Bohus Stickning - en spännande saga

Tänk att Bohus Stickning startat som nödhjälpsarbete i Bohuslän på 1930-talet.

När stenhuggeriarbetarna blev arbetslösa gick deras hustrur till landshövdingskan Emma Jacobsson och bad om hjälp. Skulle de kunna utföra någon sorts hemarbete och bidra till familjernas försörjning? Sticka kunde ju alla kvinnorna till husbehov och så blev det. Det ordnades kurser i landshövdingebostaden. Kvinnorna stickade hemma - först enklare mönster - sedan denna speciella Bohus Stickning: dyra plagg som bara såldes i vissa butiker såsom NK i Stockholm.

Märket i tröjan garanterade prima kvalitet

Lyssna på intervjun med Viveka Overland från Bohusläns museum och läs mer: Bohus Stickning – en spännande saga.
Viveca Overland har skrivit boken Bohus Stickning på nytt - The Revival med både svensk och engelsk text. Där finns också flera stickmönster.

Visst är det en spännande saga - i tre akter:

• 1939-1969
  De trettio åren med nödhjälpsarbete under Emma Jacobssons ledning. Nerläggningen hade flera orsaker: svårigheten att få tag på ull med kvalitet, konkurrensen med de nya syntetmaterialen och möjligheten för kvinnorna att få mer välavlönade arbeten.
• 1999-2013
  Solveig Gustafssons arbete med att återskapa mönster, färga garn och sälja stickpaket. Slit-och -släng hade avlösts av miljömedvetenhet och ett växande intresse för konsthantverk.
• 2013-
  Pernille Silfverberg tar över. Hon har egna kaniner som hon klipper för hand. Garnet till tröjorna är en blandning av 50 % angora och 50 % merino (fårull från Nya Zeeland). Fortfarande står kraven på kvalitet högst på agendan. Pernille gör också nya mönster. Ni som följer min blogg har sett bilder på en väst jag stickat - det ett fint exempel på Pernilles egen design

Det är något särskilt med Bohus Stickning (som det står i bokens förord). Jag kände det som en utmaning att ge mig i kast med ett plagg. Svårt att välja - det finns så många vackra mönster. Det blev    Blå dimman i koftvariant. Jag har stickat det mångfärgade oket och en bit på bakstycket. Ett härligt garn på tunna stickor och en långsam stickteknik. Aviga maskor då och då ger relief och mjukar upp övergången mellan färgerna. Oket har åtta färger i nyanser som går över från den ena till den andra och bottenfärgen är mörkblå. Jag valde att sticka oket runt för att klippa upp sedan och göra resårframkanter. Men tydligen gjorde man inte så i originalstickningen.

Det är två färger på varje varv som regel, men på ett varv var det faktiskt tre färger. Tänk om detta skulle inträffat på ett varv stickat från avsigsidan; det är supersvårt att spänna trådarna lagom hårt. På just detta varv missade jag faktiskt några aviga maskor och orkade inte riva upp. Det är inget jag själv kan se, men hade det varit ett hemarbete på Emma Jacobssons tid är risken stor att det hade upptäckts och lett till avdrag på lönen.

Hemslöjds-X med maskor och stygn

Vilken trevlig kryssning det blev för mig och min väninna Louise! Det ordnas Hemslöjdsresor till världens alla hörn, men för just denna resa var det premiär, en lyckad sådan! Jag tyckte någon sa att vi var ca 200 personer. Intresset för stickning och andra handarbeten är stort. 

Kryssningen bjöd på en god middag, föredrag och workshops och inte minst gemenskap med andra handarbetsnördar. Flera författare till böcker, som getts ut på Hemslöjdens förlag, fanns ombord, presenterade böcker och ledde workshops.

Första workshopen var på måndagsförmiddagen. Halva gänget gick på storföreläsning och workshop i broderi. Andra halvan delade upp sig på åtta olika grupper, där man kunde välja olika program: sy väskor, sticka och virka i olika tekniker, sy rya och brodera. Jag hade tänkt mig Brodera fritt på ylle, men det programmet var fulltecknat och jag valde detsamma som Louise, nämligen Brodera bottensömmar. Jag visste inte ens vad bottensömmar var. Jag fick för ändamålet köpa en ny sybåge; en sådan har jag inte använt sen jag gick i slöjden och kämpade med att sy hålsöm på örngott. Den gav jag bort, jag trodde aldrig den skulle komma till användning mer.

Bottensömmar visade sig vara en riktigt trevlig teknik. Man börjar med att sy ett nät och fästa skärningspunkterna. Sedan fyller man på ett fantasifyllt sätt de rutor som bildas. Slutprodukten kan man sätta på en väska eller en kudde eller kanske på ett klädesplagg. Vår ledare Carina visade jätteläckra exempel vad det kan bli av den här tekniken.

Endast fantasin sätter gränser: broderi, applikation, tofsar...

Mitt första försök med bottensöm

En annan kursdeltagares alster

På eftermiddagspasset fanns samma utbud. Och nu blev det vår tur att lyssna på Britt-Marie Christoffersson. Hon har gjort utställningen Brodera på stickat som visats på olika håll. Vi fick se en video från utställningen och höra henne berätta om projektet. Vilken idé: att sticka och dekorera närmare 500 lappar! Nu har utställningen också kommit i bokform.

Vi hade fått i uppgift att sticka en provlapp hemma, nu fick vi garn och nål för att testa själva. Britt-Marie instruerade, och en videokamera ovanför hennes händer gjorde det möjligt för oss att se på storbildsskärm. Vi fick prova på flera roliga exempel på dekorationer. Idén är att kunna brodera på en kofta eller tröja för att piffa upp eller fixa till ett slitet plagg.

Några av de stygn vi fick prova på

Min provlapp efter workshopen.

Tiden gick såååå fort, fullt program hela tiden. Men Louise och jag tog i alla fall en liten morgonpromenad på båten på måndagsmorgonen, innan vi lämnade Mariehamn. När vi anmälde oss till den här kryssningen i slutet på förra året, tänkte vi att det skulle vara vår, men isflaken flöt omkring. Idag säger almanackan att det vårdagjämning, och på söndag ställer vi om till sommartid: goda tecken på att det kommer en vår!

Vad gör en författare till nobelpristagare?

Jag har inget svar på den frågan. De flesta år är det någon för mig helt okänd författare som poppar upp. Så var det 2017 också. Jag hade aldrig hört namnet Kazuo Ishiguro förut. Som motiveringen för nobelpriset angavs att han "i romaner med stark känslomässig verkan har blottat avgrunden under vår skenbara hemhörighet i världen". Det fanns böcker av honom på biblioteket.

Jag lånade först Never let me go. (Titeln är engelsk även i den svenska översättningen.) Den är otäck i innehållet: elever på en internatskola är klonade människor, deras livsuppgift är att finnas till för att senare donera organ till riktiga människor. De har ingen identitet, inga minnen. Men det finns trots allt varma kärleksfulla situationer eleverna emellan.  Jag blev ändå ganska besviken. Det var berättarstilen jag inte tyckte om.  Titt som tätt stannar berättelsen ... personen minns något ... "det var som den gången då ... " och så ramlar man tillbaka till något som hänt tidigare. Jag läste ut boken, lämnade den på biblioteket och trodde mig vara färdig med Ishiguro.

Men sedan träffade jag bekanta som läst Återstoden av dagen  och som tyckte om den. Så jag bestämde mig för att läsa den också. Och den boken fastnade jag för! Den handlar om butlern som är så hängiven sin arbetsgivare att han nästan utplånar sig själv. Men utfärden i godsherrens bil på hans livs första semester får honom att släppa taget, våga leva, våga känna efter vad han tycker själv. Här passade författarens berättarstil och i det högtidliga språket fanns både humor och ironi. Läsandet skapade för mig bilder av hur den gamla automobilen gled fram på den engelska landsbygden genom alléerna vid de gamla slotten på 1950-talet. Och frågor om livet: Lever vi våra egna liv eller lever vi en illusion? De val vi gör i smått och stort, hur styr de våra liv?

Igår lånade jag ytterligare en bok av Ihiguro: Nocturner, med undertiteln Fem berättelser om musik och skymning. Den ska bli intressant att läsa, eftersom författaren har musik som stort intresse och har skrivit en del låttexter. Jag vill minnas att han under en intervju i samband med nobelprisutdelandet sa, att han i ungdomen hade haft planer på att bli rockstjärna.

Jag hittade följande film med korta presentationer av några av nobelpristagarens böcker översatta till svenska, de tre jag nämnt och fler därtill:

Tröjan till min man är klar!

Tröjan blev klar lagom till vinterns första köldknäpp!

Mönstret är hämtat från den danska designern Marianne Isagers bok Stricken à la carte 2. Jag köpte boken på tyska, den var betydligt billigare än på danska. Och jag tyckte inte språket var något större problem. Det gäller bara att komma underfund med de olika sticktermerna. 

Det grå garnet är Drops Karisma och det lila är Gotlandsgarn. Jag har hela stiden stickat varannan maska grått, varannan maska lila, men genom att låta respektive färg vara dominant i olika områden framhävs färgerna olika. Helt otroligt att det kan bli så stor skillnad.

 

Normalt när man stickar med två färger är det ju viktigt att hela tiden hålla färgerna på samma sätt på fingrarna, så att mönsterfärgen blir dominant hela tiden. Här utnyttjar man detta fenomen för att få en speciell effekt. Så här visar författaren hur man håller trådarna. Och så gäller det att komma ihåg och byta på rätt ställe.

J

Halsringningen gjordes jag på ett för mig nytt sätt. Jag stickade rundstickning hela vägen och markerade sedan halsringning, sydde med symaskin för att säkra maskorna och klippte bort biten ovanför markeringen. Sedan plockade jag upp maskor och stickade resår, som jag vek ner på insidan så att klippningen doldes. 

Jag har aldrig stickat raglanärm förut, och eftersom jag inte använde originalgarnet fick jag improviserna intagningarna, men efter ett  par försök blev det bra. Revärerna blev en fin effekt.

Visst ser han nöjd ut?

Mahlers 8:a live - måste upplevas!

Vilket magnifikt verk - Gustav Mahlers åttonde symfoni - i en fullsatt Berwaldhall!

Mahler kombinerar Veni creator spiritus (latinsk pingsthymn från 800-talet) med slutscenen i Goethes Faust (tysk teaterpjäs från 1831). Det kan tyckas som en märklig kombination: olika språk, olika tidsepoker, texter med olika föreställning om himmel och helvete. Men Mahler lyckas med sin musik åstadkomma en "storslagen hyllning till kärleken och mänsklighetens frälsning", för att citera programbladet.

Att sitta på andra raden hade både för- och nackdelar: fin överblick över alla medverkande (utom delar av barn-och ungdomskörerna på första raden till höger), stark visuell upplevelse av musikernas insatser, men tyvärr lite fel ljudbild då under ett kortare avsnitt två av solisterna stod längst fram på scenen.

Symfonin kallas ibland "De tusendes symfoni" Det är inte Mahlers egen benämning, han gillade inte det smeknamnet. Men vid premiären i München år 1910 var det hela 1030 medverkande: 858 sångare, 171 instrumentatlister och så Mahler själv som dirigent!

Men det går fint att framföra verket med 300 personer, det vill jag lova. Radiokören och ytterligare sex körer, däribland ett par barn- och ungdomskörer, fyllde stora delar av första raden. På scenen fanns en rejält stor symfoniorkester; det fanns fyra harpor och ovanligt nog fyra mandoliner och även orgel.

Enligt programbladet varade applåderna vid uruppförandet i tjugo minuter, men det var inte så illa i fredags heller: stående ovationer i tio minuter! Tänk att vara dirigent (här Daniel Harding) för ett sådant mastodontverk, att få allt att hålla ihop och lyckas med nyanser från den svagaste mystiska körsång till det starkaste jubel med orkestern i fortissimo!

Borde kanske gå oftare på bio ...

Att se en riktigt bra film på bio är en upplevelse. För min del blir det inte så ofta; utbudet av bra film på nära håll är inte så stort. Men nu blev det faktiskt två biobesök under januari månad.

Elle-Marja och systern Njenna.  Foto: Oskar Östergren

Först och främst Sameblod, en film som fått många utmärkelser. Det blev mycket fokus på filmen under Guldbaggegalen, där den fick flera priser, bl a Bästa kvinnliga huvudroll och Bästa manus.

Manus är skrivet av en ung debutant med rötter i samisk kultur. Filmen visar hur samer och svenskar levde i parallella världar på 30- och 40-talet. Man påminns om hemskheter som rasbiologi, där forskningen ville bevisa att samer (som kallades lappar) utgjorde en lägre stående ras. Det fanns till och med ett Statens institut för rasbiologi i Uppsala.

Den samiska flickan Elle-Marja vill bryta med den tradionella rollen, något hon verkligen måste slåss för: hon vill utbilda sig, rymmer till Uppsala, ljuger om sin identitet. Hon söker upp Niklas som hon träffat vid en dansbana, när han gjorde lumpen i Norrland. Kontrasten mellan hennes uppväxtmiljö och den flotta villan som Niklas familj äger, kunde kanppast varit större.  Men livet i Uppsala blir svårt för Christina (som hon väljer att kalla sig), hon behöver pengar och återvänder hem. Det gör ont att se att hon inte är välkommen tillbaka, varken av modern eller Njenna. Hon har klippt banden till släkten och hör inte hemma någonstans.

Att både vara same och svensk går inte. Hon måste välja. Filmen visar två olika slutna samhällen, med fördomar på båda håll. Njenna väljer att följa traditionen och kan inte förstå storasysters vilja att bli "svensk". 

Filmen börjar och slutar i nutid: En äldre kvinna återvänder till sin samiska uppväxtmiljö för att närvara vid systerns begravning. En traditionell samisk begravning, där Christina/Elle-Marja tar avstånd genom att  komma i svenska kläder och låtsas inte förstå samiska, medan barnbarnet gör sig fin i en kolt. Filmen slutar onödigt plötsligt och många frågor kvarstår. Jag hade trott (och hoppats) att besöket skulle leda till försoning, både för hennes egen och barnbarnets skull. Ett "förlåt" till den döda systern i kistan gav en gnutta hopp.

Ramberättelsen är faktiskt en kortfilm Stoerre Vaerie - Norra Storfjället som regissören gjort tidigare. Den kan ses på svt play. 

StellaNova Film

Den andra filmen jag såg var Ted - För kärlekens skull, om Ted Gärdestad. Filmen var fylld av många kända låtar och flera skådespelare från den tiden fanns med som roller. Det blev mycket igenkänning i filmens 70-tal och skojigt att känna igen kändisar såsom Povel Ramel, ABBA och Stickan Andersson och Janne Schaffer.
Ted Gärdestads liv skildras som fyllt av kontraster, både den ljusa sidan med underbara sånger till broderns texter och den mörka med schizofrenin som fick honom att ta sitt liv. Kärleken till brodern Kenneth kändes väldigt stark och den fanns där hela tiden.
Jag såg filmen på premiärdagen den 3 januari i Bålsta. Efteråt kändes saknad efter en artist som man önskade hade fått leva längre.  

Sista blogginlägget under 2017

En hel månad har gått sedan jag skrev sist ...

December har varit fyllt av övningar och förberedelser inför julkonserter, körsång på julmarknad, ackompangemang på äldreboende samt julottor (jag spelade orgel i Yttergran och sjöng i kören i Övergran) och så förstås lite extra av städning, matlagning och bakning. En stickkväll i Stockholm med temat Färglära för stickare hann jag med, annars har inte blivit så mycket stickning.

Här kommer en lägesrapport om de pågående stickprojekten:

Den julröda halsduken blev klar utan problem till första advent. Den var rolig att sticka och blev riktigt trevlig med olika varianter av strukturmönster: mosstickning, rutor och ränder.

Tröjan till min man har det inte hänt så mycket med, men jag närmar mig ärmhålet. Det är lätt stickning, tacksam att ta till när man vill bara vill slappa.

Den blivande västen i det härliga angoragarnet kräver däremot mycket av stickaren. Hade jag inte varit så envis (och garnet inte varit så lyxigt) hade jag nog gett upp. Men tack vare tät mailkommunikation med designer designer Pernille är jag nu övertygad om att den kommer att bli färdig! Tack, Pernille!

Strukturstickning på ryggen för att få en insvängd midja, trevlig idé!

Det blir många ändar att fästa, jag tar det pö om pö

Jag har stickat gott och väl 30 cm och fått lite fjung på både dubbelstickningen och allt pillemojs därtill. De två korta rundstickorna fäster jag ihop med små plastspiraler (jag fick tipset när jag var på Litet nystan och beskrev mitt problem). De olika garnerna i rutorna gör jag små nystan av, då blir det i alla fall mindre trassel. För att få gränsen mellan kantbården och slätstickningen snygg, stickar jag ett par maskor på den sticka jag håller på med och lyfter sen över till andra stickan. Det gäller bara att komma ihåg bytet och inte sticka vidare med den grövre stickan in på kantbården.

Hurra för plastspiralerna!

Om man vill testa dubbelstickning, följ ett gott råd och börja med ett litet projekt, ett pannband eller en halsduk. Och allra först kanske ett litet prov på dubbelstickning med grövre garn och stickor för att förstå sig på tekniken.

Till sist en bild (med tillstånd) från Angoragarnets facebook-sida. 

Pernille och några av hennes kaniner i juletid 

Angoragarnet från Pernilles kaniner är helt fantastiskt.  När västen är klar, måste jag nog satsa på att göra en kofta eller tröja i bohusstickning. Klicka på länken till kollektionen, så förstår du säkert! Men det kommer att bli svårt att välja bland alla färger och mönster.