Fler intryck från Shetlandsöarna

Vi tog färjan från Aberdeen i Skottland på kvällen och var framme i Lerwick på morgonen. Det var nog klokt att ta åksjuketabletter, för det blev bra gungigt. Vi hade visst haft turen att komma vid höstens första storm.

Lerwick Town Hall, bilden tagen från Fort Charlotte

Vi bodde på hotell i Lerwick hela tiden men gjorde flera utflykter åt olika håll: västerut till Sandness, norrut till öarna Yell och Unst, söderut ner till St Ninian's Isle. Vädret var omväxlande. Det sägs att man har fyra olika sorters väder varje dag på Shetland. Det gör landskapet spännande, naturens färger ändras hela tiden.

 

 

Vi besökte Jamieson's spinneri i Sandness och fick följa tillverkningsprocessen från ull till garn. Och det blev förstås en del köp i deras butik. De har över 220 färger på garnet, däribland 21 naturliga fårullsfärger.

 

Inte så lätt att välja rätt nyans

De ursprungliga Shetlandsfåren har olika färg, de är små jämfört med de framavlade fåren som är vita. Större djur ger mer kött och mer ull och är ullen vit kan den lättare färgas i alla färger. Men det blir allt fler som vill satsa på Shetlandsfår, driva fårskötsel i mindre skala och ekologiskt. Vi var hemma hos fårbonden Ronnie i Uradale sydväst om Lerwick. Det var roligt att se hans får och hur påpassliga vallhundarna var. Fåren går ute hela året. De har olika färg på ullen och ullkvalitén är olika dels beroende på vilken del av fåret den kommer från, men också beroende på betet där fåren går. Alla steg i hans garnproduktion är ekologiska.

Ronnie och några av hans får

Hundarna håller koll på fåren

 

Förutom mängder av får såg vi en del andra djur och fåglar också. För de fåglar jag hoppats få se, lunnefåglarna, var det tyvärr out-of-season så här i slutet av september.

Sälar både i vatten och på land

Havssulor på klipphyllorna

Gulliga shetlandsponnier

Den karga naturen är väldigt speciell. Om man ska få träd att växa måste de inhägnas, på grund av alla får, som går ute året om. Det blåser nästan jämt. Man har mätt upp så kraftig vind som 90 m/s, kanske blåste det ännu mer den gången, men mätaren blåste bort vid 88 m/s.

Vid St Ninian´s Isle fick vi känna på naturens krafter. En sandbank förbinder huvudön med en liten numera obebodd ö, som fått sitt namn av ett helgon och där man hittat silverskatter i en kyrkoruin. Vi gick en bit på sandbanken, det blåste kraftigt och det gällde att hålla i mössan. Landskapet påminde mig om Bretagne: plana klippor, branta stup och inrullande kraftiga vågor, oerhört vackert.

Från huvudön kan man åka färja över till Yell, där vi som valt att väva tweed stannade på Global Yell. Några i gruppen fortsatte med ytterligare en färja över till Unst för att träna spetsstickning. Längst ut på Unst kunde de på avstånd se fyren Muckle Flugga, Storbritanniens nordligaste punkt.

Shetland består av mer än 100 hundra öar, varav 16 är bebodda. Landets historia går tillbaka till vikingatid och befolkningen känner fortfarande stor samhörighet med Norden. Flaggan är blå med ett vitt kors, alltså skotska färger och ett nordiskt kors. Många ortnamn och gatunamn har nordiskt urspung.

På färjan till Yell fanns denna fornnordiska text

Scalloway var huvudstad fram till början av 1700-talet, då Lerwick fick den rollen. I stadens nya museum är huvudtemat The Shetland Bus, en motståndsrörelse som åkte på hemliga uppdrag mellan Norge och Shetland under andra världskriget.

Scalloway Castle, stilig ruin från 1600-talet

Det var intressant att se hur sticktraditionen frodas och förnyas och tas upp av moderna konstnärer och designers. Ett exempel är Nielanell studio där Niela Kalra designat stickade dräkter till spelmännen i Shetland Fiddlers (som spelade på invigningen av Shetland Wool Week). Vi träffade Niela i Hoswick på en workshop men även på invigningen.

Niela med några plagg från sin collektion

På en av öarna strax söder om Scalloway, East Burra, ligger studion Red Houss, där silversmeden Mike Finnie gör spännande smycken med inspiration från Fair Isle-mönster.

 

Strax intill ligger Burra Bears, där Wendy och dottern Robyn tillverkar nallebjörnar av gamla stickade tröjor. Så började det i alla fall. Nu räcker inte använda tröjor till, hon får restbitar från spinneriet och hon har också börjat använda nya material.

Att göra en resa tillsammans med andra som delar samma intresse och samtidigt uppleva ett land med dess natur och kultur är fantastiskt. Innehållsrika dagar fyllda av aktiviteter har gett mig så mycket att minnas och det tror jag alla i gruppen håller med om!

Glada Shetlandsresenärer vid hamnen i Lerwick
Foto: Margareta Tägt-Lee (vår kunniga reseledare)

Shetland Wool Week

Jag fick chansen att resa till Shetlandsöarna och uppleva Shetland Wool Week, ett årligt evenemang (nu för 9:e gången) där får, ull och garn står i fokus. Det blev en fantastisk upplevelse, inte minst gemenskapen med andra som är lika sticktokiga som jag.

Så här många var vi vid invigningen.

Vi hade fått "läxor" att göra i förväg, bl a att sticka årets mössa. Elizabeth Johnston, årets patron (syns längst fram i mitten, klädd i blått) har designat den efter en gammal fiskarmössa. Mönstret heter Merrie Dancers. jag trodde namnet betydde "glada dansare", men det betyder "darrande dansare" och är det lokala namnet på norrsken.

Årets patron Elizabeth Johnston

På Shetland Textile Museum fanns en monter med tidigare Wool Week-mössor och årsböcker med mönster.

Vi fick vara med på workshops tillsammans med lokala designers. En workshop var väldigt annorlunda. Vi fick ut ett maskinstickat tvåtrådigt stycke. Idén var att måla detta. Vi fick blanda och leka med färger efter fantasi. En del målade kraftigt i ränder, jag målade tunnare och friare, i nyanser av blått, turkos och violett, lite impressionistiskt. Sedan kördes "konstverket" i mikrougn 4 minuter och sköljdes efteråt. Jag har efter att jag kom hem repat upp garnet till två nystan, som jag så småningom ska sticka en sjal av.

 

En annan workshop handlade om att väva tweed. I små bordsvävar fick vi leka med olika färger på vävgarnet och med olika mönster. Min väverfarenhet är inte så stor och jag är inte duktig på  facktermerna på svenska, och därför blev det svårt, fast vi fick ut en liten ordlista. Men även jag lyckades väva en liten bit, som passar som duk på verandabordet.

Nöjda vävare håller upp dagens arbete

Min tweed-duk

Naturligtvis handlade det mycket om Fair Isle-stickning, en sorts flerfärgsstickning som ursprungligen kommer från ön Fair Isle sydväst om de egentliga Shetlandsörarna, lite för långt iväg för att kunna ses från färjan. Vår första workshop i denna teknik gick ut på att sticka en Fair Isle-brosch utifrån och in. Vi hade förberett genom att lägga upp 108 maskor och sedan stickade vi runt och minskade antalet maskor hela tiden. Hazel Tindall visade olika exempel på hur man kunde använda dessa stjärnor för att t ex göra en duk. Att sticka en sådan kan är också vara ett bra sätt att se hur olika färger passar ihop.

Hazel instruerar koncentrerade stickare

Självklart Hade Hazel sin egen stickning med,om det blev några minuter över

Min Fair Isle-brosch

Jag hade läst om Hazel Tindall i tidningen Hemslöjd (nr 3 2018) , "Världens snabbaste stickerska", hennes rekord är 262 maskor på tre minuter! Hon lärde sig sticka innan hon kunde läsa och skriva. När hon var barn var stickning ett sätt för shetländska familjer att få mat på bordet.

Många använder stickbälte. Jag fick också prova på detta hjälpmedel. Det är behändigt om man använder strumpstickor; stickningen hålls på plats. Nu använder jag i princip bara rundstickor till allt. Här är en video där Elizabet visar stickning med stickbälte.

Marion på Textile Museum med stickbälte

Donna Smith lärde oss tekniken att sticka en "hap", detta traditionella shetländska kvinnoplagg: en stor sjal att vira runt sig själv och ett barn eller att dra upp som en huva.  Man börjar med att göra en lång udd (det var hemläxan) Sedan plockar man upp maskor längs kanten. Mitten är en slätstickad kvadrat. 

Shetland har en gammal tradition i spetsstickning, ofta med sytrådstunnt ullgarn.

Donna visar hur man plockar upp maskor utmed kanten

Det vi hann göra var en "mini-hap". Jag tyckte det var krångligt med denna spetsstickning och ändå hade jag inte valt det tunnaste garnet. Den som är skicklig (och har god syn) kan göra otroligt vackra arbeten. Vår guide på Shetland museum & Archive visade en otroligt vacker sjal som hon stickat.

 

Donna visar starten på en hap i grövre garn

Vi fick prova på att spinna, några hade gjort det förut, men för mig var det första gången. Oj, så svårt att koordinera trampandet med att dra ut fiber och släppa efter i jämn takt. Det kräver övning och åter övning.

 

En eftermiddag var vi hemma hos Wilma Malcolmson. Det var fantastiskt  att möta denna "Fair-Isle-drottning"! Hon började med att berätta hur hon kan inspireras till sina ”blending colours” av ett vykort, ett fiskfat, en träpanel, ja allt! Hon visade otroligt vackra stickprover! 

Hennes barnbarn Terri Malcolmson har gått i Wilmas fotspår och visade sin arbetsbok med prover, från utgångsbild, mönster och färgval till färdigstickad provlapp. Föredömligt instruktivt - så arbetar ett proffs i stickning!

Terri berättar om hur hon designar

Vi hade förberett oss med att sticka en mudd. Vi fick välja mellan två olika mönster och fick sedan personlig hjälp med färgval. Jag ville förstås ha blå nyanser, och hon föreslog aprikos, en lite varmare färg, som konstrast. Bakgrunden ska också ändra färg när motivfärgen ändras. Variationsmöjligheterna är oändliga.

Wilma ger råd om färgval

Gruppens arbeten efter workshopen hos Wilma

Så här blev min Fair isle-stickning

Om man hade en stund över mellan olika programpunkter var det trevligt att sitta på museet och sticka. Man träffade deltagare från hela världen. På en stor karta uppmanades alla att hänga upp en liten lapp på sin hemort. 

På Shetland Museum & Archives hemsida hittade jag en trevlig film om Wool Week från ett tidigare år.

Visst låg fokus på handarbete och stickning i synnerhet, men det blev en hel del sigthseeing och naturuppleverlser också. Självklart också besök hos fårägare och i garnbutiker. Jag tänker skriva lite om det i nästa inlägg ...

Ketchup-effekten

Först kommer ingenting, sen kommer ingenting ... och sen kommer allt på en gång. Så kan det bli när man har flera stickprojekt på gång samtidigt.

 

Bohuskoftan var för varm att ha i knät alla de dagar som temperaturen låg över +30°. Då var det skönt att sticka med tunt mohairgarn och grova stickor och skapa maskor med mycket luft i.

Blå dimman är designad av Kerstin Olsson 1965 och sedan återskapad av Pernille Silfverberg och Solveig Gustafsson 2016. Kerstin Olsson var anställd vid Bohus Stickning, grundat av landshövdingskan Emma Jacobsson. Hon komponerade ofta mönster med många nyanser och lät mönstret glida ton i ton. I Blå dimman används åtta färger förutom bottenfärgen. Jag har skrivit mer om Bohus Stickning i ett tidigare inlägg.

Jag rundstickade oket för att slippa sticka aviga varv med flera färger. Efter att ha klippt upp oket, fortsatte jag enligt mönstret: bakstycke, ärmar och framstycken ner till resåren. Sedan stickade jag framkanterna ner till resåren och hakade på med resten av maskorna. En fördel var att på detta sätt blev all resår stickad med samma tunna sticka.

Den ljusa koftan är stickad enligt ett mönster i Allt om handarbete nr 05/2018, design Ellen Holm. Jag stickade i Sandnes Tynn silk mohair och Rauma lamullgarn.  Enkel teknik, bara rätstickning och lyfta maskor, gav en våffelaktig struktur.

 

Mohairgarnet visade sig inte räcka och det var dessutom restnoterat, därför valde jag att korta ärmarna. Jag valde att virka stolpar i det andra garnet och avsluta med fasta maskor med mohairgarnet i stolparna. Jag blev väldigt nöjd med resultatet. Och så var det bara två gram kvar av garnet! En liten knapp högst upp kan knäppas i övre stolpen. 

Så här lite garn blev över!

Nu undrar ni väl om jag blir sysslolös i kväll? Nej då, jag besökte Östergötlands ullspinneri i somras, såg Britt-Marie Cristofferssons utställning och köpte lite Visjögarn.

En härlig augustihelg i norra Bohuslän

Dragplåstret var Angoragarnets evenemang nära Strömstad lördag 18 augusti. Vi bokade tre nätter i en campingstuga på Lökholmens camping, bara ett stenkast från norska gränsen. Jag hade tipsat en stickkompis, Louise, om detta, och hon och Martin mötte upp med sin husvagn.

Utsikten från vår campingstuga

Den bohusländska naturen är speciell med de karga klipporna och de pittoreska samhällena, där båtarna trängs i hamnarna och husen på klipphyllorna. Ett av dessa ställen är Fjällbacka, dit vi tog en tur på fredagen, njöt av vyerna, åt räkmackor på bageriet och gick upp till Kungsklyftan.

Hamnen i Fjällbacka

Spännande för oss alla, inte minst för Cato

Det fanns flera små intressanta ställen att besöka: utställningar med konst, keramik och annat hantverk. Av en slump såg vi en vägvisare till Linmuseet, ett av Sveriges 1500 arbetslivsmuseer. Där satt två flickor och gjorde lindockor framför en uppsatt väv med linnedukar.

Lin är ett härligt naturmaterial. Jag har aldrig provat sticka i 100% lingarn, däremot i lin blandat med bomull. När jag vävde mina Lyrö-gardiner för några år sedan hade jag lingarn som inslag.

Så kom lördagen. Vi åkte till gården Rörmyr söder om Strömstad och var de första besökarna på Pernilles evenemang "Öppet hus i kaninstallet". Vi fick gå runt och titta på kaninerna, de flesta vita, men det fanns även kaniner med grått, svart och brunt i pälsen. Pernilles barn hade hjälpt till att ge kaninerna namn, det stod namn på de flesta burar.

Pernille hälsar oss välkommna till gården. Ingela (längst till höger) hjälper till under dagen.

Pernille hämtade kaninen Rufus, och vi fick känna på den mjuka långrhåriga pälsen. Det var dags för klippning enligt kartoteket och Pernille satte fart med saxen. 

 Här finns en video på klippningen:

Några fler kaninporträtt:

Foto: MA

Foto: MA

Foto: MA

En annan av Pernilles kaniner i sin bur. Alla var inte lika söta.

Sedan tittade vi i Pernilles gårdsbutik. Hon säljer stickpaket både till Bohus Stickning och plagg i egen design. Det blev en härlig trängsel, efterhand som det kom allt fler besökare. Jag hade min väst (Pernilles design) på mig och flera undrade hur dubbelstickningen i kanterna fungerade. Jag medgav ett det varit ett svårt stickprojekt, som jag dock är väldigt nöjd med. (Mer om stickningen av västen finns i ett tidigare blogginlägg.) Jag visade mitt pågående (nästan klara) stickprojekt, Blå Dimman, för Pernille.

Flera var nyfikna på hur jag stickat västen.

På lördagen var vädret lite ombytligt och det regnade en del utåt kvällen. Besöket hos Pernille gjorde förstås Louise och mig extra sticksugna och det blev många varv under kvällarna i deras husvagn.
Foto: Martin Assarsson (MA) och Ingemar Johansson (övriga)