Fotografiska var värt ett besök

Ibland blir man positivt överraskad. Som i söndags när jag blev övertalad att följa med till Fotografiska.

Den mest intressanta utställningen var bilder av fotografen Elliott Erwitt, svartvita bilder på situationer i vardagen, ofta med humor.
Han fotograferar helst hundar. "Det bästa med hundar är att de finns överallt, de är sympatiska, de klagar aldrig och ber aldrig om en kopia"

Jag tittade också på Julia Fullerton-Battens bilder som var desto mer kolorerade och overkliga. De kändes kalla, flera beskrev en kylig mor-dotter-relation. Det jag däremot uppskattade var hennes serie av vackra porträtt, där några blinda personer valt miljö att bli fotograferade i och berättade om vad blindheten betydde i deras liv. Någon var blind från födelsen och visste inget annat, någon hade blivit blind i 20-årsåldern och var mycket nyfiken på hur han själv och studiekamraterna såg ut nu 40 år senare. Intressant ämne eftersom synsinnet måste vara det viktigaste för en fotograf. Hur annorlunda skulle inte livet bli för en fotograf om hon miste sin syn? Budskapet bilderna förmedlar är vikten av att göra det bästa av de förutsättningar man har.

Mitt första besök på Fotografiska var givande. Jag slogs också av att det var massor av besökare där. Det är ju ett relativt nytt museum (invigt 2010) som skryter med att inte vara ett vanligt museum. 500 000 besökare om året enligt hemsidan. Kolla museets logga! Jag har tidigare bara sett den som en stjärna, men det är ju faktiskt ett antal F fiffigt sammanfogade.

Och utsikten från deras café är fantastisk!

Amadeus på Dramaten

På Dramaten spelas Amadeus, en helaftonföreställning som jag tyckte var fantastisk. När vi hör namnet Amadeus så tänker vi förstås direkt på Mozart. Men Mozart hette egentligen inte Amadeus, han hade fått namnen Johannes Chrysostomus Wolfgangus Theophilus. Amadeus är en förfranskning av Theophilus (båda betyder "den av gud älskade").

Det är definitivt Antonio Salieri som är pjäsens huvudperson. Vi får följa Mozarts liv ur Salieris perspektiv. Johan Rabéus ska verkligen ha en eloge för rollen som Salieri. Han är igång större delen av den nästan fyra timmar långa pjäsen. Tänk bara att lära in all denna text ... Publiken blir som vittnen till historien. Scenerna framförs på en snurrande scen och när Salieri minns stannar alla skådespelare i sina poser, som när man som barn lekte "Förstenad", ett skickligt grepp!

Jag satt på rad 4 på parkett och kunde därför njuta fullt ut av skådespelarnas mimik. Att kunna lite franska och musikitalienska var inte fel, eftersom många repliker använde dessa språk.


Musiken sprängdes in i föreställningen på ett intelligent sätt, som t ex hur Mozart fick idéer till Trollflöjten direkt ur verkligheten. Och det var mycket av hans fantastiska musik som kom med: mest inspelat förstås, men det fanns några riktiga musiker med som skådespelare också.  Komponerandet av Requiem från sjukbädden gjorde ett starkt intryck på mig - den scenen minns jag också starkt från filmen. Mozart hade redan musiken i huvudet och fick hjälp av Salieri att skriva ner stämma för stämma. Men verket blev hans eget requiem; han hann inte få det helt färdigt, flera olika kompositörer har färdigställt det. Oftast hör man Süssmayrs version.

När pjäsen (skriven av Peter Shaffer) var ny (1979) var det vanligt att folk provocerades av hur Mozart porträtterades. Bara det att han kallas Amadeus samtidigt som han uppträder som ett omoget barn med oanständigt språk. Men Salieri ser storheten i Mozarts musik.

Att Salieri skulle ha mördat Mozart - det är en av musikhistoriens myter. Men han avundades den unge barnslige musikerns talang. Om Salieri inte träffat Mozart hade han nog levat lycklig med sin musik. Men vid jämförelse känner sig Salieri som en medelmåtta och kallar sig själv i pjäsen för "medelmåttornas skyddshelgon". Ett snilledrag i pjäsen är att rollfiguren Salieri sprider ryktet att han mördat Mozart och på det viset alltid blir nämnd i samband med honom. Medelmåttan får på det sättet del av den glans om omstrålar geniet.

I praktiken måste de flesta av oss förlika oss med att vara medelmåttor, men ändå känna att vi gör en värdefull insats. På en musikkurs jag gick för många år sedan improviserade vi kring följande citat: "Skogen skulle vara mycket tyst om inga andra fåglar sjöng än de som sjunger bäst" (Henry van Dyke)

Redo för mer snö och kyla!

En och en halv meter halsduk blev det. Det garn jag använt till mössan räckte gott och väl halvvägs, sedan fick jag ta till andra ullgarnrester i olika gråa nyanser. Det gav mer liv åt stickningen faktiskt och stimulerade fantasin! Som avslutning knöt jag en rejäl frans där jag använde de allra sista trådarna av rött garn tillsammans med de olika grå garnerna.

Båda bilderna är tagna med ipaden, den övre i köket på morgonen och den nedre bilden på kvällen i lampljus i arbetsrummet. Så olika färgerna blev! Verklighetens färger ligger nånstans mittemellan.

Elegant vardagslyx för den som stickar

Nej det är inget flott ipad-fodral, även om storleken är densamma. Det är ett superbra stickhjälpmedel, som jag köpte på Syfestivalen.
Magma Knitting Chart Keeper håller mönstret på plats med hjälp av små magneter och den långa magnetiska linjalen visar vilken rad jag är på. Hur ofta har jag inte halkat in på fel rad och fått riva upp. Nu växer mönstret fram rad för rad utan bekymmer. Enkelt och genialt!

Sticka som på 80-talet

Jag hittade ett gammalt urklipp från UNT 31 jan 1987 bland mina stickmönster. Eftersom jag hade ullgarn liggande gav jag mig på det. Det är syfestival om några dagar och då är risken stor att jag köper nya garner.
Här är min stickning. Kan du se vad det är?

 Du gissade nog rätt, det är en mössa, man viker in den inre kullen och gör ett uppvik. Sinmsalabim, här är den färdig att användas:

Jag hade tidigare tänkt göra en mössa med dubbelstickning, en trevlig men (för mig) så långsam metod. Att sticka så här ger ju samma effekt: en dubbel mössa med luftlager emellan. Uppviket kring öronen ger ytterligare lager. Rundstickning, inget att sy ihop och inga trådar att fästa, suveränt!

Artikeln "Så håller du värmen" ger lite goda råd om hur vi bör klä oss vintertid. Luften i ullen värmer och ullen har förmåga att ta upp fuktighet. Upp mot 70 % av kroppsvärmen försvinner ut genom huvudknoppen, om man inte har mössa på.
Mönsterurklippet har också en rundstickad halsduk. Vilken tur att garnet räcker!

Pavén är klar - inget hastbröd precis!

Enkelt recept: bara mjöl, vatten, surdeg och salt ... det som är speciellt är vila och åter vila!  Pavé är ett franskt ord som betyder gatsten, det syftar på att brödets form ska vara kubisk, men den franske bagaren Sebastian Boudét tycker att smaken passar bättre ihop med en lite rundare form.
Att göra pavén tar tre dagar, men som jag skrivit tidigare om surdegsbakning, det är inte lång tid man jobbar aktivt med degen. I det här fallet står degen i kylen 24 timmar två gånger om!

Jag lånade Sebastians bok Den franske bagaren på biblioteket. Den har många härliga recept och vackra inspirerande bilder. Just detta receptet hittade jag också när jag googlade på ordet pavé, så länken ger dig receptet direkt.

Vetemjöl special med fullkorn samt grovt rågmjöl
ger det här mörka brödet.

Jag blev väldigt inspirerad av det här brödbaket. Så nu har jag har återigen plockat fram och matat surdegsgrund och vägt upp ingredienser för att göra samma bröd med durumvete i stället för rågmjöl. Nu är det onsdag kväll - det blir alltså provsmakning på lördagkväll! 

För närvarande är Sebastian inte aktiv med sin blogg Brödpassion, men där finns mycket att ta del av ändå, t ex den här filmen om hur han gör sin pavé, i det här fallet en durumpavé. 

Jag är inte lika snitsig som Sebastian (inte än i alla fall)  men degen blev riktigt härlig att jobba med. Eftersom jag bara har en plastlåda (köpt på Ikea), bäddade jag in degen i en bakduk först. 

Det finns mycket att läsa i Sebastians bok om surdegsbakning ur olika aspekter: den filosofiska - den kulinariska - den hållbara - den hälsosamma. Surdegsjäsning tar tid och tid ger smak (jämför med vin och ost!). Han skriver att när hans väckarklocka ringer på morgonen, är degen som stått och jäst under natten det första han tänker på. Jag får väl passa mig så det inte går så långt ...

Räcker det att vara flitig?

J S Bachs motetter hör till det mest fantastiska i körmusiken. Vilken intrikat väv av toner, en otroligt utmejslad kontrapunkt i dessa dubbelköriga stycken, ofta mixade med lutherska koraler på ett förunderligt sätt! Radiokören framförde alla Bachs motetter i Engelbrekts kyrka i helgen.  Den jublande Singet dem Herrn toppar bland motetterna, tycker jag.

Motett har använts som beteckning på körstycken där ordet har en central betydelse, termen lär komma från det franska ordet mot som betyder ord. Det skrevs motetter redan på 1200-talet men då med värdsliga texter. Vassilis Bolonassos, känd radioröst från "Alltid på en söndag"  (som tyvärr inte sänds längre) var presentatör före och under konserterna och gav smakprov på motetter både före och efter Bach.
Bachs motetter var beställningsverk. De skrevs för speciella tillfällen, ofta begravningar av kända personer och minnesgudstjänster, trots det fyllda av liv och sprudlande glädje. Komponerandet var för honom en plikt i tjänsten som kantor vid Thomaskyrkan i Leipzig.

Bach hade definitivt aldrig trott att vi skulle fylla kyrkor med betalande publik snart 300 år senare för att lyssna på hans musik. Han lär ha sagt: "Jag har varit tvungen att vara flitig. Den som är lika flitig som jag kan komma precis lika långt." Undrar det ...