måndag 10 augusti 2015

Utomhusopera i storformat

Opera i Dalhalla är mäktigt! I lördags spelades Puccinis Turandot med Nina Stemme som den stora solisten.
Nina Stemme tar emot folkets jubel, längst till vänster Meeta Raval
Puccini skrev den här operan så sent som 1924 och hann inte göra den klar. En elev skrev sista akten färdig utifrån efterlämnade anteckningar. Oftast är det den versionen som spelas. Men Luciano Berio gjorde så sent som 2001 ett nytt slut, och det var den varianten som dirigenten Tobias Ringborg hade valt. Ibland låter man operan sluta med att dirigenten helt enkelt lägger ner taktpinnen, precis som Toscanini gjorde vid premiären 1926. Jag undrar hur man upplever det. Förmodligen känns det extra starkt och leder till intressanta funderingar över hur Puccini kan ha tänkt sig. Nog tyckte jag det märktes på tonspråket i senare delen att musiken var av nyare datum. Men eftersom jag inte sett Turandot förut, bara för länge sedan på TV, så vet jag inte hur stor skillnaden är. Jag hade väntat mig ett mer dramatiskt och färggrant slut på sista akten, nu blev det mer inåtvänt. I programbladet citerades en psykoanalytikers definition av kärlek: "Det är när man ger något man inte har till någon som inte vill ha det." Lite så upplevdes slutet.

Jag har faktiskt varit i Dalhalla för länge sedan och jag hade kvar ett infoblad i mina reseanteckningar. Då såg det ut som på bilden nedan. På bladet fanns också en bild av Birgit Nilsson, som framträdde på premiärkonserten 1994.
Bild från informationsblad om Dalhalla tryckt 1995
Foto: Leif Forslund
Sommaren 1996 hörde vi en amerikansk ungdomsorkester i ett blandat program. Det jag minns bäst är hur en ensam flöjt lät helt fantastiskt i denna "amfiteater", kalkbrottet där man bröt sten fram till 1990. Det blåste och orkestermusikerna fäste sina noter på notställen med klädnypor. Jag minns att Margareta Dellefors, initiativtagaren, var på plats och berättade om hur Dalhalla kommit till.

Det har hänt mycket sen dess. Här ges konserter i olika genrer under sommarsäsongen, men det är ju opera Dalhalla är skapat för och att höra en stor opera där blir oförglömligt.
På väg ner i gropen
Publiken börjar ta plats
Sceneriet är fantastiskt. Höga branta bergväggar, turkosblått vatten, vackert i sig själv men ännu mäktigare i kvällsmörkret när ljuskäglor sveper över scenen och rinnande vatten blir till ett rutigt scendraperi... något sådant har jag aldrig sett.
Vattenridån vid start
Två orkestrar och flera körer (en kör satt framför orkestern, en kör agerade sceniskt och likaså en lokal barnkör) var involverade. Jag måste nämna Meeta Raval, en brittisk sopran som är ny i gemet. Hon spelade rollen av slavinnan Liú och sjöng otroligt vackert, absolut en kommande stjärna. En del figurer förstod jag inte meningen med. De tre rödklädda kinesiska hovmännen med de skojiga namnen Pina, Pang och Pong hade en del hyss för sig och de hade säkert väldigt roligt själva.

För mig har det blivit tätt med operabesök nu, förra helgen var det Mozart i lilla Confidencen. På Dalhalla finns 4100 platser och även om det inte var helt fullsatt så var det många. Operan slutade precis vid midnatt och då om inte förr märktes att det var mycket folk, när det blev ett otroligt lämmeltåg upp till alla bilar och bussar. Det kändes i luften att folk var tagna av föreställningen. Och vi hade haft tur med vädret också ...
Huvudrollsinnehavarna: prinsessan Turnadot omgiven av
slavinnan Liú och prinsen Calaf

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar