Spännande nobelprisvecka

Jag har haft tillfälle att lyssna på tillkännagivandena av tre av nobelprisen i år.

1. Först fysik, förstås. Det handlar om kvantoptik, växelverkan mellan ljus och materia. En fransman och en amerikan, Serge Harrosche och David Wineland, har lyckats mäta och styra fotoner och joner, utan att förstöra dem.
   Här är en populär beskrivning av fysikpriset.
   
   Hundra gånger så exakta klockor som dagens cesium har vi redan fått som en följd av denna forskning . Och kanske kan kvantdatorer komma snart.
   Priset gick alltså inte till upptäckten av Higgspartikeln i somras. Det var väl för tidigt, kanske nästa år?
   
   
2. Jag försökte också ta del av kemipriset, som handlade om G-proteinkopplade receptorer. Pristagarna heter Robert J. Lefkowitz och Brian K. Kobilka, båda från USA.
   Den ene presentatören började med att skrämma publiken (om det nu lyckades?) och den andra bad om en kopp kaffe, allt för att illustrera receptorernas stora betydelse för oss. Olika celler gör olika saker, receptorerna är deras känselspröt utåt. Utan dem skulle det vara kaos i kroppen.
   Jag förstod bara en bråkdel, men jag brukar trösta mig med att om det vore lätt att förstå, vore det inte värt ett nobelpris på 8 miljoner kr.
   Här finns en populär beskrivning av kemipriset.
   
3. Idag var det dags för litteratur och den kinesiske författaren Mo Yan fick priset! Vilken härlig motivering från Svenska Akademien: Mo Yan fick priset för att han "med hallucinatorisk realism förenar saga, historia och samtid". Jag blir sugen på att läsa. Jag har läst lite kinesisk litteratur, men inte något av honom.
   Jag hittade en recension av Ximen Nao och hans sju liv i Kinarapport nr 3/2012. Tyvärr har jag bara halva recensionen kvar för resten var baksida på tidningens korsord, som jag löst och skickat in.
   De två andra böckerna av Mo Yan, som finns översatta till svenska är Vitlöksballaderna och Det röda fältet, den senare har också blivit film. Kinarapport nr 4/2003 var en temabok om kinesisk litteratur och där hittade jag ett litet utdrag ur Det röda fältet.
   Översättaren Anna Gustafsson Chen skriver bloggen Bokberget om kinesisk litteratur. Det finns inget inlägg än om nobelpriset, men jag hittade ett par tidigare inlägg om Mo Yan 
   
   Ingen kvinna, varken i fysik, kemi eller litteratur alltså. Som oftast blev det även i år män i 60-årsåldern. När det gäller fysik så har bara 1 % av nobelprisen har tilldelats kvinnor: Marie Curie år 1903 och Maria Goeppert-Mayer år 1963, det är 2 kvinnor av totalt 194 pristagare.
   
   

Ett äpple om dagen ...

... håller doktorn borta, sägs det (och det verkar ligga vetenskap bakom talesättet). Vi har besökt äppelmarknaden vid Grönsöö slott, provsmakat och köpt. De sorter som fanns till försäljning var Aroma, Lobo, Signe Tillisch och Ingrid Marie.



Vi gick också en naturstig på 2,5 km, delvis längs vattnet, och njöt av den härligt solig höstdagen.
Vandringen befrämjar säkert också hälsan.

Grågyllen på vårt eget träd

Tack vare utställningsbordet har vi vid en äppelmarknad för många år sedan kunnat identifera det gamla äppelträd vi har på tomten. 

Det är Grågyllen (kallad Grågylling i Wikipedia). 

Här är en bild från utställningsbordet på Grönsöö och en bild från vårt träd.

När jag letade information om äpplesorten fick jag också veta att Moa Martinsson skrivit en bok som heter Drottning Grågyllen. Att hennes debutbok hette Kvinnor och äppelträd visste jag, den har jag läst för längesen. Så det verkar som om äpplen inspirerat henne som författare.

Fransk chanson sjungen med glöd

Vendela Duclos

Det var en härlig upplevelse att höra Vendela Duclos sjunga Edith Piaf. Hennes far är fransman, så språket ligger nära till, och hennes röst är som gjord för det. Och för oss som inte är så hemma på franska, var hennes sätt att dramatisera innehållet på svenska ypperligt.

Mikael Augustsson

Medmusikerna Mikael Augustsson på accordion och Jonas Dominique på bas var mycket skickliga och otroligt samspelta med henne. Programmet ingick i Konsertkarusellen, som Musik i Uppland anordnar.

Jonas Dominique

Visste du att den kända låten My Way förknippad med Frank Sinatra egentligen är en fransk sång Comme d´Habitude ? Paul Anka fick tydligen rättigheterna (gratis!) och försåg den med en helt annan text.Här finns texten till de olika versionerna på flera språk om du vill jämföra.

Vendela sjöng också sånger av Charles Trenet (La mer) och Michel Legrande (filmmusik från Paraplyerna i Cherbourg). Överhuvudtaget var det starka texter, sånger näst intill på liv och död, vilket kräver inlevelse till max. Men det bjöd hon på.

Vill du höra Vendela sjunga Padam?  

Denna och andra av Edith Piafs kända sånger t ex La vie en rose och Non, je ne regrette rien fick mig att minnas gymnasietiden. Vi hade en vithårig äldre dam som lärare i franska. Hon var väldigt glömsk, och det utnyttjade vi. Franska var inte klassens favoritämne. Var och varannan lektion undrade klassens ljus (en gullig kille som satt längst fram och hette Rolf) om vi inte kunde få lyssna på Edith Piaf. "Men gjorde vi inte det sist?" frågade läraren. "Oooo nej", sa hela klassen unisont, och så fick vi höra vinylplattan en gång till! (Det gick väl ut över franskkunskaperna, men vem tänkte på det då?)

Biblioteket - mötesplats nr 1

Boksläpp:  Torp i Håbo

Håbo bibliotek har bytt skepnad.

Därför festlig invigning i onsdags: tal av bibliotekschefen, musik av elever från musikskolan, cider och smått och gott att äta, boksläpp på boken Torp i Håbo samt ett boklotteri, där alla som kom förärats med en lott.
Akustiken har förbättrats, det finns ett välförsett tidskriftsrum med en liten scen, inredningen har förändrats med olika små upplevelserum och böckerna har klassificerats på ett nytt sätt under olika rubriker.

Det senare har både för- och nackdelar tycker jag. Är man van biblioteksbesökare känner man sig först vilsen, men ommöbleringen kan leda till att man hittar sådant man aldrig letat efter annars. Jag hittade t ex flera böcker om bröd i rummet Hemma & Fixa

Efter invigningen fick vi en presentation av mål och visioner för Bålsta Centrum under rubriken mötesplatser. Detaljplanen heter Bålsta centrum - från tätort till stad. Åhörarna fick komma med synpunkter. En superbra mötesplats är biblioteket men det behövs mer och speciellt behöver den yttre miljön fräschas upp.

Det ranelidska språket

Jag såg honom på bokmässan, Björn Ranelid, där han satt med en hög böcker av sin senast utkomna roman Tyst i klassen.
Björn Ranelid var lärare i svenska, matematik och fysik innan han blev författare på 1980-talet och har skrivit över 20 romaner. Han har ett väldigt speciellt sätt att uttrycka sig. Det blir lätt för mycket av det goda, när man hör och ser honom, tycker jag, men jag är förtjust i att läsa hans böcker. Det krävs att man läser långsamt, för formuleringarna kräver eftertanke. Jag gillar hans sätt att använda det konkreta som bilder för det abstrakta.

"Den första meningen i en roman skall vara som att börja slipa en lie eller ett så starkt ljussken från solen att man måste blunda och vända bort ansiktet en stund, innan man åter kan fästa blicken vid fortsättningen." Så säger Ranelid i en artikel i Skolvärlden.

Jag har just läst Tyst i klassen och den inleds så här:
"När ett barn mördas lyfter modern ut sitt öga och säger att hon sett tillräckligt av världen."

Bokens miljö är tattarbostäderna, kallade "Hollywood",  i östra Malmö alldeles intill Ranelids barndomshem. Karin, som fött sex pojkar, adopterar flickan Kristina, som gör en klassresa som heter duga. Lagerkvists roman Barabbas, hittad bland soporna, får stor betydelse för både Karin och Kristina. Björn Ranelid gick i samma klass som Kristina, så boken blir också en aning självbiografisk. Redan som skolflicka vägrar hon hålla tyst, utan tar strid mot orättvisor och samhällsklyftor.

Bokens sista meningar lyder :
"Letar ni noggant och klokt, så finner ni ögat som Karin Lilja tog ut när hon sett tillräckligt av världen. Nu tittar hon på dig, utan att du märker det, ty så är livet och människan. Det är tyst i klassen, när alla borde tala och vittna."

Vill du lyssna på Ranelids samtal med K G Hammar på Bokmässan så det finns här:

Medeltida musik i Litslena

Jag hörde medeltidsensemblen Scaramella i Litslena kyrka. Gruppen består av 10 musiker under ledning av Torbjörn Söderquist, som gjort flera av arrangemangen och själv också trakterade luta.

Programmet hette Musik för helgon, djäknar och pilgrimer och vi fick höra musik från 1100-talet och fram till 1500-talet. Några sånger var hämtade ur Piae cantiones, den äldsta sångboken i Norden. En välkänd sång därur är Tempus adest floridum.

Det är vilsamt att lyssna till den speciella klang medeltida sång har. Musikerna presenterade sina instrument. Det är inte så ofta man hör instrument som pommer, dulcian, krumhorn och vevlira. Annorlunda, mustig, lite fränare klang än på moderna instrument. Musikerna hade mycket vackra dräkter, vilket också bidrog till upplevelsen.

På Scaramellas hemsida finns noter och mp3-filer till en stor del av repertoaren. Lyssna t ex på Ad mortem ur Libre Vermell. 

Bokmässan - ett hav av böcker och folk!

Massor med folk, fyllda garderober, kö till toaletten, kö till lunchen ... men annars jättebra!
Att gå runt och kolla i utställningen, upptäcka litterära kändisar, lyssna på seminarier och intervjuer, härligt!
Jag har alltid varit sugen på att komma till Bokmässan i Göteborg och i år blev det möjligt. Jag var där på lördagen. Mässan pågick 4 dagar och hade över 90 000 besökare, varav 28765 på lördagen!

Anne B Ragde signerar böcker. 

Seminariet Norge på 1960-talet - en idyll? med Anne B Ragde var intressant. Hon blev intervjuad angående boken Jag ska göra dig så lycklig. Jag har läst boken och skrivit om den i bloggen tidigare. Det var intressant att träffa författaren och höra henne berätta om sitt skrivande. Efter att ha haft helt andra drömmar om kommande yrkesliv (först pilot och senare djurvårdare) blev hon en författare som hittills gett ut hela 49 böcker översatta till 22 språk! Inte visste jag att hon var så stor! Jag upptäckte henne tack vare TV-serien om bröderna på en norsk släktgård,  byggd på tre böcker, varav den första heter Berlinerpopplarna. 
På seminariet berättade hon hur hennes fantasi kan löpa amok: om hon hör två personer sitta och prata på ett café, ser hon i fantasin varje persons liv. På promenad utanför ett hyreshus skymtar hon något i de upplysta fönstren och får stoff till en roman.
Den egna bok Anne B Ragde själv rankar högst är Arseniktornet, som är en berättelse om tre generationers kvinnor: det är sin mammas släkthistoria hon berättar.

Margot Wallström och Bengt Ohlsson 

Jag lyssnade också på en utfrågning av Margot Wallström och Bengt Ohlsson i Värmlandsmontern om den nyss utkomna biografin Margot. En förhållandevis kort biografi, som var slutsåld på lördagen. Många skriver sin biografi själv, men då skulle den här boken aldrig kommit till. Berättelsen vinner på att den passerar en lyssnare, menar Bengt Ohlsson. Men det är viktigt att ha ett gott förtroende för varandra och det kräver mycket gemensam tid. Vi fick veta lite om hur arbetet gått till, hur han följt med henne på jobbet i New York och till barndomens Västerbotten och familjen i Värmland. Jag har läst böcker av Bengt Ohlsson förut och den här måste också läsas!

På väg tillbaka till Centralen fick vi åka en gammal spårvagn från 1953, en charmig vagn med dito konduktör i mössa längst bak. Det är spårvagnssällskapet Ringlinien som driver verksamheten ideellt. Det blev en trevlig avslutning på Göteborgsbesöket.

Du undrar kanske om jag köpte några böcker?
Ja, jag kom hem med en bok av Björn Ådahl: Annorlunda, eller hur? med underrubriken Några östasiatiska röster, och dessutom en påse skrädmjöl av rostat havre från Stöpafors kvarn som jag köpte i förlaget oppenheims monter.

Glömde skriva att jag tog lotter i Amnesty-montern, och hade turen att få välja en vinst i deras hylla med äldre böcker. Jag valde Födelsedagen av Ulla Isaksson. Titeln passade utmärkt, eftersom jag själv hade födelsedag i fredags.