda hästen i färg, men krusmålningen görs för hand.

Från furuplanka till färdig dalahäst 

Jag tycker absolut att en dalahäst ska vara röd, men det fanns andra många färger också som passade, bara man slapp de ljusblå och de grisskära. Många storlekar att välja på, från de minsta gjorda att ha som örhängen till de i häststorlek. Och även andra djur täljs, målas och dekoreras på samma sätt!

 
På hemvägen på annandagen stannade vi vid Falu koppargruva, ett av Sveriges 15 världsarv. En guide berättade legenden om hur bocken Kåre kom hem med rödfärgade horn, vilket ledde till att kopparfyndigheterna upptäcktes och historien om Fet-Mats. På den tiden gruvbrytningen pågick var det säkert rökigt och marken runt om var kal och steril och den delen av Falun kallades "den gruvliga sidan", medan området andra sidan ån kallades "den ljuvliga sidan"  Falu rödfärg var en biprodukt, som fortfarande tillverkas. Man har inte kontinuerlig drift utan kör fabriken då och då, och utvinner färgämnet av malmfattig sten, kallad varp, som är rester kvar sedan brytningen upphörde 1992. Vi såg gott om högar runt omkring Stora stöten, gropen efter raset år 1687

Stora stöten

Här tillverkas Falu rödfärg

Innan vi lämnade Falun gjorde vi ett besök på Dalarnas museum som verkligen har bredd i sitt utbud av utställningar. Man har byggt upp Selma Lagerlöfs arbetsrum och bibliotek helt intakt, man visar lokal folkkonst i form av folkdräkter och kurbitsmålningar, man visar hístorisk utveckling av så skilda områden som gruvindustri som Hagströms elgitarrer.

Selma Lagerlöfs arbetsrum

Gustaf III uppmuntrade dalfolket att utveckla slöjdhantverk!
Den lilla svarta hästen är den äldsta bevarade, tillverkad före 1820

Färggranna Hagströms-gitarrer

Jultraditioner varierar och varje landskap har sina speciella maträtter och seder. Om jag saknade något i julfirandet? Snö borde vi förstås haft, men för att vara en grön jul var den väldigt fin, med klart väder, solsken och fullmåne. Vad gäller maten så saknade jag brunkål och grönkål, men i övrigt fanns allt man kunde önska.

Och kan du tänka dig: hela resan var en vinst! Tänk vad ett ifyllt tävlingsformulär på Seniormässan kan leda till!