Broderi kan förmedla budskap

Broderi har hittills inte lockat mig på samma sätt som annat handarbete. Men kanske borde jag testa. Jag har varit på två intressanta utställningar, där broderi förmedlar budskap. 

I Vårfrukyrkan Enköping hänger fram till påsk en utställning, som prästen Erika Cyrillus arbetat fram. Den har titeln "Jona bok genom nålsögat". Erika är präst och intresserad av broderi, därför föll det sig naturligt för henne att välja en bibelberättelse för ett broderiprojekt. Jona bok är ett bra val, den är kort (bara två sidor i min bibel), den har ett dramatiskt innehåll, och samtidigt förmedlar den ett budskap om nåd och förlåtelse. 

Erika återanvänder gärna slitna textilier. Varje bild har sin teknik och sitt uttryckssätt. Resultatet har blivit en intressant bilderbok av bibelboken. 

Även predikstolen pryds av Erikas konstverk.

En broderad QR-kod länkar till Jona bok

Utställningen har redan visats i några domkyrkor, bl a Uppsala och Visby. I filmen ser vi bilder från Visby domkyrka och får höra konstnären berätta om sina tankar kring tillkomsten.

 

På Etnografiska muséet i Stockholm visas utställningen "Allt hänger samman" hänger  fram till 5 mars.

Utställningen vill visa att "alla val vi människor gör medför konsekvenser på gott och ont. Även om mycket redan görs, både på individuell och politisk nivå, för att förbättra förutsättningarna för en hållbar framtid är det ett ansvar vi alla delar. Genom broderierna visar vi att det finns både en nedslående och en hoppfull utveckling för naturen och klimatet. Vi kan alla bidra och göra något. Den röda tråden, som finns med i alla broderier, är att Allt hänger samman." (Citat från den inledande texten på utställningen)

"Black Friday" och liknande jippon lockar oss att överkonsumera

Ett fantastiskt broderi med texten "När människans girighet tar över, störtar visdomen och flyger kärleken sin kos, då brister livets näringskedjor"

Det finns en pdf-fil att ladda ner på museets sida om utställningen. Där visas flera verk och det finns information om vad som inspirerat de olika konstnärerna och vilka tekniker de valt. 

På fredag är det dags för vårens Syfestival. Jag brukar helt koncentrera mig på aktiviteter och utställare som har med stickning att göra, men kanske är broderi också värt att kolla denna gång.  

En opera som väcker tankar inför det nya året

Det hann bli ett operabesök i slutet av december, närmare bestämt tredjedag jul.  Karin Rehnqvist har tillsammans med Kerstin Perski skrivit en ny opera med titeln Strandad. 

Titeln syftar dels på att operan utspelas på en strand, dels på att man kan vara strandad i smärtsamma minnen. Det var sista föreställningen i den här uppsättningen. Inte så ofta det skrivs någon ny opera, i alla fall inte på svenska, därför extra intressant att uppleva.

Vi fick en kort introduktion av operan i Guldfoajén, en skimrande sagomiljö med kristallkronor och guldstuckatur.

Men föreställningen var verkligen ingen glättig show utan en rituell sorgebearbetning, som det stod i programbladet. Den berörde mig djupt, mycket mer än jag hade trott. Hur hanterar vi trauman av olika slag? Kollektiva sorger som efter tsunamin? Hur möter vi den som mist sin livskamrat?  För mig är det nu över tre år sedan jag själv drabbades av sorg, men det hjälper inte att tiden gått. Vid speciella dagar och helger slår saknaden emot mig som en stor våg jag inte kan hoppa undan.

Hur tar man sig genom sorgen och vågar släppa taget för att hitta en ny väg framåt, när man tycker det som gett livet mening är borta? Hur står man emot anklagelser från ens inre jag? På utsidan kan allt se bra ut, men hur är det på insidan? I operan spelas huvudpersonen och hennes inre av två olika roller, Maria och "Den andra". Maria möter där en starkt dömande kraft. Men de försonas i slutscenen då kören sjunger med Predikaren att det finns en tid för allt: "Mötas har sin tid, ta avsked har sin. Gå sönder har sin tid, helas har sin" och under tiden fylls hela scenen med blommor. Vackert och hoppfullt.

Här kan du lyssna på ett samtal med kompositör och librettist:

En kväll som denna kan man inte låta bli att tänka på året som gått. Ljusa och mörka minnen dyker upp. Och hur blir året som kommer? Där vet vi ingenting. Jag hoppas på musiken: både orgelspel, körsång och lyssnande. Musik helar. 

Två meningar från Tomas Tranströmers dikt Schubertiana får avsluta årets sista blogginlägg:

"Så mycket vi måste lita på för att kunna leva vår dagliga dag utan att sjunka genom jorden! 
---
Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer - med förtroende - den blinda ledstången som hittar i mörkret"

Jag önskar dig som läst detta ett Gott Nytt År 2023!

Brechts pjäs om Galilei

I lördags såg jag Galileis liv på Dramaten. För nio år sedan såg jag samma pjäs på Stockholms stadsteater. 

I mitt blogginlägg från 2013 har pressbilderna försvunnit och länken är bruten, men min text finns kvar. Där skrev jag om bakgrunden till Brechts pjäs, och vilka frågor den väckte då. 

Även nu finns en aktualitet i de frågor som tas upp. Hur förhåller vi oss till vetenskapliga fakta, t ex i klimatfrågan? Vi nås av "fake news" och "alternativa fakta". Politikerna pratar om paradigmskifte, så att ordet har tappat sin styrka. Men övergången från Ptolemaios geocentriska till Kopernikus heliocentriska världsbild, där Galileis forskning hade en enorm betydelse  -  där kan man tala om ett verkligt paradigmskifte!

Staffan Göthe spelar huvudrollen som Galilei. En krävande roll, som han verkligen passar i. Man får möta honom vid föreställningens början i en lång monolog, som kronologiskt sett är slutmonologen. 

Det ligger kanske i tiden att spela på mer avskalade scener med mindre dekor. Nu var den enda dekoren en stor, ibland snurrande, skiva, som förde tankarna till ett planetsystem.

En annan skillnad från föreställningen 2013 var antalet skådespelare: då tio, nu bara sex, trots att antalet roller som räknas upp i programbladet är över 50.  Tänk att de lyckas med så snabba scenbyten, att de upplevs som betydligt fler samtidigt på scenen under en stor del av andra akten, där skådespelarna frossar i lekfullhet och publiken får många tillfällen att skratta. 

Här är Dramatens trailer:

Intressant att jag såg pjäsen om Galilei, som brukar kallas "den moderna naturvetenskapens fader", just på Nobeldagen, den dag då priser utdelas till personer som "gjort mänskligheten den största nytta". Galileis experiment och observationer gjorde betydande avtryck, även om han inte fick gehör för sina idéer av samtiden. Det dröjde faktiskt ända till 1992 innan katolska kyrkan beklagade inkvisitionens dom. 

Norma på Folkoperan

"Vi tänder nya tankar genom orädd opera". Så presenterar Folkoperan sig på sin hemsida. Igår såg jag Norma, den sista föreställningen denna säsong. Och visst stämmer det att Folkoperan är nytänkande, det har de visat flera gånger.

Fullsatt salong, programbladen var slut ... ja nog har denna uppsättningen blivit populär. Med all rätt.

Så här såg det ut när orkestern börjat inta sina platser. De upptar en stor del av scenen, tänkte jag. Var kommer skådespelarna att få plats att agera? 

Orkestern innan föreställningen började (egen bild)

Det fanns en fiffig lösning på det. Orkesterscenen lyftes upp och skådespelarna agerade under orkestern och kunde komma upp på trappor under scengolvet. 

Ett par bilder från Folkoperans mediearkiv:

Norma med delar av kören i bakgrunden, orkestern ovanför

Operan känns tidlös. Den skrevs 1831 av Vincenzo Bellini och utspelar sig i Gallien  (ett område som domineras av nuvarande Frankrike) under 50-talet f Kr. 

I min bokhylla hittade jag ett program från Kungliga Operans uppsättning av Norma, som jag tydligen såg den 29 okt 1997. Jag minns inte hur  jag upplevde operan då, men förstår när jag läser och ser bilder i häftet att det var ganska annorlunda. 

I denna föreställning står musiken står verkligen i centrum. Det normala i operasammanhang är ju att orkestern befinner sig nere i sitt dike och beroende på var man sitter ser man mer eller mindre av musikerna. Dirigenten brukar man mest se i början och slutet av akterna. Men här har man allt synligt framför sig.  Ouvertyren upplevs som en härlig konsert. När de sedan musicerar på hög höjd under akterna kan man även då följa dirigentens rörelser. Mycket intressant! 

Något om Bellinis musik: Casta Diva är den sång alla känner till, men hela operan är fylld av vackra melodislingor i långa, långa linjer. Det är italiensk bel-canto-tradition när den är som bäst, vacker klang och teknisk sångskicklighet. Det krävs mycket av sångarna, speciellt av den sopran som har rollen som Norma. Hon är på scenen nästan hela tiden och ska gestalta denna komplicerade kvinna med så mycket av både vrede och passion i sig samtidigt som hon är prästinna med kyskhetslöfte och auktoritet. Fina samsjungna duetter får man också njuta av.

På scenen finns ingen dekor alls. Några föremål finns med: ett par böcker, en madrass för Normas två barn i en kort scen och så förstås dolken. Mycket lämnas åt åskådaren, det är som om handlingen sker i åskådarens fantasi, helt genialt!

Efter denna tretimmarsföreställning klingade Bellinis musik länge i mig. Så glad att jag fick tillfälle att uppleva den! 

Äntligen syfestival!

Fler än jag hade längtat efter detta! Det blev två år utan syfestival i Älvsjö. Senast var februari 2020, då var man lyckligt ovetande om kommande pandemi. Nu var det åter igen trångt bland garnnystan, tyger och broderier, men ack så roligt!

Jag hade plockat med mig ett mönster på en dubbelstickad väst, som jag sett i ett äldre nummer av tidningen Kreativ stickning. Det rekommenderade garnets kvalitet var 50% silke och 50 % tibetansk yakull, det lät både sällsynt och dyrt. Och det garnet har jag inte lyckats hitta. Men nu gick jag från den ena montern till den andra och frågade om de kunde rekommendera något ersättningsgarn. 

Jag blev rekommenderad det här garnet: "100% peruvian highland wool". Det har faktiskt lite glans, trots att det bara innehåller ull. Troligen skönt att sticka i. 

Västen ska stickas i dubbelstickning, dvs den blir vändbar. På den ljusa sidan blir det breda randiga partier med mörka liljor. 

Jag har stickat några plagg med denna roliga teknik förut. Första gången var det inte så lätt, men då hade jag hjälp av denna video.

Jag gjorde faktiskt ett inköp till på mässan: ett kit med lettiska vantar. Lite lyxigt, jag brukar alltid göra vantar av restgarner, men nu ska det bli extra fint. Sticka 1,5 mm har jag aldrig stickat med, det blir spännande att prova det. Det passar nog mig, som brukar säga att jag gillar "långsam och krånglig stickning".

Dopkläder under tvåhundra år

På Enköpings museum visas just nu en utställning om dopkläder. Utställningen var planerad till år 2020, men pandemin kom emellan. Gunilla Edström har varit drivande i projektet och lyckats samla in en stor mängd kläder och föremål. 

Dopklänningen har traditionellt varit vit, men på utställningen fanns även några i färg. Modellen är väldigt lång i förhållande till barnets egen längd, vilket är en symbol för att den döpte ska kunna växa i sitt dop. Dopklänningen kompletteras ofta med mössa och band. 

Dopklänningen är prydd med broderier, spetsar och volanger. Den användes i flera generationer och man broderade gärna barnens namn på tyget. 

Dora Westerlunds dopklänning

På utställningen finns en dopklänning som Ernst Westerlunds dotter Dora burit år 1878. Om du inte känner till denne Enköpingsprofil, räcker det kanske att jag påminner om den här växten, som brukar namnges efter honom. Doktor Westerlund rekommenderade rosengeranium i sjukrummen för att rena luften och göra den friskare. 

"Doktor Westerlund", rosengeranium

Ovanliga mönstrade dopklänningar och mössor

Förutom dopklänningar och dopmössor fanns i flera montrar olika dopgåvor, såsom smycken och skedar, likaså dopminnen. 

〇〇

År 2013 hade Enköpings museum en utställningen om brudklänningar. Då lånade jag ut min brudklänning. Den här gången bidrog jag med två dopgåvor: en mugg med Ingemars namn och dopdatum på och ett halssmycke i form av ett hjärta med mitt namn på.

Utställningen finns kvar till den 1 oktober.

Sjælevarmer från Färöarna

Hjärtevärmare kanske vi skulle säga på svenska, en sorts sjal med ärmhål. 

Foto: Susanne Ejner

Garnet är färöisk ull, från spinneriet Snældan, som jag besökte på resan i våras. Mönstret kommer från Tanja Jacobsens bok "Strik med naturen på Færøerne" där hon i sina mönster har hämtat inspiration från olika platser i landet. Ibland är det färger, ibland former, som inspirerat henne. 

Denna "sjælevarmer" kopplas till naturhamnen i Gjogv, en plats vi besökte. (Bilden finns i slutet av mitt blogginlägg om resan.) Det är ränderna i klipporna som gett idén: slätstickning med omväxlande räta och aviga ränder. Nu valde jag grått garn, i boken har Tanja brunt garn som stämmer bättre med klippornas färg. 

Man stickar plagget i ett stycke. Jag tyckte det var svårt att förstå hur ärmhålen skulle fungera. Jag gjorde därför en skiss, som jag mailade till designern, för att få veta om jag tänkt rätt. Hon var snabb att svara och ge mig god hjälp.

Den lilla slätstickade fyrkanten nertill på ryggen är en trevlig detalj, där man kan "tamburera" en blomma. Jag valde en detalj från ett färöiskt sjalmönster, som vi arbetade med på en workshop på resan. Att sticka en stor sjal med detta mönster var annars min första tanke, när jag köpte garnet, men jag tror att detta plagg passar mig bättre. Sjalar har en tendens att ramla av.  

Tamburering (tambursöm) var ett nytt begrepp för mig. Man håller garnet på undersidan och virkar genom det stickade plagget med en tunn virknål (eller en speciell tamburnål). Resultatet ser ut som kedjestygn, men detta är en snabbare broderingsmetod. 

Foto: Susanne Ejner

Jag har mer garn från Färöarna. Kanske blir det något mer plagg från boken" Strik med naturen"?