Vilken passande miljö att visa konst i, det gamla nerlagda järnbruket i Avesta, kallat
Verket. Bara man ser upp med ojämna golv och skrangliga trappor i den svaga belysningen. Klokt nog blir man varnad för detta direkt när man betalar entréavgift. Det är ju en del av upplevelsen att det känns att det varit en arbetsplats. Att jobba här var säkert ett slit under hårda förhållanden.
Jag har varit här för många år sedan och kände därför igen en del av de fasta utställningarna. Att öppna dörren till utställningen
Vita frun ger en hisnande upplevelse. Man blir helt stum. Glasfigurer i skarpa färger punktbelysta är helt förtrollande. Det är glaskonst på hög nivå, konstnären är
Kjell Engman. Fantastiska figurer illustrerar smeder, brukspatron och herrskapsfolk i tidens mode.
Bland de tillfälliga utställarna var det några som gjorde specilla intryck. Dit hör
Bea Szenfeld, som hade gjort flotta kreationer i papper, däribland en som på avstånd såg ut om en tjusig päls, helt gjord av handklippta pappcirklar. Behöver knappast påpeka att konstnären hade ett förflutet i modebranschen.
Lovisa Ringborg hade gjort något som liknade ett stort altarskåp, med fotografier som teaterkulisser i ålderdomligt landskap med antika ruiner, med det väl lämpade namnet
The Mirage. Det var spännande att sitta framför och låta fantasin flöda.
Micael Dahlens moderna version av
Mona-Lisa uppbyggd av besökares selfies var också kul. Tänk att alla dessa foton totalt kunde ge en så tydlig bild, speciellt om man fäste blicken lite vid sidan om. Det lönar sig inte att leta efter mig, för jag har inte instagram, så jag kunde inte bidra till konstverket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar