Helgens musikupplevelser

Vilken bredd den klassiska musiken har! Konsertbesöken i helgen visar verkligen detta.

I fredags var jag i Berwaldhallen, där konsertens huvudnummer var den på alla sätt enorma Leningradsymfonin av Sjostakovitj. Vi har abonnemang på "körserien" med Radiokören, men eftersom vi vid en av seriens konserter inte hade möjlighet att gå, bytte vi till denna konsert.

Att konserten sedan inleddes med två verk av Peteris Vasks (från Lettland) var en bonus. Hans Pater Noster sjunger vi i Camerata Vocalis i Enköping och det var intressant att höra hur den kan låta med Sveriges bästa kör. Texten är bönen Vår Fader på latin. Kören kan verkligen sjunga legato och tillämpa körandning för att få långa fraser, och sätta konsonanter så sent och så svagt som möjligt. Jag hade noterna med mig, och det fick jag förklara för min granne i konsertsalen. Han tyckte kören textade dåligt. Jag höll inte med honom: som en bön och dessutom en känd sådan (även om vi svenskar inte kan den på latin) behöver inte texten vara så distinkt, den förmedlas av den varma och innerliga klangen.

I det andra stycket av Vasks, Laudate dominum, hade jag av titeln att döma väntat mig jublande körsång, men även här var det finstämt och lågmält, och körens inslag varvades med orkesteravsnitt. Som avslutning kom ett Halleluja och då förenades kör och orkester i en effektfull stegring och jublet fanns där! Ursprungligen är verket skrivet för kör och orgel, och det tyckte jag märktes på orkestermusiken.

Peteris Vasks satt i publiken, längst fram på första raden, och såg väldigt nöjd ut med Radiokörens framförande.

Pressbild. Foto: Arne Hyckenberg

Huvudnumret Sjostakvitjs sjunde symfoni är enorm med rejält stor orkester och håller på en timme och en kvart. Den mest kända satsen har jag hört föut och jag kände direkt igen det kraftfulla temat. Hur klarar man att som dirigent (den unge Klaus Mäkälä, 23 år), hålla ihop detta stora verk och som orkestermusiker att vara tillräckligt alert så länge och utföra denna krävande musik? För lyssnaren i en fullsatt konsertsal blev symfonin en otrolig upplevelse! Efter rungande applåder var det härligt att se hur musikerna kramade om varann efter en väl genomförd konsert.

Pressbild. Foto: Arne Hyckenberg

Konserten sändes direkt i P2 och finns nu att lyssna på på sr play.

I lördags var det konsert i Giresta kyrka. Giresta musikstiftelse bjuder alltid på konserter av hög klass, ofta med artister som tidigare fått stipendium där och sedan blivit stora namn. Den här gången var det en klarinettist med en enorm virtuositet, Emil Jonason, Giresta-stipendiat år 2010. Han ackompanjerades av Sunnerstamkvartetten, en stråkkvartett av unga musiker.

Emil Jonason med Willem Stam, cello, och Won-Hee Lee, viola.
Violonisterna Sofia Sunnerstam och Lola Torrente syns inte på bilden

Vi fick först njuta av Mozarts välkända klarinettkvintett. Väldigt vackert! Och sedan följde ett helt galet verk av Rossini, Introduktion, tema och variationer, som Jonason själv arrangerat för klarinett och stråkar. Vilken virtuositet i spelet!

Som extranummer fick vi ett somrigt litet stycke komponerat av hans fru Emmy Lindström. Hon är tydligen en kompositör av rang, dessutom violinist. Jag läste på hennes hemsida att hon komponerat en klarinettkonsert, som uruppfördes 2017 och får USA-premiär nästa säsong. Hoppas få chans att höra den någon gång med hennes make vid klarinetten.

Krånglig stickning - men fint blev det!

Har man flera stickprojekt på gång kan det bli mycket färdigt samtidigt. Den dubbelstickade jackan med mönster från den danska designern Marianne Isagers bok Stricken à la carte 2 blev klar idag.
Boken är på tyska, men det var faktiskt inga problem med det. I originalmönstret, som heter Kreuze, är det kors i rutorna, men i samma bok hittade jag de här nordiska mönstren på en dubbelstickad halsduk och valde dem istället.
Jag lyckades inte få tag på exakt samma garn som det rekommenderade. I själva jackan har jag använt Highland och Spinni, i ärmarna Bio Shetland och Spinni.

Lika vacker på insida som utsida

Dubbelstickning är en väldigt trevlig teknik, långsam och krånglig, precis som jag vill ha det. Ärmarna är slätstickade och insydda mellan ut- och insidan av jackan. Det är den enda monteringen som behöver göras, när stickningen är klar.

Så här stickas modellen.

Ska jag berätta om upptäckten av en stor fadäs, när själva jackan var nästan klar? Ja, varför inte? All erfarenhet kan komma till nytta.

Jag började nerifrån med hela bredden. När jag kom till ärmhålet, satte jag maskorna motsvarande en ruta på en tråd och fortsatte med vänster framstycke ända upp till kragen. Därefter stickade jag bakstycket. Allt gick som på räls. Jag fortsatte med höger framstycke på samma sätt.

Hela stickningen hängde på en lång rundsticka och det var väl därför det gick som det gick. Ända uppe vid kragen upptäckte jag att jag hade en rutrad för mycket på höger framstycke. Jag hade glömt att avmaska för höger ärmhål. Panik, panik. Hur lösa problemet?

Jag tog mod till mig, släppte ner alla maskor i denna rutrad, och satte dem på en tråd nere vid ärmhålet. Efter att ha knutit trådarna parvis, klippte jag av dem, så det blev ett par cm kvar. Ändarna fick jag sedan stoppa in, samtidigt som ärmen syddes fast. Och tänk, det lyckades, ingenting märks! 

Mjuk och härlig, lite vårlig i stilen; den här kommer jag använda mycket!

Koftan Stjärna är klar!

Även om våren anlänt, kan det nog behövas en kofta ett tag till. Den här är stickad i härligt mjukt visjögarn från Östergötlands ullspinneri, detta charmiga ställe som jag besökte i somras.

Inte lätt att välja mellan flera härliga modeller

Det blå garnet kallas ombrégarn och växlar från ljusare till mörkare blått färgat på naturgrått ullgarn. Eftersom det  bara är mönster på framstyckena kunde jag inte rundsticka, utan fick sticka även aviga varv med två färger. I stjärnmönstret ingår dessutom vissa aviga maskor (från rätsidan), vilket ger en fin djupeffekt, men som kräver extra koncentration när man stickar.

Koftan har i sin ursprungsmodell en rak ärm (se bild nedan), men jag valde att försöka göra en formstickad ärm istället. Det gör koftan lite mer tight. Det blev en del trail-and-error innan ärmarna blev klara, men det syns ju inte på det färdigstickade att det tagit lång tid.

Urspungsmodell på koftan

Stickade färgglada rutor inbjuder till utställning

Vilket härligt evenemang jag var med på i fredags! Upplandsmuséet hade vernissage på utställningen Kulturkoftor och sagotröjor.
Utanför muséet hängde färgglada rutor som stickats och skickats in utifrån Hemslöjdsföreningens idé.
Själv hade jag stickat en ruta inspirerad av det silversmycke jag köpte på Shetland i höstas, i form av en stiliserad tröja. Kul att upptäcka den på grinden till muséet!

 

Så här såg min dubbelstickade ruta ut
på andra sidan

Rutorna hade monterats efter färgskala, det var härligt att se vilken stor variation det blivit!  Och tänk: över 700 rutor totalt!

 

 

 

 

Muséet ligger så vackert vid ån. Det kändes som första vårdagen, och många satt vid ån och på utomhusserveringar intill.

Så var det dags för vernissage. Utifrån två böcker av Celia B Dackenberg, Sagornas stickbok och Kulturkoftor har muséet gjort en väldigt fin.utställning. Innan Celia förklade utställningen öppnad, berättade hon om sitt skrivande, sitt stickande och hur hon får inspiration från olika håll.

I stället för att klippa ett vanligt band knöt Celia upp en stickad snodd.

Mycket folk runt de fiffigt arrangerade montrarna

Gamla och nya sagor har inspirerat till flera plagg. Mymlan, Pippi och Tomtebobarnen för att nämna några. Och berättelsen om det röda nystanet som jag läst som barn. När jag kom hem hittade jag boken längst ner i bokhyllan, bland de barnböcker jag sparat: en FIB:s gyllene bok, de tunna böckerna som jag älskade att få.

Det står på pärmens insida
 att jag fick boken på min 5-årsdag!

Historien om någon, 
det var kissemissen Nisse som stökat till det

Mymlans randiga klänning

Lasse-litens tröja och tomtebobarnens mössor

Bland de kulturhistoriska plaggen fanns Ivar Arosenius målartröja, Agatha Christies spetssjal,  nordpolsfarare Andrés tröja och mycket annat.

Konstnär Siri Derkerts vita jumper med spetsinfällning.

Författaren Celia B Dackenberg och Ulla-Karin Hellsten på Östergötlands Ullspinneri

Jag är säker på att både författaren, de som gjort den fantastiska utställningen och de som stickat upp plaggen var nöjda. Jag köpte boken Kulturkoftor med underrubriken Livet, konsten och saker att sticka. Mycket läsning om livsöden och skaparkraft och lockande stickbeskrivningar!

Wieder-da-Konzert med två orglar

Tyska kyrkan i Gamla Stan är pampig med mycket påkostad interiör. Bl a finns där en kungaläktare, där de kungliga kunde bevista gudstjänster utan att beblanda sig med övriga församlingen. Kyrkan har två fantastiskt fina orglar i helt olika stil.

Varför heter det då Wieder-da-Konzert? Jo båda orglarna har ansetts omoderna och gått olika öden till mötes, men nu är de tillbaka som i sina glansdagar! Varje söndag i mars månad ges orgelkonserter där båda orglarna används. Väldigt intressant på flera sätt: orglarna passar för musik från olika tider och publiken får verkligen uppleva hur mångfasetterad orgelklang kan vara.

 

Düben-orgeln

Tyska kyrkan i Stockholm hade stor betydelse för svensk orgelmusik under 1600-talet. Det var här som Andreas och Gustaf Düben (far och son) tjänstgjorde som organister och hovkapellmästare. Den äldsta av orglarna byggdes ursprungligen 1608, och kompletterades efterhand till en magnifik orgel år 1651. Men 1779 förklarades den omodern och såldes i ganska dåligt skick. År 2004 invigdes en kopia av denna barockorgel med sagolikt vacker förgylld fasad. Ett stiligt exempel på barockens skönhetsideal både för öga och öra.

Juno-orgeln

Kyrkans torn brann år 1878 och därefter byggdes en ny orgel i romantisk stil 1887. Klangidealet var då annorlunda, orgeln blev mer orkesterlik med fler stråkstämmor och väldig dynamik. 1972 ansågs den omodern. Den plockades ner och förvarades i en källarlokal i kvarteret Juno, därav namnet på den nu återuppbyggda orgeln. Juno är också namnet på en romersk gudinna som härskar över luften i den antika elementläran (jord-vatten-luft-eld). Och det passar ju också fint till en orgel som blåsinstrument. Juno-orgeln invigdes i september 2018.

Tänk att båda ursprunliga orglarna dömts ut som gammalmodiga. Vid mitten av 1900-talet kom en reaktion mot 1800-talets stora symfoniska orglar. Den s k orgelrörelsens syfte var att återuppliva barockorgeln. Numera vill man gärna ha orglar som ger möjlighet att spela orgelmusik från olika tider.

Programmet innehöll tysk musik av Melchior Schildt på barockorgeln och svensk romantisk musik av Oskar Lindberg, Otto Olsson och Valborg Aulin på den romantiska orgeln. Speciellt intressant var en koralbearbetning Herzlich lieb hab ich dich av Schildt med mycket utsmyckningar i form av skalor, ekoeffekter och till och med lite experimenterande med kromatik. Jag tyckte också om Valborg Aulins Meditation, skönt gungande som en pastoral, ett andante i 6/8-takt.

Det blev en intressant njutbar konsert som också gav mig ett par repertoartips.

Shetlandsgarnet blev till halsduk, vantar och mössa

Nu har jag varma plagg i ull från Shetland. Jag köpte mönster och garn på Jamieson's. Mönstret heter Landscape och kommer från Trollenwol. Garnet är väldigt behagligt att sticka med. Färgerna stämmer bra med det vackra shetländska landskapet.

Halsduken tog längst tid, den är rundstickad och hela 185 cm lång. Vantarna har jag stickat på en lång rundsticka, "magic loop", en metod jag föredrar framför spretande strumpstickor. Viktigt är att ha en rundsticka med tunn flexibel lina. Om du är obekant med metoden kan den här videon vara till hjälp.



Mössan kröns med en tofs (pompom på engelska). Det var längesen jag gjorde någon tofs, så jag behövde ta hjälp av den här videon. Det tog sin lilla tid att linda garnet och det gick åt ett helt nystan (25 g), men resultatet blev fint.


Nu är jag rustad om vintern håller sitt grepp ännu ett tag!

Karmelitsystrarna på Operan igen

Vi hade kvar programbladet från förra gången. Den 18 februari 2012 såg vi Karmelitsystrarna i samma uppsättning. Några medverkande var desamma som då, bl a dirigenten (Marc Soustrot). Det jag minns från den föreställningen var mest slutscenen. Och så den underbara musiken av Francis Poulenc förstås.

Den här gången hade Operan verkligen satsat på fina solister: kända stjärnor som Anne Sofie von Otter som den gamla priorinnan och Camilla Tilling som Blanche. Ett för mig mindre känt namn, Sofie Asplund, med en härligt lätt sopranröst, hade rollen som Contance. Det var något bekant med henne och nu i efterskott ser jag att hon blev Gireststipendiat för några år sedan och då sjöng den hysteriskt svåra Zerbinettas aria.

Katarina Aronsson, dramaturg, gav en introduktion i den bedårande vackra guldfoajén. Hon berättade att inför förra premiären (2011) hade hon och regissören Johanna Garpe besökt Glumslövs kloster, som tillhör den stränga karmeliterorden. Priorinnan mindes att det varit besök från Stockholmsoperan "för några år sedan" (inför urpremiären 1981, i denna slutna värld verkar tiden stå still). Nunnorna brukar spela operan ibland i klostret. "Fast nu när vi bara är 13 nunnor kan det bli besvärligt med alla roller, särskilt i slutscenen. Några av oss får dö mer än en gång." Klosterhumor!

Karmelitsystraren är ingen munter opera precis. Bakgrunden är verkliga händelser under den franska revolutionen. Nunnor som fortsatte utöva sin religion dömdes till döden. Avslutningsscenen är väldigt stark: Sjungande Salve Regina faller nunnorna en efter en medan giljotinens slag markeras i musiken.

Föreställningen väcker frågor om rätten till frihet, jämlikhet och systerskap. Hur toleranta är vi idag mot oliktänkande? Det demokatiska samhället med allas lika värde är något vi behöver kämpa för i alla tider. 

Foto: Micke Sandström, Operans Pressbilder