måndag 17 augusti 2015

Konserten på Gärdet firade 40-årsjubileum!

"Picknick, levande musik och Helen Sjöholm. Kan det bli så mycket bättre?" Så skrev DN:s musikkritiker inför söndagens utomhuskonsert på Gärdet. Lägg därtill soligt sommarväder och inte ett moln på himlen. Ett enastående tillfälle att uppleva musik och det fattade över 40000 personer!
Jag vet inte hur många konserter jag varit med om där, men sedan 80-talet har det blivit en vana som bara brutits av någon senlagd semesterresa och av hotande ihållande regn. Det var nog publikrekord igår, om man som vi kom en knapp timme i förväg fick man leta efter en liten gräsplätt att göra till sin. 

Den här gången hade man valt en kvinnlig dirigent och i programmet ingick två kompositioner av kvinnliga tonsättare. Att önska varannan damernas hade kanske gjort programvalet svårt, för man bygger mycket på att vara publikvänlig och då måste det vara en hel del musik som publiken känner igen.

Den ena var Doreen Carwithen, som tydligen skrivit mest filmmusik. Nu fick vi höra ett orkesterstycke skrivet 1945, med förkortningstiteln ODTAA (One Damned Thing After Another), som fick konserthuschefen att associera till den här sommarens usla väder. (Stycket lät bättre än så!) 
Den andra, Jennifer Higdon, också det en för mig ny bekantskap som enligt sin hemsida är mycket produktiv inom skilda genrer. Stycket Machine var väldigt kort och klatschigt, det var skrivet som ett extranummer.

Bland de mer kända kompositörerna fanns Fauré representerad med det skimrande preludiet ur Pelléas och Mélisande och Sibelius med sin kraftfulla tondikt Finlandia.

Årets solist var Helen Sjöholm, "drottningen av sång", som konserthuschefen kallade henne. Gabriellas sång blev förstås alla berörda av men hon gjorde också en fin version av Lasse Tennanders Stolta stad som en hyllning till Stockholm. 
Proms i London har inspirerat till att göra den här typen av årlig folkfest med klassisk musik och det görs lite försök att få publiken med i allsång och klappande. Jag tyckte de lyckades ovanligt bra med det igår. Kanske vi lättare släpper loss när vi är riktigt många och solen strålar. Det blev mäktig allsång till Beethovens 9:a och fast vi inte var britter reste vi oss och neg i takt till det accelerande stycket hämtat ur Fantasia on British sea songs av Henry Wood.   

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar