Att lyssna från körläktaren istället för parkett

En felklickning kan leda till något annat än det man tänkt ... i det här fallet en plats på körläktaren i stället för parkett vid konserten på Konserthuset.

Vi satt under orgelns spanska trumpeter
(orgeln var inte med i den här konserten)

Håkan Hardenbergers olika trumpeter i ett nyskrivet (2007) verk, Busking,  av H K Gruber såg jag när han gick in på scenen med alla de tre välputsade instrumenten i sin hand. Stycket börjar väldigt speciellt med att trumpetaren bara använder munstycket och då ackompanjeras gatumusikaktigt av ackordeon och banjo. Men efterhand avtog mitt intresse för musiken. Ljudet och upplevelsen blev inte detsamma, när man bara såg ryggtavlan.

Men att sitta så här gav däremot en extra dimension åt Sjostakovitj femte symfoni. Att följa dirigenten Sakari Oramos instruktioner inte minst genom hans minspel är givande. Det var nära till blåsare och slagverkare som alla hade mycket att göra i de första och sista satserna, båda dramatiska. Andra satsen påminde bitvis om Puppentänze, sju små pianostycken, med roliga infall både rytmiskt och tonalt. Tredje satsen var väldigt vacker och melodiös med mycket stråkar, harpa och celesta. Det gick nästan att följa med i noterna för piano och celesta, så nära satt vi. Publiken var entusiastisk, även om vi nog inte klarade att applådera över en halvtimme som man lär ha gjort vid uruppförandet i Leningrad 1937 (enl Wikipedia). Det satt flera kameramän på scenen (de syntes säkert inte från parkett), konserten kommer att läggas ut på KonserthusetPlay så småningom.

Ett kortare symfoniskt stycke av Honegger, Rugby, var också trevligt att lyssna till. Musiken böljade fram och tillbaka som bollen på en match. Men konsertens höjdpunkt var Sjostakovitj-symfonien!