Varmt välkommen till min blogg!
Efter många år som lärare ägnar jag mig nu åt flera olika intressen. Jag hoppas du vill följa min blogg och kommentera mina inlägg!
Jag fick chansen att resa till Shetlandsöarna och uppleva Shetland Wool Week, ett årligt evenemang (nu för 9:e gången) där får, ull och garn står i fokus. Det blev en fantastisk upplevelse, inte minst gemenskapen med andra som är lika sticktokiga som jag.
Så här många var vi vid invigningen.
Vi hade fått "läxor" att göra i förväg, bl a att sticka årets mössa. Elizabeth Johnston, årets patron (syns längst fram i mitten, klädd i blått) har designat den efter en gammal fiskarmössa. Mönstret heter Merrie Dancers. jag trodde namnet betydde "glada dansare", men det betyder "darrande dansare" och är det lokala namnet på norrsken.
Årets patron Elizabeth Johnston
På Shetland Textile Museum fanns en monter med tidigare Wool Week-mössor och årsböcker med mönster.
Vi fick vara med på workshops tillsammans med lokala designers. En workshop var väldigt annorlunda. Vi fick ut ett maskinstickat tvåtrådigt stycke. Idén var att måla detta. Vi fick blanda och leka med färger efter fantasi. En del målade kraftigt i ränder, jag målade tunnare och friare, i nyanser av blått, turkos och violett, lite impressionistiskt. Sedan kördes "konstverket" i mikrougn 4 minuter och sköljdes efteråt. Jag har efter att jag kom hem repat upp garnet till två nystan, som jag så småningom ska sticka en sjal av.
En annan workshop handlade om att väva tweed. I små bordsvävar fick vi leka med olika färger på vävgarnet och med olika mönster. Min väverfarenhet är inte så stor och jag är inte duktig på facktermerna på svenska, och därför blev det svårt, fast vi fick ut en liten ordlista. Men även jag lyckades väva en liten bit, som passar som duk på verandabordet.
Nöjda vävare håller upp dagens arbete
Min tweed-duk
Naturligtvis handlade det mycket om Fair Isle-stickning, en sorts flerfärgsstickning som ursprungligen kommer från ön Fair Isle sydväst om de egentliga Shetlandsörarna, lite för långt iväg för att kunna ses från färjan. Vår första workshop i denna teknik gick ut på att sticka en Fair Isle-brosch utifrån och in. Vi hade förberett genom att lägga upp 108 maskor och sedan stickade vi runt och minskade antalet maskor hela tiden. Hazel Tindall visade olika exempel på hur man kunde använda dessa stjärnor för att t ex göra en duk. Att sticka en sådan kan är också vara ett bra sätt att se hur olika färger passar ihop.
Hazel instruerar koncentrerade stickare
Självklart Hade Hazel sin egen stickning med,om det blev några minuter över
Min Fair Isle-brosch
Jag hade läst om Hazel Tindall i tidningen Hemslöjd (nr 3 2018) , "Världens snabbaste stickerska", hennes rekord är 262 maskor på tre minuter! Hon lärde sig sticka innan hon kunde läsa och skriva. När hon var barn var stickning ett sätt för shetländska familjer att få mat på bordet.
Många använder stickbälte. Jag fick också prova på detta hjälpmedel. Det är behändigt om man använder strumpstickor; stickningen hålls på plats. Nu använder jag i princip bara rundstickor till allt. Här är en video där Elizabet visar stickning med stickbälte.
Marion på Textile Museum med stickbälte
Donna Smith lärde oss tekniken att sticka en "hap", detta traditionella shetländska kvinnoplagg: en stor sjal att vira runt sig själv och ett barn eller att dra upp som en huva. Man börjar med att göra en lång udd (det var hemläxan) Sedan plockar man upp maskor längs kanten. Mitten är en slätstickad kvadrat.
Shetland har en gammal tradition i spetsstickning, ofta med sytrådstunnt ullgarn.
Donna visar hur man plockar upp maskor utmed kanten
Det vi hann göra var en "mini-hap". Jag tyckte det var krångligt med denna spetsstickning och ändå hade jag inte valt det tunnaste garnet. Den som är skicklig (och har god syn) kan göra otroligt vackra arbeten. Vår guide på Shetland museum & Archive visade en otroligt vacker sjal som hon stickat.
Donna visar starten på en hap i grövre garn
Vi
fick prova på att spinna, några hade gjort det förut, men för mig var
det första gången. Oj, så svårt att koordinera trampandet med att dra ut
fiber och släppa efter i jämn takt. Det kräver övning och åter övning.
En eftermiddag var vi hemma hos Wilma Malcolmson. Det var fantastiskt att möta denna "Fair-Isle-drottning"! Hon började med att berätta
hur hon kan inspireras till sina ”blending colours” av ett vykort, ett
fiskfat, en träpanel, ja allt! Hon visade otroligt vackra stickprover!
Hennes barnbarn Terri Malcolmson har gått i Wilmas fotspår och visade sin arbetsbok med prover, från utgångsbild, mönster och färgval till färdigstickad provlapp. Föredömligt instruktivt - så arbetar ett proffs i stickning!
Terri berättar om hur hon designar
Vi
hade förberett oss med att sticka en mudd. Vi fick välja mellan två
olika mönster och fick sedan personlig hjälp med färgval. Jag ville
förstås ha blå nyanser, och hon föreslog aprikos, en lite varmare färg,
som konstrast. Bakgrunden ska också ändra färg när motivfärgen ändras. Variationsmöjligheterna är oändliga.
Wilma ger råd om färgval
Gruppens arbeten efter workshopen hos Wilma
Så här blev min Fair isle-stickning
Om man hade en stund över mellan olika programpunkter var det trevligt att sitta på museet och sticka. Man träffade deltagare från hela världen. På en stor karta uppmanades alla att hänga upp en liten lapp på sin hemort.
På Shetland Museum & Archives hemsida hittade jag en trevlig film om Wool Week från ett tidigare år.
Visst låg fokus på handarbete och stickning i synnerhet, men det blev en hel del sigthseeing och naturuppleverlser också. Självklart också besök hos fårägare och i garnbutiker. Jag tänker skriva lite om det i nästa inlägg ...
Först kommer ingenting, sen kommer ingenting ... och sen kommer allt på en gång. Så kan det bli när man har flera stickprojekt på gång samtidigt.
Bohuskoftan var för varm att ha i knät alla de dagar som temperaturen låg över +30°. Då var det skönt att sticka med tunt mohairgarn och grova stickor och skapa maskor med mycket luft i.
Blå dimman är designad av Kerstin Olsson 1965 och sedan återskapad av Pernille Silfverberg och Solveig Gustafsson 2016. Kerstin Olsson var anställd vid Bohus Stickning, grundat av landshövdingskan Emma Jacobsson. Hon komponerade ofta mönster med många nyanser och lät mönstret glida ton i ton. I Blå dimman används åtta färger förutom bottenfärgen. Jag har skrivit mer om Bohus Stickning i ett tidigare inlägg.
Jag rundstickade oket för att slippa sticka aviga varv med flera färger. Efter att ha klippt upp oket, fortsatte jag enligt mönstret: bakstycke, ärmar och framstycken ner till resåren. Sedan stickade jag framkanterna ner till resåren och hakade på med resten av maskorna. En fördel var att på detta sätt blev all resår stickad med samma tunna sticka.
Den ljusa koftan är stickad enligt ett mönster i Allt om handarbete nr 05/2018, design Ellen Holm. Jag stickade i Sandnes Tynn silk mohair och Rauma lamullgarn. Enkel teknik, bara rätstickning och lyfta maskor, gav en våffelaktig struktur.
Mohairgarnet visade sig inte räcka och det var dessutom restnoterat, därför valde
jag att korta ärmarna. Jag valde att virka stolpar i det andra garnet
och avsluta med fasta maskor med mohairgarnet i stolparna. Jag blev
väldigt nöjd med resultatet. Och så var det bara två gram kvar av
garnet! En liten knapp högst upp kan knäppas i övre stolpen.
Så här lite garn blev över!
Nu undrar ni väl om jag blir sysslolös i kväll? Nej då, jag besökte Östergötlands ullspinneri i somras, såg Britt-Marie Cristofferssons utställning och köpte lite Visjögarn.
Dragplåstret var Angoragarnets evenemang nära Strömstad lördag 18 augusti. Vi bokade tre nätter i en campingstuga på Lökholmens camping, bara ett stenkast från norska gränsen. Jag hade tipsat en stickkompis, Louise, om detta, och hon och Martin mötte upp med sin husvagn.
Utsikten från vår campingstuga
Den bohusländska naturen är speciell med de karga klipporna och de pittoreska samhällena, där båtarna trängs i hamnarna och husen på klipphyllorna. Ett av dessa ställen är Fjällbacka, dit vi tog en tur på fredagen, njöt av vyerna, åt räkmackor på bageriet och gick upp till Kungsklyftan.
Hamnen i Fjällbacka
Spännande för oss alla, inte minst för Cato
Det fanns flera små intressanta ställen att besöka: utställningar med konst, keramik och annat hantverk. Av en slump såg vi en vägvisare till Linmuseet, ett av Sveriges 1500 arbetslivsmuseer. Där satt två flickor och gjorde lindockor framför en uppsatt väv med linnedukar.
Lin är ett härligt naturmaterial. Jag har aldrig provat sticka i 100% lingarn, däremot i lin blandat med bomull. När jag vävde mina Lyrö-gardiner för några år sedan hade jag lingarn som inslag.
Så kom lördagen. Vi åkte till gården Rörmyr söder om Strömstad och var de första besökarna på Pernilles evenemang "Öppet hus i kaninstallet". Vi fick gå runt och titta på kaninerna, de flesta vita, men det fanns även kaniner med grått, svart och brunt i pälsen. Pernilles barn hade hjälpt till att ge kaninerna namn, det stod namn på de flesta burar.
Pernille hälsar oss välkommna till gården. Ingela (längst till höger) hjälper till under dagen.
Pernille hämtade kaninen Rufus, och vi fick känna på den mjuka
långrhåriga pälsen. Det var dags för klippning enligt kartoteket och
Pernille satte fart med saxen.
Här finns en video på klippningen:
Några fler kaninporträtt:
Foto: MA
Foto: MA
Foto: MA
En annan av Pernilles kaniner i sin bur. Alla var inte lika söta.
Sedan tittade vi i Pernilles gårdsbutik. Hon säljer stickpaket både till Bohus Stickning och plagg i egen design. Det blev en härlig trängsel, efterhand som det kom allt fler besökare. Jag hade min väst (Pernilles design) på mig och flera undrade hur dubbelstickningen i kanterna fungerade. Jag medgav ett det varit ett svårt stickprojekt, som jag dock är väldigt nöjd med. (Mer om stickningen av västen finns i ett tidigare blogginlägg.) Jag visade mitt pågående (nästan klara) stickprojekt, Blå Dimman, för Pernille.
Flera var nyfikna på hur jag stickat västen.
På lördagen var vädret lite ombytligt och det regnade en del utåt kvällen. Besöket hos Pernille gjorde förstås Louise och mig extra sticksugna och det blev många varv under kvällarna i deras husvagn. Foto: Martin Assarsson (MA) och Ingemar Johansson (övriga)
Att knyta frans på de vävda mattorna blev ett drygt jobb denna sommar, då temperaturen låg över +30 dag efter dag. Men nu är det gjort, och här kommer en rapport om årets mattvävning.
Efter planering hemma följde en vecka i vävstolen och så här blev resultatet:
Det genomgående i årets alster är användning av Klässbols kantremsor i olika färger. En tegelröd sådan passade bra till trasor från köksgardiner från den tid då köket var brunt.
Men något borde bryta av. En ljusgrön t-shirt, som jag aldrig gillat, visade sig ha samma färg som trappan i hallen. Den gav inte så mycket trasor, men jag fördelade remsorna på 6 kvadrater, och visst passar mattan fint i hallen? Lite grön mattvarp fanns kvar sen ifjol, jag knöt in det jag hade i några av fransarna.
Drejad frans - titta noga så ser du att det är en grön tråd i den!
Nästa matta utgick från ett påslakan i vitt med svarta linjer och ett väl slitet blålila melerat påslakan. Kantremsor i svart-vitt respektive silver tyckte jag passade till. Mellan de olika fälten gjorde jag tuskaftsbårder av ett gammalt förkläde i mörkblått med vita smala ränder. Även här ville jag ha något som retade ögat: små "rosetter" av trikåtyg i rött och blått.
Flätad frans
I en lite kortare matta ville jag använda kantremsor i ljust och mörkt blått och silver för att få fram en känsla av himmel och hav. Trasorna kom från ljust småmönstrade påslakan. (Om du undrar på alla dessa påslakan, så kan jag berätta att jag köpt billigt på Röda korset. Slitna lakan är enkla att riva och ger mycket mattrasor med lite jobb)
Jag vävde på känn, och försökte få mjuka övergångar mellan de olika färgerna. I den drejade fransen knöt jag in trådar från ett blått stränggarn.
Till sist gjorde jag en 60 cm lång vävning till en matta i badrummet. Här skulle fransen kommit på "fel" håll, och därför valde jag att göra en kant av mattvarp (i olika nyanser) att vika in.
Detta var faktiskt sjätte året jag vävt en sommarvecka hos min svägerska Eva i Skåne. År 2015 vävde jag gardiner, alla de andra gångerna har det varit trasmattor. Det är komponerandet i stunden som gör det så spännande att väva trasmattor. Även om jag varje gång har planerat i förväg, så är det ändå så mycket oförutsägbart: Hur smälter färgerna i trasorna ihop? Jag har så här många gram eller så här många meter av en viss sorts tyg... men hur långt räcker det? Dubbelt eller enkelt inslag? Tuskaft eller mönstertrampor? "Prova och se" var vävfrökens pedagogiska svar.
Även denna sommar bjöd UL på ett dygnskort. I fjol gjorde vi en utflykt till Norduppland, i år blev det västerut till Sala med ett besök på Aguéli-museet.
Vi hade förberett oss genom att se en video om en utställning som Moderna museet haft om Ivan Aguéli och Paul Klee. Två helt olika konstnärer, som båda hade att förhålla sig till 1900-talets konstnärskap utan att vara speciellt moderna i det framväxande industriella samhället. Båda gjorde resor till Nordafrika och dragningen till islam fanns hos båda.
Ivan Aguéli föddes i Sala. Egentligen var hans förnamn John Gustaf, och det är så han benämns på gravstenen på Kristina kyrkogård, bara ett stenkast från platsen där hans barndomshem låg (nuvarande Aguéligatan). På det till ytan lilla museet (i gamla elverkets lokaler) fanns många av hans målningar, dels på väggarna, dels på utdragbara skärmar.
Ivan Aguéli reste mycket under sitt 48-åriga liv. Tragiskt nog blev han överkörd av ett tåg i Barcelona. Några av de tidigare målningarna i samlingen är från Gotland, där han vistades några somrar.
Som exempel på fina porträtt har jag valt Flicka i blått och Ung kvinna, som avbildar samma okända flicka som han målat just på Gotland.
Utställningen visade landskapsmålerier från skilda platser och länder, målningar med ett stort lugn, med motiv som gatumiljö, stränder och öknar, ofta i soldis.
Vi fick en folder med stadskarta och platser med anknytning till konstnären markerade. För att hedra honom uppfördes år 2000 en vacker morisk springbrunn, där de olika grindarna har symboler från koranen och på olika sätt hyllar konstnärskap.
Aguélis gravsten på kyrkogården i Sala
Resan till Sala gick delvis på räls: vi tog Upptåget från Heby. Tåg är bekvämt, speciellt kändes det så, när vi på eftermiddagen skulle till Uppsala, på lagom pendelavstånd från Sala. Samma kväll var det nämligen konsert med folkmusikgruppen Quilty i Parksnäckan. Gruppen firar 25 år och gör en jubileumsturné.
Det blev en fin utomhuskonsert med irländsk folkmusik. Gruppen bjöd på stort musikanteri på många instrument i folksånger med tungvrickande texter, härligt!
