Första brödet i den nya jäskorgen

Jag fick en lyxig jäskorg i julklapp. Den är 40 cm lång och gjord i rotting. Och idag har jag använt den för första gången till ett surdegsbröd på graham och vete special med fullkorn.
Jag utgick från ett av Martins recept, men jag hade inte hans mjöl. Mitt bröd blev lite mörkare. Satsen var lagom stor till min korg. Formen gör det lättare för degen att häva sig och fint blir det. Jag har ett par enkla korgar som jag använt ibland, men där är det lätt att bröden fastnar. Denna korg har slätare yta. Ränderna ger brödet struktur. Jag snittade brödet innan jag satte in in det i ugnen och gräddade det på min baksten.

Sedan återstod bara provsmakning. Tänk så gott det kan bli ... på bara mjöl, vatten och salt!

Brechts pjäs om Galilei

Jag har sett Galileis liv på Stockholms stadsteater, en klart sevärd pjäs.

Porträtt av Galileo Galilei

Leif Andreé gör den krävande huvudrollen.

Galileo Galilei är en gigant i naturvetenskapens historia. Han nöjde sig inte med gamla sanningar. Hypoteser måste prövas genom iakttagelser och experiment. När han fick höra talas om att man med hjälp av två linser kunde förstora föremål på långt avstånd, tillverkade han sitt teleskop. Visst var det nytta (som gav honom en chans att tjäna pengar) med att kunna se ett ankommande fartyg på långt håll, men framför allt riktade han sitt teleskop mot himlen. Det han såg: att Jupiter hade månar, att Venus uppvisade faser precis som månen, att solen hade fläckar, allt detta visade att den gamla ptolemaiska bilden av universum med jorden i centrum inte kunde stämma.

Leif Andrée som Galileo Galilei
Foto: Carl Bengtsson

Det var härligt att se entusiasmen hos den elvaårige pojken Andrea, när Galilei förklarade den kopernikanska världsbilden för honom med hjälp av ett äpple och en snurrande stol, eller visade vad man kunde se genom två enkla linser.När hans skrifter i dialogform kom ut blev det protester från katolska kyrkan och inkvisitionen dömde honom till husarrest.

 

Foto: Petra Hellberg

Varför skrev Bertold Brecht en pjäs om Galilei? Kanske kände han samhörighet med honom. Brecht, som var gift med en judinna, flydde från Tyskland under nazismen till den danska ön Fyn och det var i exil han började skriva pjäsen. Fast det är över 400 år sedan Galilei gav ut sina första skrifter och 70 år sedan Brechts pjäs hade urpremiär är det fortfarande aktuella frågor som teaterbesökaren ställs inför: Vilken makt har de styrande i samhället över forskningen? Får forskaren gå utanför ramarna och dra slutsatser utan förbehåll? Vilket socialt ansvar har forskaren över hur upptäckterna används?

I pjäsen låter Brecht Galilei säga följande: "Den som inte känner sanningen, han är bara en dumbom. Men den som känner den och kallar den för lögn, han är en brottsling."

Händel i Enköping igen!

Förra året sjöng vi Messias på 1:a advent. Sedan dess har Vårfrukyrkan varit stängd ett helt år. Nu i söndags på 1:a advent var det öppningskonsert, då vi återigen framförde Händels musik, men den här gången hans oratorium Israel in Egypt. Det är ett verk som inte framförs så ofta i Sverige, därför desto roligare att få göra det.

Kyrkan var fylld till sista plats. Vi var 32 sångare i Camerata Vocalis som tillsammans med Drottningholms barockensemble och tre solister, Hannah Holgersson, Anna Zander Sand och Niklas Engqvist framförde detta oratorium. På bilden syns två av solisterna. (I Hannahs blogg finns en större bild på alla tre.)

Jonas Marmbrandt leder framförandet.
Lägg märke till ljussättningen.

Oratoriet handlar om israeliternas uttåg ur Egypten och deras återvändande till sitt land. Det innehåller en ovanligt stor del körsatser. Vi har hållit på hela året med att studera in musiken, som ofta är dubbelkörig och därmed åttastämmig.  Händel har verkligen fått till ett intressant tonmåleri som skildrar de olika plågor som drabbar egyptierna som först inte vill släppa sina slavar. Med stor dramatik skildras hur Röda havet delas och israeliterna under Moses ledning kan gå torrskodda medan de efterföljande egyptierna på sina hästar drunknar. I andra satser är musiken mer lyrisk och i slutkören är jublet stort över glädjen att få komma tillbaka.

Jonas gjorde en koppling till att nu återvänder församlingen med glädje till den nyöppnade Vårfrukyrkan efter ett års väntan. Man har gjort en del förändringar i kyrkorummet. Orkestern satt nu i kyrkans korscentrum, vi körsångare stod på trappavsatser bakom. Det finns möjlighet till ljuseffekter, vilket utnyttjades i några satser för att förstärka texterna om hagelskurar, eldflammor och tjockt mörker över hela Egyptens land.

För att ge publiken adventsstämning inleddes konserten med att alla fick sjunga med i den välkända Dotter Sion som är hämtad från ett annat Händel-oratorium.

Lussekatter med suveränt recept

Det är 1:a Advent på söndag. Därför har jag bakat lussekatter. Ibland har sådana en tendens att bli torra, därför letade jag efter något nytt recept.  Jag hittade ett på Saltå kvarns blogg, där Manfred delar med sig av bra recept och tips. Här är receptet till hans Lussebullar bakade med fördeg.

Jag gjorde alltså en fördeg med lite jäst igår förmiddag. När min fördeg stått i kylen bara ett par timmar hade den jäst så mycket att jag började undra hur det skulle gå att låta den vara till nästa dag. Då skrev jag en fråga och fick ganska direkt lugnande svar.Suveränt bra med sådan service! Du kan läsa längst ner bland kommentarerna. 

Fördegen lugnade sig. Igår kväll tog jag fram smör och ägg (många ägg i degen!) för att det skulle vara rumstempererat och vägde upp övriga ingredienser. Jag lade russin i blöt. Och i morse bakade jag ut degen. Jag tillsatte en matsked surdegsgrund också enligt en rekommendation i en kommentar. Resultatet blev ovanligt saftiga och smakrika lussekatter. Att använda fördeg i bullar ska jag definitivt göra mer. Det tar ju inte mer tid, det kräver bara en dags framförhållning!

Jag kan också tipsa om Manfreds surdegsworkshops del 1 och del 2 som ligger på bloggen. 

Textila traditioner hos minoritetsfolk i Kina

Vi träffade på flera minoritetsgrupper under resan i Guizhou, en materiellt sett ganska fattig provins, men kulturellt väldigt rik. Här bor många olika etniska grupper. De olika minoritetsfolken har egna speciella traditioner när det gäller dräkter, smycken och håruppsättningar. Viktiga händelser firas med festivaler. Ett talesätt säger: Det är 365 dagar på ett år men över 1000 festivaler! Nu hade vi inte turen att komma på en festival, men vi fick ändå en fin inblick i deras kultur.

Guizhou är en ganska okänd del av Kina. Det finns inte så mycket skrivet om den i vanlig reselitteratur, men en i gruppen hade lyckats hitta en intressant bok om just denna provins. Jag har skaffat den nu i efterhand, den heter Guizhou Province och är skriven av Gina Corrigan. 

Den största etniska gruppen i Guizhou är miao-folket. Miao består av många undergrupper och traditionerna varierar mellan grupperna.  De har speciella seder vid t ex bröllop och firar många festivaler med musik och dans. Kvinnornas dräkter har vackra broderier och de pryder sig med tunga silversmycken.

Miao-flicka i sin traditionella dräkt

Ett ungt par i maio-dräkter

Huvudmålet på vår resa, den charmerande byn Zhaoxing, är en dong-by. Det var helt fantastiskt att vandra  i och omkring byn och se lokalbefolkningens arbete. Så här års hängde ris, majs och rädisor på tork överallt tillsammans med indigofärgat tyg. Dong-folket är kända för det speciella blanka tyg de syr sina dräkter av. De väver bomull, som de sedan färgar minst tio gånger med indigo, sedan penslar de på äggvita och bankar tyget för att det ska bli blankt. Ibland använder de grisblod för att ge tyget en röd-brun ton. Blankheten visar på ríkedom, tyget blir en sorts "fattigmanssiden", samtidigt som det motstår både smuts och vatten bättre.
Överallt i byn hördes hur kvinnorna bankade tyg. Stora byttor där de framställde indigofärgen stod längs vattnet.

Indigofärg framställd från löv av Indigofera

Det är många steg innan man har färgen så här i färdigt skick. Länken visar de olika stegen allt ifrån plockning av löv till att tyget är färdigt att göra dräkter av.

Tunnor för indigotillverkning framför ett av trumtornen i Zhaoxing

Det indigofärgade tyget tvättas ...

... torkas ...

... bankas

Färdigt tyg rullas ihop

Man i glansigt dong-tyg med instrumentet  pipa

I Dazhai träffade vi yao-minoriteten. De rödklädda kvinnorna är kända för sitt långa hår. Flickorna klipper sig först vid 16 års ålder och sparar det håret, sedan samlar de allt hår de tappar och gör hårpiskor som de virar in i  det egna håret och gör en fläta som de använder till en avancerad håruppsättning.

Yao-kvinnorna  kombinerar vävda tyger och band med broderier i korsstygn och plattsöm till färgsprakande textilier.

I byn Tianlong träffade vi på tunpufolket. Det är hankineser som levt här sedan Mingdynastin. De skickades hit från norra Kina för att slå ner uppror, när befolkningen här vägrade betala tribut till kejsaren. Soldaterna fick vara kvar, hittade lokala fruar, och de som bor här idag härstammar från dem. De har behållit sina klädedräkter och traditioner. Gifta kvinnor plockar håret i pannan och har en speciell huvudbonad. Deras dräkter har vackra band och broderier.

Kvinnan till vänster är gift, det syns på håret

Detalj från dräkten, med "Mamma Fjäril"

Vi besökte batikmuseet i Anshun och fick se tillverkningen. Med olika pennliknande verktyg lägger man bivax på tyget enligt ett ritat mönster, sedan färgar man tyget med indigo och kokar tyget, så att vaxet smälter. Man tvättar tyget kallt och låter det torka. Sedan gör man en ny applikation av vax och upprepar proceduren. Bivaxet återanvänds.

Flytande vax och "pensel"

I den bok jag läst finns en gullig legend om hur batiktillverkning kom till:
En fattig flicka hade inte kläder för att gå på en festival utan måste stanna hemma och väva. En bivaxkaka föll ner från taket och det skvätte vax över hennes tyg. Flickan blev förtvivlad men ville inte slänga tyget. Hon färgade det och skrapade sedan bort vaxet. Då framträdde vackra färgvariationer och flickan fick då idén att lägga på vax i speciella mönster. Flickan kom till nästa festival med en säreget vacker dräkt!

I provinsen Guizhou bor 13 etniska grupper. Före 1949 erkändes inga etniska grupper i Kina, alla skulle anpassa sig till den hankinesiska kulturen. Men senare identifierades 55 olika grupper, var och en med sitt språk och sina kulturella drag. Under kulturrevolution var många grupper undertryckta, men nu har traditionerna återuppstått. Idag försöker man inte tvinga fram assimilering utan hävdar varje grupps rätt att uveckla sitt språk och sin kultur. Flera av de små minoritetsfolken får en positiv särbehandling, de får t ex ha mer än ett barn och de får förtur till utbildning. För uigurer och tibetaner är som bekant förhållandena annorlunda.

Anna Granberg deltog i resan och blev för oss andra en bra guide in i broderitraditionen. På hennes hemsida finns fina bilder från hennes broderiresor i Kina. 

Hos miao-folket fick vi tillfälle att studera broderi. På många broderier finns "mamma fjäril", som är grunden i deras skapelsemyt. Drakar är ett annat vanligt motiv. Broderandet är ett sätt att berätta folkets historia och myter för nästa generation. Flickorna lär sig tidigt att väva och brodera. Ofta sågs de sitta i dörröppningarna och sy på små lappar som de sedan fogar in t ex i en dräkt eller bärsele för babyn.

Väska med vackert broderi

En del miao-grupper har en sorts veckade kjolar med en otrolig vidd. Vidden kan vara mer än 6 m och antalet veck över 500! I bilden nedan hänger en sådan kjol nere t v.

Jag fick faktiskt en väska uppsydd av en kvinna i Zhaoxing. Det fanns gott om små väskor att köpa, men just det broderi jag fastnade för fanns inte på någon väska. Men hon erbjöd sig att sy en medan jag väntade.

Så här blev väskan: det broderi jag valt ut sitter nu på en väska med två fack med dragkedjor och axelsnodd, till det facila priset av 30 yuan (ca 30 kr)!

Landskapet i Guizhou är mycket bergigt och först nu bygger man vägar som till stora delar måste bli tunnlar och höga broar. Naturen har säkert bidragit till att byarna varit isolerade och gamla traditioner har bevarats. Men hur kommer det att bli om 10 år? Sitter miao-kvinnorna fortfarande och broderar i dörröppningen? Håller dong-kvinnorna på med att plocka indigoblad, växtfärga sina vävda tyger och banka dem blanka? Sparar yao-kvinnorna fortfarande allt sitt hår? Fortlever den omständliga batiktillverkningen för hand?

Kommer de unga kommer att följa traditionerna av respekt för familjen? Eller kommer utbildning, kontakt med internet och urbanisering göra att de glöms bort? Vi hade i alla fall nöjet att se barn och ungdomar engagerade i flera uppträdanden med sång och dans, klädda i sina traditionella kläder.

Unga sångare i  föreställningen Liusanjie, 
ett ljusspel på floden i Yangshuo i regi av Zhang Yimou

Vad gör man när favoritgarnet inte finns kvar?

Letar efter något liknande förstås. Jag stickade ett par tröjor till min man i garnet Tiffany på 80-talet. Det var ett ganska tunt, glansigt garn. En av tröjorna hänger fortfarande med. 

Gamla favorittröjan och mönstret

När jag frågade om han ville ha en ny stickad tröja, så var det något liknande han ville ha. Nu har vi hittat ett nytt garn Regia, melerat i grått. Garnet är lättstickat, och det känns mjukt och följsamt. Frågan är nu om flätmönstret kommer att framträda? Eller skulle jag hellre valt slätstickning? Vad tror du som läser det här?

Början på samma mönster med Regia

Tiffany hade bara 25 % ull, här är det 75 %, men det är kanske bra om det blir en kall vinter.

Några bilder från en spännande resa i Kina

Jag har varit på en två veckors resa i provinsen Guizhou i sydöstra Kina. Albin Geijer var vår reseledare. Han driver Kinalotsen, ett reseföretag som satsar på att man ska få komma det vanliga livet på landsbygden så nära som möjligt. Albins fru är kinesiska, vilket gör att han har en kinesisk familj i byn Zhaoxing, som vi fick komma till, bo i svågerns hotell och äta middag i svärmors hem. Ganska unika upplevelser som turist, vill jag påstå.


Bakgrundsmusiken är folkmusik från dong-folket i Zhaoxing.

Soundtracket till mitt liv

Så lyder undertiteln till den underbara Carmina Burana- föreställningen på Folkoperan.

Carmina Burana är dikter från en medeltida handskrift, som hittades på 1800-talet och gavs ut. Carl Orff fick se dem av en slump och blev förtjust. Han skrev musiken 1936 och klassade det själv som det bästa han gjort. Det är härligt rytmiskt musik. Jag har varit med och sjungit musiken konsertant i kör, men jag har aldrig upplevt ett sceniskt framförande trots att verket kallas för en scenisk kantat. Det har ingen egentlig handling och ger därmed stor frihet för regissören, i det här fallet Mellika Melouani Melani.

Folkoperans uppsättning börjar med att sju damer i mogen ålder, 80+ faktiskt, berättar händelser ur sina liv, vad som varit deras största kärleksupplevelse och deras största sorg. En originell annorlunda utgångspunkt. De latinska texterna handlar om kärlek och sorg. Det är sprudlande glada sånger till våren, medeltida dryckesvisor och klagan över livets förgänglighet, allvarligt och komiskt om vartannat, ja så som livet är.

Idén med "damerna" är oerhört bra. I introduktionen får man känna dem lite och veta något om deras livsöden, delvis tragiska. När sedan ridån går upp och musiken börjar sätter de sig och lyssnar på scenen. De deltar med kommentarer, de agerar i en video som visas på textskärmen och de tar mer och mer plats i föreställningen. Så unga de blir när de sätter blomsterkransar i håret och dansar lätt över scenen. Så mycket de har kvar av tidigare årsringar inom sig.

Videon och mycket att läsa om förställningen finns på Folkteaterns hemsida.

Olika körer och dirigenter turas om i föreställningarna. Igår var det Maria Goundorina som ledde sin Uppsalakör Allmänna Sången, barnkören kom från Adolf Fredriks musikklasser. Dagens utmärkta solister var Miriam Ryen och Olle Persson.

Jag satt väldigt långt fram och kunde verkligen njuta av minspel och gester. Alla åldrar involverade, ett genialiskt drag: en barnkör som ibland sjöng uppe från läktaren, de unga rösterna i den stora kören, proffsiga operasolister och de charmerande damerna. Jag blev alldeles varm inombords.

Folkoperan provar att göra annorlunda saker. Jag har just beställt biljetter till Matteuspassionen som ska göras sceniskt under våren med bl a The Real Group. Det låter också som ett spännande projekt.

Surdegsbröd med rostade nötter och rivet äpple

Jag får många idéer från de brödbloggar jag följer, den här gången från Pain de Martin. Surdegsbröd med äpple och hasselnötter testade jag igår med lyckat resultat. (I ett tidigare inlägg hade han en variant med jäst också.)

Jag använde hasselnötter och minskade till 20 g muskovadosocker, i övrigt följde jag receptet.

Brödet blev väldigt gott, jag testade att rosta en skiva, det gick fint men jag tyckte nog att det var godare orostat.

När jag ändå hade ugnen på för rostning passade jag på att rosta lite annat samtidigt: sötmandel, pinjenötter, pumpafrön och solrosfrön. Det blev en trevlig blandning att ha i müsli eller som godis. Jag har aldrig rostat nötter eller dylikt tidigare, men det var lätt. Jag värmde upp ugnen till 180 grader och rostade på en plåt i ca 5 minuter. Rostningen förhöjer smaken på brödet.

Afrikanska mästerverk

Den annorlunda utställningslokalen Bergrummet på Skeppsholmen har de senaste åren visat imponerande konst långväga ifrån. Nu är det afrikanska mästerverk, skulpturer från Ife i Nigeria gjorda under tidsperioden 1100-1500.

Från utställningen Afrikanska mästerverk

Det jag mest fascinerades av var flera oerhört vackra ansikten i koppar, ibland tatuerade med tunna längsgående linjer, som man inte verkar förstå betydelsen av. Figurerna har rofyllda verklighetstrogna ansiktsuttryck, och detaljrik utsmyckning som flätor och många armringar och  halsband. Även andra metaller har använts liksom sten och terrakotta.

På många huvuden finns små hål som skulle kunna vara till för att sätta fast en krona på huvudet och en slöja för munnen. Kanske användes de i samband med kröningar och andra riter. Det är yorubafolkets världsbild, religion och kultur som vi får ta del av, en av de största folkgrupperna i dagens Nigeria. Många ättlingar har spritts över världen bl a på grund av slavhandel.

Flera av verken upptäcktes en bra bit in på 1900-talet i samband med ett husbygge och man kan se märken efter spadar och hackor på några av figurerna. När antropologen Leo Frobenius hittade ett kopparhuvud 1910 trodde han att det kom från antikens Grekland. Att man i Afrika kunde skapa något sådant var för honom otänkbart och det var han inte ensam om. Man trodde då att allt i Afrika var så primitivt.

Museet har lagt ut en liten film som visar hur man packar upp ett par av föremålen:

Jag har tidigare skrivit ett inlägg om Stora Zimbabwe. En stor skillnad är att Ife aldrig blev en försvunnen stad. Utställningen gav mer kunskap om Afrika och en rik konstupplevelse. Dålig belysning och placering av information om de finaste verken i knähöjd var tyvärr besvärande. Lokalen passade annars bra för utställningen. Förra gången jag var här visades en liten del av den fantastiska Terrakottaarmén från Xian i Kina (fint fast jag sett den i sin helhet på plats) De figurerna upptäcktes ju också som en slump vid brunnsgrävning så sent som 1974. Vem vet vad som döljs under våra fötter?

Ett fysikinlägg för ovanlighetens skull

Mina andra intressen har fått dominera i blogginläggen, men här kommer något som är relaterat till mitt gamla jobb som fysiklärare. Jag var på en föreläsning anordnad av Folkuniversitetet med Sara Strandberg, forskare i elementarpartikelfysik, som föreläsare.

Föredraget hade titeln Efter Higgs, men Sara började (klokt nog) med en genomgång av hur forskningen idag beskriver materiens uppbyggnad. Den s k standardmodellen är inte komplett; teorin om Higgsfältet behövs för att förklara varför kroppar har massa. Den partikel som utgör störningen i fältet har man sökt efter i 50 år för att få bevis för att Higgsfältet existerar.

4 juli 2012 var för henne en ovanlig dag på jobbet. (Länken leder till mitt blogginlägg den dagen.) Det var den dag då man på CERN gick ut med påståendet att Higgspartikeln finns (i alla fall med väldigt stor sannolikhet). Sara arbetar på ATLAS-detektorn och beskrev hur de går tillväga när de accelererar protoner till nästan ljushastigheten och låter dem kollidera. Higgspartikeln kan då uppkomma i en liten andel av alla kollisioner. Den har extremt kort livslängd men spåren kan studeras.

Här är en liten animation som visar en möjlig "event".


På UR Play hittade jag två filmer där Sara föreläser. Den om universums natur är både nyast, kortast och lättast att förstå. Filmen om att jaga partiklar i CERN ger en rejäl genomgång av standarmodellen och vad som ledde till idén om Higgsfältet, den är från nov 2011 och alltså inspelad innan Higgspartikeln verifierats.

Två filmer där Sara Strandberg föreläser på UR 

En av många frågor som Sara fick efter föreläsningen var vilken betydelse upptäckten av Higgspartikeln kan ha för gemene man. Hennes svar var att det rör sig om grundforskning, inget som vi kan använda oss av än i alla fall. Men när elektronen upptäcktes hade man absolut ingen aning om vad den fick för betydelse; idag kan vi inte tänka oss vara utan elektricitet. Så vem vet?

Astrofysiker letar efter förklaringar till mörk materia, som lär utgöra 25 % av universum. En annan gåta är den mörka energin som utgör resten av de okända 95 % av universums massa. I filmen Om universums natur tar Sara upp detta. Hennes glädje över arbetet med att utforska vår fantastiska värld är inte att ta miste på.

Kan det finnas fler Higgspartiklar, något som den nya modellen om supersymmetriska partiklar förutsäger? För närvarande är hadronkollideraren LHC avstängd, man jobbar med mängder av tidigare insamlade data och uppgraderar till dubbelt så hög energi när man kör igång igen april 2015. Nya experiment kan leda till ny spännande fysik.

Kommer årets nobelpris att gå till Peter Higgs? Är det teorin eller experimenten som ska få pris? Kan CERN som institution få pris? Den 8 okt får vi veta. 

Dramatiskt körverk i Västerås!

Titelblad på första utgåvan 1874 

Tobias Ringborg ledde den stora kören, orkestern och solisterna i Verdis Messa da Requiem. Vi satt långt bak på första raden men fick en väldigt fin upplevelse både för öga och öra. Att se Ringborg leda Dies Irae var helt fantastiskt. Två trumpeter stod längst bak i konsertlokalen, det blev en härlig avståndsverkan när de svarade trumpeterna på scenen i Tuba mirum.

Verdis Requiem är ett stort mäktigt verk för varje korist. Här medverkade två körer från Västerås och två körer från Dalarna. Jag har varit med som körsångare och framfört det i Uppsala domkyrka på en körfestival 1990. Det var härligt att lyssna och känna igen. Kören sjöng väldigt vackert i den dubbelköriga Sanctus-satsen. De hade ett härligt friskt tempo i fugan Libera me. På slutet när sopransolisten kommer in är det hur vackert som helst, här var det Emma Vetter som sjöng.

Verdi skulle ha fyllt 200 år om två veckor ... därav denna stora satsning! I programbladet fick man veta en del intressant. När Rossini dog 1868 ville Verdi att det skulle skrivas ett requiem: olika tonsättare skulle skriva varsin sats. Själv skrev han Libera me. Alla skulle bidra utan att få betalt. Men då föll projektet; sångare och orkester ville inte ställa upp.

När Manzoni (en då känd italiensk författare) dog fem år senare kom Verdi att tänka på ett requiem igen. Klokt nog beslöt han att göra det själv. Och vilket pampigt verk det blev! Han hade vid den tiden skrivit flera operor och använde sin dramatiska stil även här. Stora kontraster: allt ifrån den svaga mystiska bönen i början och slutet, genom det skräckinjagande Dies Irae (Vredens dag), till trumpetfanfarer och körens livliga lovprisning i Sanctus.

Att konsertbiljetten sedan var en födelsedagspresent gjorde inte saken sämre ...

En försvunnen stad

Etnografiska museet ger en föreläsningsserie Försvunna städer under hösten. Den här gången handlade det om Stora Zimbabwe.

Tänk att upptäcka överväxta murrester från en stad som ingen vetat om! Inte så konstigt att det leder till myter. Vid upptäckten på 1500-talet trodde man att denna stenstad var drottningen av Sabas stad. Man trodde inte att en stad med så avancerad kultur kunde vara byggd av afrikaner. Nu vet man att det var shonafolket som bodde här i Stora Zimbabwe. Staden hade sin storhetstid 1270-1450 med uppåt 20 000 invånare som mest. Varför staden övergavs vet man inte, kanske var det klimatförändringar.

Fint lagda kurvformiga höga murar med dekorationer vittnar om kunskap och rikedom. I nuvarande Zimbabwes flagga finns en fågel; sådana utskurna i täljsten har man hittat som dekorationer på pelare. Glaspärlor, kinesiskt porslin och guldföremål tyder på att staden varit en väl etablerad handelsort.

En arkeolog måste ha rik fantasi, att kunna "se" hur det som försvunnit sett ut genom att studera kvarvarande murrester och fynd av olika slag. Nu finns många tekniska metoder att ta till hjälp såsom C14-metoden och spektroskopi.

Stora Zimbabwe är med på UNESCO:s världsarvslista.

I november kommer ett föredrag om Teotihuacan i Mexiko. Det blir extra spännande för där har jag varit!

Roman på 80 sidor

Hur kort får en roman vara för att kallas en roman? Vet inte om det finns en gräns, men kan man beröra läsaren på 80 sidor är det lovvärt.
Och det kan Yasmine Ghata, en fransk-libanesisk författare född 1975.

Boken jag läst har fått den svenska titeln Flickan som slutade tala. Den är självbiografisk och tillägnas fadern som dog när Yasmine var 6 år.

Hur berättar man om döden för ett barn? Och hur blir det om man inte berättar sanningen? Flickan och mamman flyr in i varsin fantasivärld, mamman i sin yrkesroll som poet och flickan i sitt letande efter pappans kläder, dofter och saker. Boken har ett väldigt fint poetiskt språk, och mycket får man läsa mellan raderna! Och eftersom den är så kort kan man unna sig att läsa långsamt och njuta av språket.

Boken är utgiven på ett litet för mig tidigare okänt bokförlag, Elisabeth Grate Bokförlag, som verkar specialisera sig på lite smalare franskspråkig litteratur.

Orgelrace - fin tradition i Skokloster

Det var andra gången det anordnades ett orgelrace i Skokloster kyrka. Förra gången skrev jag också ett inlägg och i det finns lite information om kyrkans ganska speciella orglar.

Igår blev höjdpunkten Mathias Kjellgrens konsert på de båda orglarna.  Hans program hade en stor spännvidd: 1600-talsmusik på den gamla wrangelska orgeln, barock och romantisk orgelmusik samt några transkriptioner på Allen-orgeln. Ett läckert svenskt atonalt verk av Stig-Gustav Schönberg fanns också med. En Romance av Sjostakovitj (egentligen för violin och orkester) och tre av 6 Kanons av Schumann (skrivna för pedalpiano) visade på orgelns olika möjligheter. Häftigast var dock förspelet (med det berömda Tristanackordet) och Isoldes kärleksdöd ur Wagners Tristan och Isolde. Speciella effekter som klockor och allehanda orkesterklanger gör det möjligt att spela annorlunda verk i kyrkan. Wagner är ju dessutom en av årets jubilarer (det är 200 år sedan han föddes).

Mathias Kjellgren avtackas av Mikael Rutersten

Tidigare under eftermiddagen hade Pär Lindh en konsert. Han deltog förra hösten också. Speciellt intressant den här gången var några "bilder" från Musorgskijs Tavlor på en utställning. Vi fick höra Promenaden, Gnomus (Dvärgen) och Det gamla slottet. Det är ett härligt verk för orkester byggt på intryck från en tavelutställning. Promenadtemat återkommer men varieras mellan bilderna  Läckert att göra den på en digitalorgel  med rika klangmöjligheter ... hoppas få höra hela på Skoklosterorgeln någon gång.

Surdegsbröd enkelt och gott!

Sebastian Boudet säger att 6 minuter är allt det tar att göra ett gott surdegsbröd, det får man väl ta med en nypa salt. Men sant är att ett minimum av arbetsinsats krävs, bara man planerar sitt arbete.

Jag gjorde i princip som han beskrev:

Tisdag kväll: Hällde lite surdegsgrund i en glasburk, matade med lite mjöl och lite vatten.

Onsdag förmiddag: Surdegen är nu chokladmousseaktig. Rörde ihop vatten, havssalt, surdeg och mjöl i en bunke. Lät degen vila 1 timme. Knådade snabbt ihop degen, formade en bulle och lade direkt i en mjölad korg. Satte korgen övertäckt i en plastlåda i kylen.

Torsdag morgon: Vände upp och ner på korgen, snittade brödet, bakade 1 timme först i 250 grader, sänkte sedan temperaturen till 200 grader. Avsmakade brödet till 11-fikat.

Den här gången hade jag mycket rågmjöl, förra gången tog jag nästan bara vetemjöl, trevligt att variera!

Vad minns du av 60-talets Biafra?

Tänker du som jag på svältande barn? Biafra var en kortlivad stat, som existerade bara några år i slutet av 60-talet. Under Biafrakriget fick landet sympati från västvärlden och det skickades hjälpsändningar. Många barn fick höra "Tänk på barnen i Biafra" om de inte ville äta upp sin mat.

Biafras flagga förklarar titeln på en roman jag läst, En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie. Författaren, en kvinna född 1977 i Nigeria, har skrivit en omfångsrik berättelse som jag verkligen fängslades av.

Miljön är som sagt en del av västafrika på 1960-talet. Det var igbofolket, den kristna majoritetsbefolkningen, som ville ha självständighet från Nigeria, vilket ledde till Biafrakriget 1967. Men det blev inte så. Att stora naturtillgångar på olja fanns i området spelade säkert en stor roll. Nigeria fick stöd av Storbritannien, tidigare kolonialmakt i området. Biafra kapitulerade i början av 1970. Boken handlar dock inte så mycket om kriget utan mer om människorna och kontrasten mellan svart och vit, stad och landsbygd, det moderna livet och det traditionella. Två tvillingsystrar är huvudpersoner och de väljer trots sin nära släktskap att leva helt olika liv.

Även under ett krig med vidriga yttre omständigheter pågår det vanliga enkla livet. Människor lever sina liv, upplever stark vänskap och ömsint kärlek.
Jag visste som sagt väldigt lite om Biafra - boken gav mig mer kunskap men framför allt fick jag en fin läsupplevelse.

Kulturmix i Norrköping - Halleluja vilken gospel!

En helg med körsång i stora mått: Kulturmix med Per Oddvar Hildre (kallad Prots) i Norrköping. Nästan 100 körsångare, varav gott och väl hälften från Norge.
Dirigenten lyckades från start fredag kväll till konsert söndag eftermiddag hålla oss helt fokuserade på körsång. Genom koncentration och aktivt lyssnande smälte rösterna samman till en fantastisk körklang.

Jag har sjungit för många körledare men denna helg med Per Oddvar Hildre blev något alldeles speciellt. Effektiva och roliga uppsjungningsövningar för att homogenisera klang och precisera tonhöjd. Att sjunga Gubben Noa i en norsk textvariant så att halva kören sjöng en stavelse och andra halvan nästa stavelse och få fraserna att låta som de ska, var gymnastik för hjärnan; om koncentrationen sviktade en millisekund var det kört!

Per Oddvar Hildre

Övning i Matteusgården

Negro spirituals och gospels utgjorde en stor del av repertoaren men det fanns också inslag från Nicaguanska bondemässan och Hildres eget arrangemang av Yo solo Espero ese Dia (från Venezuela?).

Att gå och sjunga samtidigt kräver extra koncentration. Det måste ha varit mäktigt att sitta i publiken och se alla vandra in till I want Jesus to walk with me. Denna och ett par andra sånger var arrangerade av Hartvig Gjesdahl, som varit organist i Norrköping och avled i fjol. Hans gospels var i SAB-arrangemang men här visade Hildre sin förmåga att under övningens gång omarrangera till fyrstämmig kör.

Träning av ingångsången på konserten

En favorit för mig blev Jeg kom til landet som ikke er med text av Eyvind Skeie. Texten är från hans lilla bok Sommerlandet och handlar om ett barns död. En familj hade mist ett barn i en tragisk olycka. Sorgen var så kompakt att de inte ens kunde gråta. De ringde Skeie och bad om hjälp. Så kom texten till.

Avslutningen var en konsert i Matteus kyrka på söndagseftermiddagen.















Alla fick inte plats i koret. Sopran 1 och alt 2 fick stå på ömse sidor uppe på läktarna. För min del betydde det att det var svårt att se dirigenten, när han ibland dansade iväg bakåt i kyrkgången.

Birgitte Velsvik var solist, en ung klassiskt skolad koloratursopran som också har ett härligt djup i rösten och sjunger gospel helt fantastiskt.

Birgitte Velsvik 

När sista sången Never leave me alone  var slut höll kören det maffiga slutackordet länge ... länge ... länge ... allt medan solist och musiker fick långa applåder av en stående publik. Kyrktaket höll, men det var nog på gränsen!

Här är länkar till vad Norrköpings tidning skrev före och efter konserten:
Musikalisk kulturmix i Matteus kyrka
Halleluja vilken gospel

Gospel är inte min största körsångsfavorit men i det här sammanhanget höll den på att bli det ...