onsdag 3 oktober 2012

Det ranelidska språket

Jag såg honom på bokmässan, Björn Ranelid, där han satt med en hög böcker av sin senast utkomna roman Tyst i klassen.
Björn Ranelid var lärare i svenska, matematik och fysik innan han blev författare på 1980-talet och har skrivit över 20 romaner. Han har ett väldigt speciellt sätt att uttrycka sig. Det blir lätt för mycket av det goda, när man hör och ser honom, tycker jag, men jag är förtjust i att läsa hans böcker. Det krävs att man läser långsamt, för formuleringarna kräver eftertanke. Jag gillar hans sätt att använda det konkreta som bilder för det abstrakta.

"Den första meningen i en roman skall vara som att börja slipa en lie eller ett så starkt ljussken från solen att man måste blunda och vända bort ansiktet en stund, innan man åter kan fästa blicken vid fortsättningen." Så säger Ranelid i en artikel i Skolvärlden.

Jag har just läst Tyst i klassen och den inleds så här:
"När ett barn mördas lyfter modern ut sitt öga och säger att hon sett tillräckligt av världen."

Bokens miljö är tattarbostäderna, kallade "Hollywood",  i östra Malmö alldeles intill Ranelids barndomshem. Karin, som fött sex pojkar, adopterar flickan Kristina, som gör en klassresa som heter duga. Lagerkvists roman Barabbas, hittad bland soporna, får stor betydelse för både Karin och Kristina. Björn Ranelid gick i samma klass som Kristina, så boken blir också en aning självbiografisk. Redan som skolflicka vägrar hon hålla tyst, utan tar strid mot orättvisor och samhällsklyftor.

Bokens sista meningar lyder :
"Letar ni noggant och klokt, så finner ni ögat som Karin Lilja tog ut när hon sett tillräckligt av världen. Nu tittar hon på dig, utan att du märker det, ty så är livet och människan. Det är tyst i klassen, när alla borde tala och vittna."

Vill du lyssna på Ranelids samtal med K G Hammar på Bokmässan så det finns här:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar