Att lyssna från körläktaren istället för parkett

En felklickning kan leda till något annat än det man tänkt ... i det här fallet en plats på körläktaren i stället för parkett vid konserten på Konserthuset.

Vi satt under orgelns spanska trumpeter
(orgeln var inte med i den här konserten)

Håkan Hardenbergers olika trumpeter i ett nyskrivet (2007) verk, Busking,  av H K Gruber såg jag när han gick in på scenen med alla de tre välputsade instrumenten i sin hand. Stycket börjar väldigt speciellt med att trumpetaren bara använder munstycket och då ackompanjeras gatumusikaktigt av ackordeon och banjo. Men efterhand avtog mitt intresse för musiken. Ljudet och upplevelsen blev inte detsamma, när man bara såg ryggtavlan.

Men att sitta så här gav däremot en extra dimension åt Sjostakovitj femte symfoni. Att följa dirigenten Sakari Oramos instruktioner inte minst genom hans minspel är givande. Det var nära till blåsare och slagverkare som alla hade mycket att göra i de första och sista satserna, båda dramatiska. Andra satsen påminde bitvis om Puppentänze, sju små pianostycken, med roliga infall både rytmiskt och tonalt. Tredje satsen var väldigt vacker och melodiös med mycket stråkar, harpa och celesta. Det gick nästan att följa med i noterna för piano och celesta, så nära satt vi. Publiken var entusiastisk, även om vi nog inte klarade att applådera över en halvtimme som man lär ha gjort vid uruppförandet i Leningrad 1937 (enl Wikipedia). Det satt flera kameramän på scenen (de syntes säkert inte från parkett), konserten kommer att läggas ut på KonserthusetPlay så småningom.

Ett kortare symfoniskt stycke av Honegger, Rugby, var också trevligt att lyssna till. Musiken böljade fram och tillbaka som bollen på en match. Men konsertens höjdpunkt var Sjostakovitj-symfonien!

Guldbaggevinnarna 2014 är ...

I kväll sänds Filmgalan och för en gångs skull känns det extra spännande, eftersom jag faktiskt sett två av de filmer som är nominerade till flera guldbaggar. Och ytterligare en ska jag se nästa söndag. Jag går annars inte så ofta på bio, det beror väl kanske mest på att utbudet på hemmaplan inte är så stort.

Cetonia aurata, gräsgrön guldbagge 

Filmvärldens guldbagge är en tung pjäs på 1,2 kg som skapades av konstnären Karl Axel Pehrson år 1964. Han lär ha sagt så här: "Guldbaggen brukar flyga i solskenet på sommaren. Den skimrar nästan som en filmremsa då den flyger förbi. Något av dess sätt att uppträda och leva kan väl vara gemensamt för filmens."

Benny Anderssons guldbagge från 2013

Av de filmer som nominerats i olika kategorier har jag sett Återträffen och Monica Z och närmast på tur står Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann.

Vad gäller Återträffen så var ju kritiken först översvallande positiv och jag hade stora förväntningar på filmen. Men jag tyckte den var överdriven och hade för mycket av "att ge igen", även om filmidén är genial och sättet att skildra hur klassklimatet varit är originellt. Filmen berörde mig, men kändes samtidigt ytlig. Jag tänker på min egen skoltid. Visst fanns där en hierarki. Minnena är bleka och osammanhängande, och skulle jag jämfört mina minnen av vissa situationer med mina klasskamraters tjugo år efteråt, skulle de säkert vara mycket olika. Idag diskuteras mobbing och vuxnas ansvar för att ingen ska känna sig utanför. Nu har det kommit negativ kritik av filmen också, och jag tror inte den får guldbagge som bästa film.

I Monica Z var igenkänningsfaktorn hög. Edda Magnason gör huvudrollen fantastiskt bra. Helt rätt om hon får en bagge för bästa kvinnlig huvudroll! Både utseende och agerande gör att jag glömmer bort att det faktiskt inte är Monica Zetterlund jag ser på filmen. Kul att andra kändisar från sextiotalet som Povel Ramel, Vilgot Sjöman och Tage Danielsson också dyker upp. Edda sjunger Monicas vals, Trubbel och andra låtar med  Monicas röst. Själva storyn är naturligtvis inte helt dokumentär utan extra kryddad, för att det ska bli en bra film.

Hundraåringen ... har jag läst och skrattat åt, en härlig story, undrar om filmen verkligen kan leva upp till det? Ofta blir jag besviken på filmen om jag läst boken först och gillat den. Men kanske inte den här gången. För jag kan tänka mig att Robert Gustafsson är som klippt och skuren för huvudrollen.

Samma mjöl ...

... men stor skillnad i proteinhalten! Undrar varför? Någon som kan förklara varför det kan vara så? Är det större andel vårvete, eller?

 

När jag bakade baguetter sist såg jag att den nyköpta påsen Kungsörnens vete special med fullkorn hade 13 % proteinhalt. Men jag hade kvar lite i en tidigare påse och där stod 11 % på exakt samma sorts mjöl.

Receptet är Brunkans ljusa ur Helene Johanssons bok Bröd. Jag gör fyra baguetter på baguettplåtar. De blev väldigt goda, lite mörkare och mustigare än med vanligt vetemjöl och smakade perfekt till fisksoppan!

Nötknäpparen - underbar balett för alla åldrar

Operan vimlade av barn på nyårsdagen. När jag tittade ner över parkett efter pausen såg jag massor av röda förhöjda sitsar, de såg ut som sammetskuddar men var visst av plast. Allt för att barnen skulle se bra.

Tjajkovskijs balett Nötknäpparen är en härlig familjeföreställning, där personer och miljöer plockats från Petters och Lottas jul av Elsa Beskow (1874-1953).

En av Elsa Beskows senare böcker - den kom ut 1947

Förutom Petter och Lotta, som bor hos Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin, grannen Farbror Blå och några fler så får dansarna göra roller som pepparkakor, smällkarameller, möss och annat. Hunden Prick livs levande är lite svårregisserad och lockar till skratt. Det är en blandning av tåspetsdans och friare stilar. Den dansanta musiken gör Sockerfens dans och Blommornas vals till en fröjd för både öga och öra.

Nötknäpparen är jultradition i flera länder. I Stockholm gavs på nyårsdagen den 232:a föreställningen sedan premiären 1995 av denna uppsättning.


Jag har alltid förknippat Elsa Beskow med Sigtuna. Miljöerna i hennes böcker är som hämtade från den lilla stadens charmiga centrum. Där finns t ex Tant Bruns kaffestuga och en restaurang som heter Farbror Blå. Här är en länk till Sveaportalen och en sida med många bilder från Sigtuna.
Nu har jag läst att Elsa Beskow inte alls bodde i Sigtuna utan i Stockholm. Men det är inte så långt därifrån till Sigtuna, Sveriges äldsta stad, det är troligt att Elsa Beskow gjort besök där.

Stora Gatan, Sigtuna

Naturupplevelser inomhus

Glaciärerna på Arktis och de tropiska miljöer där våra julkryddor odlas ligger inte nästgårds precis, men kan ändå upplevas på en och samma dag. Jag fick ett brett spektrum av naturupplevelser under en av mellandagarna inne i Stockholm, på och omkring Naturhistoriska riksmuseet (där f ö delara av julkalendern om familjen Hedenhös spelades in).

Takkupolen i Naturhistoriska riksmuseet

På Cosmonova visades filmen Arktis som handlar om isbjörnarnas tuffa livsvillkor. När jordens klimat förändras blir deras liv en verklig kamp. En underbar film om en isbjörnsfamilj, med vackert natursceneri på den stora filmkupolen.


Utställningen  Life - a journey through time av Frans Lanting, en holländsk fotograf, var helt fantastisk. De stora vackra bilderna var inte försedda med någon text om vad de visade eller var de var tagna, det kunde vara mikro eller makro. Vackra mönster att njuta av oavsett motiv. Hans tanke är att med en serie bilder illustrera livets utveckling och människans relation till naturen i olika miljöer.

På gångavstånd från Naturhistoriska ligger Bergianska trädgården. Sommartid bjuder den på prunkande miljöer, så här års får man ut mer av ett besök i Edvard Anderssons växthus. En rik grosshandlare som testamenterade hela sin förmögenhet till skapandet av denna vinterträdgård. Spännande att se hur kaffe, kakao, kanel, mandel och andra julkryddor växer.

Japanska trädgården

Edvard Anderssons växthus

Vacker knopp - tror att det är en kungsprotea 

Kakaofrukter

Pomelo - stor citrusfrukt

Även i växthuset vintervilade vissa arter

En växt som som vilade nu var jätteknölkallan. Denna stinkande sällsynthet blommade i somras, den skulle man sett! En över 50 kg tung knöl som gav en 194 cm hög blomma. (Följ länken och läs!)

Jätteknölkalla - Pressbild
Foto: Gunvor Larsson

Första brödet i den nya jäskorgen

Jag fick en lyxig jäskorg i julklapp. Den är 40 cm lång och gjord i rotting. Och idag har jag använt den för första gången till ett surdegsbröd på graham och vete special med fullkorn.
Jag utgick från ett av Martins recept, men jag hade inte hans mjöl. Mitt bröd blev lite mörkare. Satsen var lagom stor till min korg. Formen gör det lättare för degen att häva sig och fint blir det. Jag har ett par enkla korgar som jag använt ibland, men där är det lätt att bröden fastnar. Denna korg har slätare yta. Ränderna ger brödet struktur. Jag snittade brödet innan jag satte in in det i ugnen och gräddade det på min baksten.

Sedan återstod bara provsmakning. Tänk så gott det kan bli ... på bara mjöl, vatten och salt!

Brechts pjäs om Galilei

Jag har sett Galileis liv på Stockholms stadsteater, en klart sevärd pjäs.

Porträtt av Galileo Galilei

Leif Andreé gör den krävande huvudrollen.

Galileo Galilei är en gigant i naturvetenskapens historia. Han nöjde sig inte med gamla sanningar. Hypoteser måste prövas genom iakttagelser och experiment. När han fick höra talas om att man med hjälp av två linser kunde förstora föremål på långt avstånd, tillverkade han sitt teleskop. Visst var det nytta (som gav honom en chans att tjäna pengar) med att kunna se ett ankommande fartyg på långt håll, men framför allt riktade han sitt teleskop mot himlen. Det han såg: att Jupiter hade månar, att Venus uppvisade faser precis som månen, att solen hade fläckar, allt detta visade att den gamla ptolemaiska bilden av universum med jorden i centrum inte kunde stämma.

Leif Andrée som Galileo Galilei
Foto: Carl Bengtsson

Det var härligt att se entusiasmen hos den elvaårige pojken Andrea, när Galilei förklarade den kopernikanska världsbilden för honom med hjälp av ett äpple och en snurrande stol, eller visade vad man kunde se genom två enkla linser.När hans skrifter i dialogform kom ut blev det protester från katolska kyrkan och inkvisitionen dömde honom till husarrest.

 

Foto: Petra Hellberg

Varför skrev Bertold Brecht en pjäs om Galilei? Kanske kände han samhörighet med honom. Brecht, som var gift med en judinna, flydde från Tyskland under nazismen till den danska ön Fyn och det var i exil han började skriva pjäsen. Fast det är över 400 år sedan Galilei gav ut sina första skrifter och 70 år sedan Brechts pjäs hade urpremiär är det fortfarande aktuella frågor som teaterbesökaren ställs inför: Vilken makt har de styrande i samhället över forskningen? Får forskaren gå utanför ramarna och dra slutsatser utan förbehåll? Vilket socialt ansvar har forskaren över hur upptäckterna används?

I pjäsen låter Brecht Galilei säga följande: "Den som inte känner sanningen, han är bara en dumbom. Men den som känner den och kallar den för lögn, han är en brottsling."