lördag 18 april 2020

I coronans tid

En månad har gått sedan jag skrev här sist. En mycket annorlunda månad  -  för mig och alla andra. Livet har saktat ner och ibland känns det som att det stannat.
Eftersom jag passerat 70, ska jag hålla mig hemmavid, i "karantän". Ordet karantän kommer från franskan quarante (40) och betyder ursprungligen fyrtio dagars isolering. Den här gången räcker inte 40 dagar, ingen vet än när krisen är över. 

När jag skummar genom blogginläggen ser jag att de oftast handlar om upplevelser av musik, konst och resor vi gjort, allt upplevelser utanför hemmet. Vad ska ett blogginlägg handla om nu då? Vad gör jag om dagarna? 

Promenader blir det ofta, gärna långa, med eller utan stavar, ibland ensam, ibland tillsammans med någon väninna på armlängds avstånd, och det ger möjlighet till samtal. I torsdags gick jag en lång härlig runda kring Hjälstaviken tillsammans med en väninna.


Surdegsbakning har blivit en vana, jag bakar små satser, så jag kan baka ofta. Delar med mig till grannen ibland också. Jag har hört att jästen ibland tagit slut i affärerna, nu när folk är hemma så bakas det mer. Jag gillar surdeg. Det är spännande att se bubblandet i surdegen på morgonen, när den fått stå framme över natten. Ofta blir det grova rågbröd, gärna med olika fröer.

Stickar gör jag förstås. Den röda jackan jag skrev om i förra inlägget har jag på grund av isoleringen inte haft chans att visa för någon än. Jag håller på med en figurnära kofta, som jag såg uppstickad på Syfestivalen och inte kunde motstå. Har börjat på andra ärmen, sedan är det bara övre oket kvar. Det är troligen den koftan nästa blogginlägg kommer att handla om.

Det blir mer läsning nu när jag är hemma mer. En väninna som är bibliotekarie kom med en kasse böcker. Jag håller just nu på med  Som pesten av Hanne-Vibeke Holst och Lita på att det ljusnar av Tomas Sjödin. Både känns lämpliga i dessa tider.
  • Hanne-Vibeke Holst intervjuades i Babel när boken nyss kommit ut 2018, jag såg programmet nu när det sändes i repris. Hon har lagt ner ett imponerande arbete, fyra år tog det att skriva dessa 846 sidor efter gedigen research. Jag har kommit halvvägs, den är ganska lättläst, men jag måste jag stanna upp ibland när boken känns alltför verklighetsnära med terminologi och formuleringar så lika dagens coronarapportering. På omslaget står frågan "Vad gör ett pandemihot med ett samhälle?" När hon skrev var det fiktion; nu är vi där.
  • Tomas Sjödins bok med korta krönikor är vilsam att läsa långsamt. I den krönika som har fått ge namn åt boken handlar det om tillit, "tillvarons läskigaste och vackraste palindrom". Han citerar Tomas Tranströmer i dikten Schubertiana; "Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer - med förtroende - den blinda ledstången som hittar i mörkret." Fint sagt!
Orgelspelet håller jag igång som förut, ensam på orgelpallen i kapellet, ett par timmar om dagen. Men både lektioner och tjänstgöring är borta.

En ny aktivitet för mig är att göra fotoböcker, ett trevligt sätt att minnas resor vi gjort. Två böcker klara ... fler kommer det bli.

Våren är här och snart är det dags att förnya jord och gödsla i pallkragarna, att så frön och följa växandets under. Jag har för första gången handlat fröpåsar online, de kom med posten igår.

Det blev ett långt blogginlägg, tack för att du läst! Jag önskar dig en skön vår trots allt - vi får ha tillit och se framåt.

Avslutar med ytterligare ett par bilder till från Hjälstaviken: backsippor och gulsippor i blom!



Inga kommentarer: