Så söta kattvantar det blev!

 I natt kom det faktiskt lite snö, så jag kanske kan få användning av mina kattvantar innan det blir vår.

Mönstret är komponerat av Jenny Alderbrant (JennyPenny) som bl a designar vantar med olika djurmotiv. 

Vantarna var roliga att sticka, det var så spännande att se hur katten växte fram. Och visst är det väldigt likt en katt! Lägg märke till de fina morrhåren! Det gröna, rosa och svarta i ögon och nos är broderat. 

Jag fick tips av en väninna, som stickat flera vantar i samma design, att brodera efterhand och inte vänta tills vanten är klar. Det är lättare att komma åt att sy maskstygn då. 

Jag använde restgarn av både ljust och mörkt grått ullgarn i olika nyanser. Därför stickade jag dem parallellt för att få samma nyansskiftningar.

Roliga att sticka, som sagt. Ska jag ge mig på något annat djur? Men vad går upp mot en katt?

Annorlunda operaupplevelse i Karlstad

En nyskriven opera - en "industribarockopera" - som bygger på en gammal myt, kan det vara värt att åka till Karlstad för? JA! Wermland Opera har satt upp Eurydike på ett alldeles nytt sätt. 

Orfeus och Eurydike, detta kärlekspar från den grekiska gudasagan, på detta tema har det skrivits mycket musik: Monteverdis opera Orfeus, Glucks opera Orfeus och Eurydike och Offenbachs operett Orfeus i underjorden, för att nämna de mest välkända. 

I den här nya versionen skapad av Hans Ek och Linus Fellbom får vi uppleva myten ur Eurydikes perspektiv.

Vid introduktionen fick vi rådet av Hans Ek, som dirigerar föreställningen, att bara "åka med" - inte försöka förstå någon handling. Språken växlar och man hör både engelska, tyska, franska och rena nonsensspråk. Ibland sjungs det bara som en viskning på ett tonande z. 

Både text och musik är uppbyggda av små fragment av tidigare versioner sammanvävda med modernare tongångar. Einstürzende Neubauten, en avantgardistisk musikgrupp, är tydligen Eks favoritband och deras musik mixas med barockklanger och Offenbachs operett-tongångar. Så visst är kombinationen  helt barock. Det är egentligen otroligt att musiken kunde bli så fantastisk! Och framförd av en skicklig orkester blev musiken kvällens största behållning. 

Det sceniska är väldigt speciellt, inte vackert - tvärtom ganska läbbigt i underjorden. Slutscenen blir en stor härlig konstrast: Eurydike väljer att gå ut i ljuset, hon går i vatten, ljuset flödar och ger vackra speglingar. 

Karlstads operasalong är lite som en dockskåpsvariant av operan i Stockholm.  

Från operan har man vacker utsikt över Klarälven, där husen speglade sig vackert i vattnet, både före och efter operabesöket.

Det blev en trevlig och minnesvärd minisemester! Och solen sken, både i Karlstad som sig bör, och på resan dit och hem. 

Start på sommarjumper

Jag har testat mera "finurlig stickning" i Vivian Høxbros bok. Bokens titel (Finurlig strik) är välvald: det är väldigt originella sticktekniker som presenteras. 

I stickskolan "Muslinger" byggs stickningen av snäckskal staplade på varann. Egentligen är varje del en triangel, men när maskor plockas upp till nästa triangel så böjs sidorna. 

Man stickar med två strumpstickor, en triangel åt gången och sätter sista maskan i en säkerhetsnål i väntan på att det är dags för en triangel rakt ovanför.

Här är min provlapp för att lära tekniken.

I boken finns den här härliga sommarjumpern stickad i ett garn av bomull och lin. 

När jag visade idén för en av mina stickväninnor mindes hon att hon hade ett blått garn i en kvalité som liknade det rekommenderade garnet. Hon hade planerat sticka en kofta, men det hade inte blivit så. Jag fick flera nystan och började glad i hågen att lägga upp maskor till den första triangeln längst ner på framstycket. 

Dagen därpå var jag hemma hos en annan stickväninna och visade vad jag tänkt sticka. Tänk då hade hon några restnystan av exakt samma garn (Sandnes Tynn line) i en ljusare blå nyans!  Då föddes idén att lägga in några ljusblå fläckar slumpvis och sedan göra ljusblå kanter. 

Nu har jag stickat 16 "muslinger" och framstycket får vila ett tag. Det är dags att börja på bakstycket och sticka motsvarande, för att sedan fr o m nr 33 förena styckena och sticka vidare uppåt.

Stort tack till mina stickväninnor Louise och Agneta för diskussion kring mitt projekt och för allt garn jag fått! 
 

Kulturella upplevelser i juletid

Än är inte pandemin över, men kanske håller vi på att lära oss leva med den? Munskydd på och vaccinationsbevis i mobilen - så kan vi ändå få uppleva kultur tillsammans igen!

Igår var det Annandag Jul och jag åkte in till Stockholm. Jag såg filmen The Father. Den handlar om en äldre man som drabbas av Alzheimers och hur kommunikationen mellan honom och dottern blir alltmer förvirrad och komplex. Vi som ser filmen får uppleva vardagen genom pappans sjuka hjärna, ett genialt sätt att berätta! Vad är verkligt och vad är fantasier?  

På eftermiddagen var det orgelkonsert i Oscarskyrkan. På väg dit gick jag förbi  Östermalmstorg.Torget var vackert julsmyckat och just då spelades In dulci jubilo på klockspelet i tornet på Hedvig Eleonora kyrka. 

Istället för att kräva vaccinationsbevis hade man i kyrkan stängt av varannan bänkrad och markerat var man fick sitta för att hålla avstånd. 

' 

Oscar Rutberg, en mycket skicklig ung organist, spelade orgelbearbetningar av våra kända julkoraler Av himlens höjd, Det är en ros utstprungen och Var hälsad sköna morgonstund. Många kompositörer har använt dessa melodier, dels i enkel traditionell form (t ex Brahms Es ist ein Ros) och dels utbroderade som symfoniska fantasier (som Regers Wie schön leuchet ). Ett par kompositioner över franska julmelodier fick vi också lyssna till bl a Variations sur un Noël av Marcel Dupré, en koral med 10 variationer i olika stil, flera med otrolig virtuositet.

En kamera på orgelläktaren visade organisten in action på en skärm där framme. Intressant att kunna följa musiken från organistens händer och fötter!  

I fjol var det mesta inställt, men i år blev det fler musikupplevelser under advent och jul. Vi hade julkonserter i båda mina körer och jag har haft tillfälle att ta del av andra körers framträdanden. 

Fjärde advent lyssnade jag på en oförglömlig konsert i Giresta kyrka med vokalensemblen VoNo och musiker från Drottningholms Barockensemble. Konserten hade rubriken Julnattens mysterier.  Ett omväxlande program med såväl klassisk körmusik och välkända jultoner som nyskrivet och improviserat med överraskningsmoment.  Aldrig hade jag väl trott att man kunde sjunga Blinka lilla stjärna till Pachelbels Canon, men det var just vad publiken fick göra! 

Jag fick också möjlighet att se Amadeus på teatern i Västerås. En fin föreställning med mycket musik. Det handlar om den påstådda rivaliteten och avundsjukan mellan Antonio Salieri och Wolfgang Amadeus Mozart, baserat på en pjäs som blev välkänd genom Milos Formans film år 1984. Praktfulla 1700-talskostymer och dito peruker, storslagen scengrafi! Föreställningen bjöd på mycket musik av Mozart med musiker från Västerås Sinfonietta på scenen. 

I januari 2021 skrev jag här i bloggen: " Det gäller att stå ut och se framåt. Dagarna blir längre, ljuset återvänder. Vaccin är på väg och snart är pandemin ett minne blott." 

Snart är året 2021 till ända. Visst har det ljusnat, vaccineringen har hållit på ett bra tag. Men pandemin får vi nog leva med länge. Men jag vågar hoppas och tro att 2022 blir ett bättre år!

"Finurlig strik"

En dansk stickdesigner, Vivian Høxbro har gett ut en bok med den titeln. Hon är en mästare på ovanliga sätt att sticka. Långsam och krånglig stickning - precis vad jag vill ha!

Här är en bild på de olika tekniker som presenteras i boken och som används till olika plagg. Varje teknik beskrivs i en stickskola. Ett väldigt smart sätt att lära sig hur det ska gå till (och samtidigt träna det danska stickspråket). 

Jag började med stickskolan "siksak" och gjorde den här provstickningen i restgarner. Inga större problem. 

Men när jag kom till själva plagget, en "siksak-vest", höll jag på att ge upp vid flera tillfällen. Garnet var omväxlande Silk Mohair och Bio Shetland. Det tunna entrådiga mohairgarnet var knepigt att sticka med. Som tur var, kunde jag visa upp stickningen för stickintresserade vänner och de gav mig mod att fortsätta. Och här står jag nu i min väst, som är väldigt mjuk och skön! 

Foto:Susanne Ejner

Västen stickas i ett stycke, sedan gör man kanter i sidorna och syr några knappar genom kanterna. 

Foto:Susanne Ejner

Foto:Susanne Ejner

Pandemin har gjort att flera tillfällen att att inspireras av stickning har ställts in. Nu senast kryssningen till Tallinn för att gå på Martindagsmässan. Närmast hoppas jag på Syfestivalen i februari. Den resa till Färöarna som skulle ägt rum i april 2020 kommer förhoppningsvis att ske i april 2022. 

Jag får passa på att göra slut på restgarner och sticka vantar och annat smått och gott så länge!

Tulpaner på köksstolarna - ett 1600-talsmönster

På stickkursen på Sätergläntan i somras fick jag några idéer. Bland annat tänkte jag att dubbelstickade rutor med tulpanmönster från 1600-talet i ett grövre garn skulle kunna bli till ett sängöverkast. 

Tröjan på bilden finns på Nordiska museet. Den är importerad vid 1600-talets mitt, troligen från England. Den är stickad av spunnen guldtråd. Tulpanen var ett motiv på modet; en följd av "tulpanmanin" i Nederländerna, som ledde till börskrasch. 

Jag skickade efter några nystan Favoritgarn i två färger för att testa. En dubbelstickad ruta med sticka 5,5 mm visade sig bli 30 x 38 cm och väga 100 gram, dvs ett nystan av varje färg gick åt. När jag då räknade på hur många rutor som skulle behövas, vad sängöverkastet skulle väga och vad garnet skulle kosta, blev jag tveksam. Det skulle bli alltför tungt och kanske inte tillräckligt snyggt för så mycket jobb.

Men jag tyckte dubbelstickningen var rolig, och garnet var skönt att sticka med. Jag hade köpt garn till fyra rutor. Varför inte testa att göra dynor till köksstolarna? Storleken passade bra. Visst blev det tunna dynor, men vackra. Och jag kan variera vilken sida jag vill ha synlig.

Jag hittade band som passade i färg och här är resultatet:

En resa att minnas ... vandring på S:t Olavsleden

Resan startade i Selånger.  Vi följde den gamla pilgrimsleden och åtta dagar senare nådde vi Trondheim!

Resan har först och främst varit en historisk resa med dagliga vandringar på en till två mil tillsammans med 19 medvandrare. Vi har mellan vandringarna åkt egen buss eller tåg. Vi har bara behövt bära en lättare dagsryggsäck.  Men visst har det känts i benen och ibland varit jobbigt med värmen. 

Nu har det gått några dagar sedan jag kom hem och jag ska försöka summera intrycken.

I boken om S:t Olavsleden står att vandringar i naturen ger "mjuk massage för själen" och jag är benägen att hålla med.

Det är mäktigt att färdas tvärs över Sverige och in i Norge -  från hav till hav - genom Medelpad och Jämtland i Sverige och Nord-Trøndelag och Sør-Trøndelag i Norge. Naturen skiftar: öppna vyer med böljande sädesfält, glittrande vatten, djupa skogar, blomstrande stigar. mäktiga forsar och vacker fjällnatur.

Selångerdalens odlingslandskap

   

 

Tännforsen med sitt mäktiga brus

Skalstuguvägen med fjäll i bakgrunden

Leangerbukta vid Trondheimsfjorden

Leden går genom Sveriges mitt. I Östersund fick vi en fin vandring till Frösön, där vi gjorde vårt "intåg i Sommarhagen". Tänk så inspirerad Wilhelm Peterson-Berger måste ha blivit av utsikten han hade från sitt arbetsrum!

Utsikt från Sommarhagen på Frösön

Frösö kyrka med den vackra 1700-talsklockstapeln

Men vem var då S:t Olav (Olav den helige eller S:t Olof som vi brukar kalla honom i Sverige)? Och varför har han gett namn åt leden?

Han hette Olav Haraldsson och föddes strax före år 1000. Som ung var han en hårdför viking, som härjade runt Östersjön, i Frankrike och i England. Han tog intryck av kristendomen och lät döpa sig i Rouen. När han utropade sig till kung, ville han bilda ett enat Norge och kristna landet, men motståndet mot hans maktutövning ledde till att han fick fly till Novgorod år 1028. Han ville återvända, seglade till Selånger och samlade fler och fler anhängare på sin väg genom Sverige mot Norge. I Stiklestad fick han möta stort motstånd och blev dräpt den 29 juli 1030. Då blev han en martyr som dog för sin tro och det gick snart rykten om att det skett mirakel där Olav gått fram. Han hade fått källor att springa fram, när han stötte sin stav i marken. Olav helgonförklarades, blev "Olav den helige" och hans kista flyttades till Nidaros, där man började bygga en katedral över hans grav. Och pilgrimer började vallfärda dit. 

Så tidpunkten för resan var mycket lämpligt vald. Vi fick vara med om att fira Olsokdagen på plats i Stiklestad den 29 juli. S:t Olav är Norges nationalhelgon och är viktig i Norges historia. I de kyrkor vi besökte fanns han ofta som staty eller altarskåp. Hans signum är kungakrona och yxa, ofta ett riksäpple och en figur som han trampar på (en symbol för att han besegrat hedendomen).

S:t Olof-staty från 1200-talet i Torps kyrka

Stiklestads kyrka är enligt traditionen byggd på den plats där Olav blev dräpt. Den sten som han lutade sig mot, när han fick sitt yxhugg, ligger under altaret i kyrkan. Vandringsleden till kyrkan gick genom en 3 km lång björkallé.

Olsokdagen 29 juli firas med många aktiviteter i Stiklested. Spelet om S:t Olavs liv från viking till helgon har spelats varje år sedan 1954, men det var inställt i år (och i fjol) p g a coronan. Vi fick dock se bildspel hopklippta av nyhetsnotiser om tidigare föreställningar och med scener från spelen olika år. Avslutningsscenen 2019 måste har varit magnifik att uppleva på plats. Skådespelarna bar upp stora band som vecklades ut till ett bautastort S:t Olavskors. 

Olsokhögmässa med biskopen i Nidaros
på den plats där spelen brukar framföras

 

Gula tagetes och röda isbegonier bildar ett Olavskors

Sista dagsvandringen startade i Vikhammer och gick längs Trondheimsfjorden. Man ska visst kunna se tornen på Nidarosdomen från Saksvikskorsen. Då har man 14 km vandring kvar. 

Ser ni tornen? Nej, vi var inte överens här ...

... men här!

Hur kändes det då att nå målet?

Att komma till fots till sitt mål efter ett par mils vandring, det är något annat än att dimpa ner i en turistbuss. Denna magnifika katedral! S:t Olav var kransprydd denna vecka och därför lätt att hitta bland alla statyer. Inuti kyrkan valv efter valv, mäktigt!

Kyrkan har tre orglar spelbara från samma spelbord. Vi fick chansen att lyssna till orgelmeditation med tema S:t Olav, en härlig upplevelse sista dagen i Trondheim! 

Vi vandrade gott och väl 10 mil av hela ledens 58. Därför var vi berättigade till diplom, Och visst var det lite högtidligt att sitta där, för att få diplomet underskrivet och stämplat, och sedan markera med en knappnål var man kom ifrån. Så nu finns Bålsta på Pilgrimscentrats karta.