Det blev en vävsemester i Skåne även i år!

Det har blivit tradition (sedan 2013) att väva en vecka varje sommar hos min svägerska i Skåne. Hur skulle det bli denna speciella sommar med restriktioner p g a coronapandemin?

Mina planer att väva en "minnesmatta" hade börjat tidigt i våras, men sedan dröjde det innan jag tog fram saxen och började klippa Ingemars skjortor, t-shirts och pyjamas. En fin meditativ utesyssla: att sitta i en trädgårdsstol med ett stort plastskynke under, och se det ena plagget efter det andra bli till trasnystan. Ett par av mina vänner bidrog också med några färdiga nystan. 

               

Jag försökte kombinera de mönstrade tygerna med olika enfärgade. 

Genom att lägga alla nystan i en lång rad, mönstrat och enfärgat intill varann, så fick jag lite överblick. Jag försökte också se till att inte använda två trikåtyger på samma gång, eftersom trikå är töjbart och därför svårare att väva med.

Idén till hur mattan skulle se ut kom från Monica Halléns bok "I trasmattans värld" - en matta i rutad dubbelbindning med vävd fåll. För första gången tänkte jag använda svart mattvarp.

Bild från Monica Halléns bok

        När jag kom ner till Skåne var vävstolen uppsatt och klar (tack Eva!) och jag kunde börja direkt.

Jag bodde så idylliskt med kor utanför, vävde större delen av dagen och träffade mina släktingar vid måltiderna. Några dagar blev det mer av sällskapsliv: goda vänner från Helsingborg kom och hälsade på mig på lite trädgårdsfika och en dag körde jag till Österlen för att hälsa på släkt och vänner där.

Några bilder på hur vävningen framskred:

Roligt att känna igen skjortor och tröjor

Kan en ilsket grön tröja platsa i en liten matta i duschrummet?

Att väva trasmattor är ett härligt skapande hela tiden och det känns bra att återanvända. Och sedan är det otroligt spännande att klippa ner och se mattan i sin helhet.

Matta nr 1 - ska ligga i sovrummet

Matta nr 2 - ska ges till goda vänner i Norrköpingstrakten

Matta nr 3 - passar den i duschrummet?

Sedan återstod att vika in och sy ner kanten, ett snyggt alternativ till att knyta frans. Kanten är vävd med tunna smala trasor och mattvarp.

Hemma igen efter en och en halv vecka kunde jag konstatera att mattorna blivit som jag tänkt, till och med den i duschrummet pryder sin plats.

Ännu ett härligt vävprojekt är avslutat. Så roligt det är när ens idéer och tankemöda ger resultat! Stort tack till Eva och Lennart för boende, trevlig samvaro och god hjälp med vävningen! 

Garnet från Ronnies får i Uradale är använt!

På Shetlandresan 2018 i samband med Shetland Wool Week besökte vi fårbonden Ronnie i Uradale. Jag köpte jag ett nystan garn utan att veta vad det skulle används till. 

Ronnie med några av sina Shetlandsfår

Nu blev det en kortärmad jumper där jag för övrigt använde Drops Alpaca och BabyAlpaca och mohairtrådar i olika nyanser, rester från tidigare stickningar. Så mycket planering i förväg gjorde inte. Jag ville ha en bård med lodräta linjer i nederkant, halskant och ärmkant, för övrigt gjorde jag randningen efter hand.

Här är resultat, en väldigt mjuk luftig kortärmad jumper. 

Och en närbild, där färgnyanserna syns bättre.

Jag minns att Ronnie berättade om problemen att driva  företag i liten skala, och tänka ekologiskt i alla steg. Jag har inte funderat så mycket kring ull och miljö förut, när jag köpt garn. Men det är kanske dags att göra det. Det handlar förstås om hur fåren föds upp, hur ullen tas om hand, hur man tillverkar garnet och färgar det, vilka kemikalier som används i de olika processerna och arbetarnas villkor.

Vill du veta mer om besöket hos Ronnie och andra aktiviteter på Shetlandsresan så har du en länk här.

Nya sittdynor av gamla garnrester!

En väninna berättade att hon virkade runda sittdynor av rester av Lovikka-garn. Sedan körde hon dem i tvättmaskin och fick dem att krympa lite och framför allt bli tätare.

Och det satte fart på mig. I min stickhörna fanns en hel del restgarn, inte Lovikka, men annat tunnare ullgarn av varierande sort. Jag tog dubbelt garn för det mesta och kombinerade färger efterhand. 

Det var spännande att köra dem i tvättmaskinen och se hur mycket de skulle dra ihop sig. Och det varierade. En del av mina garnrester var nog superwash och en del var kanske till och med syntet, men genom att kombinera med vanlig ull så lyckades krympningen bra.

Men de blev ganska tunna. Därför virkade jag sedan ihop dem två och två med ett tunt skumgummilager emellan.

Jag virkade stolpar och ibland valde jag "stolpsidan " som framsida, ibland tvärtom. Två dynor är inte virkade alls: de är istället fram- och bakstycke på en gammal stickad ulltröja, som var sliten och uttänjd. Tröjan fick åka med i 40 grader på vinst och förlust. Den filtade sig så att jag kunde klippa ut två runda dynor, väldigt smidigt.

Så här ser dynorna ut:

Och vänder jag andra sidan upp, ser det ut så här:

Visst är det kul med återvinning!

Under coronatid kan det inte sitta så många så tätt på min veranda, men det kommer väl ljusare tider!

Koftan i grått är klar!

Så var den klar: koftan jag köpte garn och mönster till på Syfestivalen i våras. (Vilken tur att festivalen inföll före coronapandemin!)

Ett danskt företag Geilsk designar mönster och producerar garn, som säljs av Butik Maglia i Höör och de hade en monter på festivalen. (Den garnbutiken vill jag gärna besöka, när det kan få bli en Skåne-resa igen.)

Foto: Susanne Ejner

Koftan är stickad med två trådar: en tråd tunn ull i en färg kallade "musgrå" , och en tråd lammull 55% + bomull 45% i färgen "sand".

Att sticka med två trådar kan vara lite besvärligt, men det ger en fin skiftning i färgnyans. Här gick det utan problem både i resår- och slätstickningen, men "blommorna" var jättekrångliga, i alla fall i början. "Man stickar 5 maskor tillsammans i en klump genom att göra 5 nya maskor med dubbelt omslag i klumpen", så löd instruktionen. Klart som korvspat, eller ...? Det tog ett tag innan jag fick till det i alla fall.

Foto: Susanne Ejner

Modellen stickas nerifrån, fram och tillbaka på en lång rundsticka (sticka 3) upp till ärmhålet, sen stickas ärmarna nerifrån och upp och till sist samlar man ihop nederdel och ärmar för att sticka oket. Det enda som behöver sys efteråt är några maskor på ärmkullen och avmaskningen för ärmhålet.

Fram- och bakstycke avmaskas tillsammans

Undrar du vad jag ska sticka härnäst? Det undrar jag också. Jag har börjat på ett par vantar av restgarn i Shetlandsull, men jag måste ju hitta på något mer. Någon krånglig och långsam stickning måste jag alltid ha på gång!

I coronans tid

En månad har gått sedan jag skrev här sist. En mycket annorlunda månad  -  för mig och alla andra. Livet har saktat ner och ibland känns det som att det stannat.

Eftersom jag passerat 70, ska jag hålla mig hemmavid, i "karantän". Ordet karantän kommer från franskan quarante (40) och betyder ursprungligen fyrtio dagars isolering. Den här gången räcker inte 40 dagar, ingen vet än när krisen är över. 

När jag skummar genom blogginläggen ser jag att de oftast handlar om upplevelser av musik, konst och resor vi gjort, allt upplevelser utanför hemmet. Vad ska ett blogginlägg handla om nu då? Vad gör jag om dagarna? 

Promenader blir det ofta, gärna långa, med eller utan stavar, ibland ensam, ibland tillsammans med någon väninna på armlängds avstånd, och det ger möjlighet till samtal. I torsdags gick jag en lång härlig runda kring Hjälstaviken tillsammans med en väninna.

Surdegsbakning har blivit en vana, jag bakar små satser, så jag kan baka ofta. Delar med mig till grannen ibland också. Jag har hört att jästen ibland tagit slut i affärerna, nu när folk är hemma så bakas det mer. Jag gillar surdeg. Det är spännande att se bubblandet i surdegen på morgonen, när den fått stå framme över natten. Ofta blir det grova rågbröd, gärna med olika fröer.

Stickar gör jag förstås. Den röda jackan jag skrev om i förra inlägget har jag på grund av isoleringen inte haft chans att visa för någon än. Jag håller på med en figurnära kofta, som jag såg uppstickad på Syfestivalen och inte kunde motstå. Har börjat på andra ärmen, sedan är det bara övre oket kvar. Det är troligen den koftan nästa blogginlägg kommer att handla om.

Det blir mer läsning nu när jag är hemma mer. En väninna som är bibliotekarie kom med en kasse böcker. Jag håller just nu på med  Som pesten av Hanne-Vibeke Holst och Lita på att det ljusnar av Tomas Sjödin. Både känns lämpliga i dessa tider.

• Hanne-Vibeke Holst intervjuades i Babel när boken nyss kommit ut 2018, jag såg programmet nu när det sändes i repris. Hon har lagt ner ett imponerande arbete, fyra år tog det att skriva dessa 846 sidor efter gedigen research. Jag har kommit halvvägs, den är ganska lättläst, men jag måste jag stanna upp ibland när boken känns alltför verklighetsnära med terminologi och formuleringar så lika dagens coronarapportering. På omslaget står frågan "Vad gör ett pandemihot med ett samhälle?" När hon skrev var det fiktion; nu är vi där.

• Tomas Sjödins bok med korta krönikor är vilsam att läsa långsamt. I den krönika som har fått ge namn åt boken handlar det om tillit, "tillvarons läskigaste och vackraste palindrom". Han citerar Tomas Tranströmer i dikten Schubertiana; "Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer - med förtroende - den blinda ledstången som hittar i mörkret." Fint sagt!

Orgelspelet håller jag igång som förut, ensam på orgelpallen i kapellet, ett par timmar om dagen. Men både lektioner och tjänstgöring är borta.

En ny aktivitet för mig är att göra fotoböcker, ett trevligt sätt att minnas resor vi gjort. Två böcker klara ... fler kommer det bli.

Våren är här och snart är det dags att förnya jord och gödsla i pallkragarna, att så frön och följa växandets under. Jag har för första gången handlat fröpåsar online, de kom med posten igår.

Det blev ett långt blogginlägg, tack för att du läst! Jag önskar dig en skön vår trots allt - vi får ha tillit och se framåt.

Avslutar med ytterligare ett par bilder till från Hjälstaviken: backsippor och gulsippor i blom!

Vilken härlig jacka det blev!

Jag såg denna jacka uppstickad i olika färger på Syfestivalen i höstas och tyckte den röda varianten var så fin! Små små prickar av grönt och blått i det röda ullgarnet. Lotta Blom (Tant Kofta) berättade hur man valkar och får en tät härlig jacka, i stil med en fleecetröja, men nu i ull i stället för polyester. Jag tyckte det verkade intressant och jag köpte hennes häfte Sticka och valka.

Strax före jul beställde jag garn (Soft Donegal Tweed) i färgen Röd Confetti och bestämde mig för att sticka med dubbelt garn.
Jag började med att sticka två likadana provlappar enligt instruktion i häftet. Förutom att mäta stickfasthet gav provlapparna möjlighet att testa olika tekniker (tillfällig uppläggning, osynliga ökningar och minskningar, rätstickad kant och kant till dragkedja). Den ena provlappen tvättade jag i maskin, 40 grader fintvätt.

När provlappen torkat mätte jag dels stickfastheten (18 maskor på 10 cm), dels hur mycket den krympt på längden (10 cm krympte till 8,5 cm, dvs 15% krympning).  Utifrån detta gjorde jag beräkningar enligt instruktion i häftet.

Jackan stickades uppifrån och ner, fram och tillbaka på en lång rundsticka, så det var lätt att göra kontrollmätningar efter hand. Därefter ärmar, sedan kragen och allra sist två fickor som syddes på.

Sedan kom det spännande ögonblicket då jackan skulle in i tvättmaskinen. Efter en tvätt i 30 grader krympte den nästan inte alls, (jag hade råkat välja Ylle 30 grader) så det blev en tvätt till, men nu i  Fintvätt 30 grader (efter ett telefonsamtal till Lotta Blom). Nu blev den riktigt bra i storlek, och den blev precis så där tät som jag ville ha den. Sedan valkade jag framkanten, dvs tvättade den med såplösning och rullade kanterna mot vasken, för att få extra krympning där och tillika en stadig kant. 

På Kims Handarbeten i  Kungsängen fanns dragkedja i precis rätt röd färg och nu är den på plats. Så har ser jackan ut med dragkedjan helt uppdragen!

Det är en härlig modell som jag är väldigt nöjd med. Kul dessutom att jag valde ett rött garn, jag som alltid brukar falla för blått!

En körupplevelse utöver det vanliga!

Mörkerkonsert, vad är det? Jo, man sitter i totalt mörker och lyssnar på en konsert. I det här fallet var det Allmänna Sången i Uppsala som framförde en konsert i en biosalong, där man noggrant sett till att det blev totalt mörker. Till och med nödutgångsskyltarna var övertäckta, men det stod vakter vid dessa, beredda att agera vid behov. Publiken fick instruktion av dirigenten att, förutom att stänga av sina mobiler, ta av sig sina klockor så att inget skulle störa mörkret.

Lamporna släcktes för att sedan inte tändas förrän konserten var slut och kören försvunnit ut. På grund av vad jag hörde, tror jag att koristerna stod fördelade på båda sidor, men flyttade sig under konserten. Det fanns också en violinist med, som stod framme vid scenen.

Konserten innehöll förutom mer eller mindre kända körsånger även olika soloinpass, fraser av melodier, talade repliker och ljudeffekter. Med knäppningar, prassel och klappningar åstadkom kören ett väldans regnväder med åskdunder, så jag hukade mig i biostolen, det var effektfullt till max! Bland körsångerna fanns den underbara strama sången The Lamb av John Taverner (egentligen en julsång), en festlig studentikos dryckesvisa Om ett hundrade år och ett vackert arrangemang på I denna ljuva sommartid för att nämna några.

Någon bild har jag inte att lägga ut, vi såg ju inget. Inte ens efter ett rejält applåderande kom kören in. Ett gäng svartklädda ungdomar stod vid utgången och i foajén, de tog emot enkäter och gav oss chans att prenumerera på deras nyhetsblad, det var alltså de här personerna som gett oss denna fantastiska konsert!

En mycket välsjungande kör, vackra röster och skicklighet att framföra konserten utan att kunna se vare sig noter, dirigent eller varandra! Här är en länk till körens hemsida med bild på kör och dirigent. Där står att läsa att "Allmänna Sången är Skandinaviens äldsta akademiska kör, grundad 1830". Det kan ju låta lite mossigt kanske, men mer nytänkande och kreativt än det här får man leta efter!

I presentationen av konserten stod några frågor:

• Vad hör du när du inte ser? 
• Vilka sinnen aktiveras när synen tas bort? 
• Varifrån kommer musiken? 

Det jag upptäckte var att hörselsinnet var på max. Stereoupplevelsen och textuppfattningen blev starkare. Hostningar från en i publiken störde mig mer än på en vanlig konsert. I början kom jag på mig med att sitta och blunda, men det var ju onödigt. Nu efteråt känns det som att minnet av konserten är mer svårfångat, inga synminnen att knyta det till. Musiken är en konst som inte kan fångas materiellt, den finns bara i nuet!