Det bidde en kudde ...

I våras började jag sticka på Marianne Isagers tröja Marts (från boken Tolv tröjer fra Tversted, där hon bjuder på ett mönster för varje månad på året). Det skulle bli en fin tröja till min man.

Bild sid 17 i boken 

Jag valde att göra den med lite annorlunda färgställningar: mörkblå botten och restgarner i olika ljusa nyanser till "knopparna". Så här såg det ut när jag kommit en bit.

För att få dessa fina färgskiftningar stickas både bottenfärg och "knoppar" med olika dubbla garner.  Isager betonar vikten av att göra en provlapp först, dels för att kontrollera stickfastheten, dels för att lära sig tekniken. Mönstret krävde en del träning, inte minst att hålla ordning på alla trådar.

Baksidan med alla trådar 

Men sedan hände det värsta ... min man dog den 8 juli. Det har varit en väldigt turbulent tid. Ibland har stickning fungerat som tröst, ibland inte. Men just denna stickning som skulle bli en tröja till honom, den fick ligga.

Först nu kunde jag plocka fram den avbrutna stickningen. Sticka färdigt tröjan? Nej! Riva upp garnet? Nej, det var så många korta trådar, omöjligt att göra något av! Framstycket var klart upp till ärmhålan; det vill säga jag hade en rektangulär stickning. Något jag kanske kunde göra en kudde av? Jag frågade ett par vänner, som oberoende av varandra föreslog just en kudde. Så fick det bli. Jag stickade en avslutande resår på samma sätt som i början.

Vad skulle jag ha som bakstycke? Och skulle jag kunna fixa det utan att sy på maskin (något jag inte alls gillar). Då kom jag på att jag för flera år sedan köpt en bok Do Redo - Konsten att slakta en tröja.

Boken utgiven av Alfabeta Bokförlag år 2005

När jag köpte boken hade min man en engelsk pullover, som han slitit på så mycket att det gått hål. Då tvättade jag den i tvättmaskinen i 60 grader och fick jag ett härligt filtat tyg. Jag hade tänkt göra innetofflor av tyget, men eftersom jag inte gillar att sy, så blev det inte av. Men jag sparade tröjan. Nu blev det mörkblå ryggstycket väldigt bra till baksida på kudden.

Här är kudden klar!  Det känns bra att ta vara på både det jag stickat och hans gamla tröja.

Nu är det verkligen inne att återvinna, lappa och laga. Jag såg just att Nordiska museets nästa stickcafé handlar om återbruk och leds av två av författarna till boken.

Annandag Jul i Stockholm

Först på programmet ett biobesök: Roy Andersson senaste film Om det oändliga. Jag har tidigare sett  Sånger från andra våningen och En liten duva satt på en gren och funderade på tillvaron, och det gick inte att ta miste på att det var samma filmskapare.

Han har ett väldigt speciellt sätt att berätta: Kameran står still, och det lilla som händer, händer väldigt långsamt. Korta scener från verkligheten skildras i kallt ljus och med dämpade färger. Berättaren introducerar de olika bilderna: "Jag ser en man som ...", "Jag ser en kvinna som ..."
Vacker stillsam musik ackompanjerar svagt, han hade valt välkända sånger som Kärlekens tid och Stilla natt (den senare insjungen av Kammarkören Sångkraft såg jag i eftertexten).


När jag kom ut på stan efteråt kom jag på mig själv med att se gatulivet som i filmen : "Jag ser en kvinna som går över gatan med en barnvagn",  "Jag ser ett par som tar avsked av varann med en puss" ... Filmen berörde mig, den fick mig att sakta ner tempot och jag kände mig varm inombords.

På väg mot Oscarskyrkan upptäckte jag att Historiska museet var öppet. Jag åt dagens soppa (blomkålsoppa) i museets restaurang och hade också tid att gå runt lite i utställningen Medeltida klanger. Jag tittade på de gamla gotländska orglarna (eller snarare rester av dem) som finns där.

Orgelhuset från Sundre kyrka, byggd 1370.
Hål för 18 manualtangenter och 8 pedaltangenter

Tangentbordet på Norrlanda kyrka. 1400-tal
Halvtonstangenterna har en egen övre rad. 

Jag beundrade också det här vackra broderade krucifixet, gjort av Helena Larsdotter Lindelia i Eksjötrakten i slutet av 1600-talet. Det var ovanligt med kvinnliga textilkonstnärer på den tiden. Men Helena kunde faktiskt försörja sig på broderi.

På eftermiddagen var det orgelkonsert i Oscarskyrkan. Oscar Rutberg, en mycket skicklig ung organist, spelade orgelbearbetningar av våra kända julkoraler Vom Himmel hoch (Av himlens höjd), Es ist ein Ros entsprungen (Det är en ros ...) och Wie schön leuchtet uns der Morgenstern (Var hälsad ...).Många kompositörer har använt dessa melodier, dels i enkel traditionell form (t ex Brahms Es ist ein Ros) och dels utbroderade som symfoniska fantasier (som Regers Wie schön leuchet ). Några franska stycken fick vi också lyssna till, som den fantastiska Variations sur un Noël av Marcel Dupré, en koral med 10 variationer i olika stil, flera med otrolig virtuositet.

Ett nytt grepp var att ha en kamera på orgelläktaren och visa organisten in action på en skärm där framme. Det gör att man upplever konserten mera live.

Koret med bildskärm på orgelspelbordet

En upplevelserik annandag jul! Det är en förmån att bo så nära storstan och ändå på landet. Det kulturella utbudet är stort bara en timmes pendelresa bort.

Halsduk och mössa "Små granar" blev klar till jul!

Halsduken i angoragarn är äntligen klar! Motivet heter "Små granar", och det passar ju bra till jul! När jag var på Syfestivalen och träffade Pernille (designer och kaninägare) från Angoragarnet, var halsduken nästan klar. Men då kunde jag inte låta bli att köpa lite mer garn, för att sticka en mössa också.

När mössan var klar återgick jag till halsduken, och eftersom det fanns garn kvar, gjorde jag den lite längre än vad som stod i mönstret. Längden blev 170 cm.

Dubbelstickning är en både rolig och långsam teknik och vackert blir det. Mössan är bara stickad slätstickad, så den gick snabbt. Det blev massor av ändar att fästa på halsduken (två trådar vid början och slut på varje "gran") men jag fäste några trådar lite då och då under stickningens gång. Skönt att inte ha alla kvar, när stickningen är klar. 

Råg - ett bortglömt sädesslag?

Jag har just tagit ut ett rågbröd ur ugnen. Mjölet är grovt rågmjöl till 100 % och där ingår också rågkross, solrosfrön och pumpafrön. Och naturligtvis bakat på rågsurdeg!

Rågbröd verkar vara lite bortglömt numera, bortsett från knäckebröd.
Och råg kan användas till annat också, t ex till en sorts gotländska pannkakor som jag inte känner för att laga. 


Det finns många sorters råg. Tyvärr är utbudet av rågmjöl i vanliga affärer inte så stort. Skulle vilja testa svedjeråg och skålla med kaffe, så som bagaren berättar om i programmet.

Är du nyfiken på mitt bröd, så kan du hitta recepetet i Ingela Marklinders bok Surdeg, som jag skrev om i ett ett inlägg för några år sedan.

Svartstilla av Susanne Skogstad

Jag råkade koppla på radion när den här boken recenserades.


Jag har under hösten inte läst mycket skönlitteratur, inte haft orken, inte kunnat koncentrera mig. Men denna boken kanske? Så bra att den fanns på biblioteket, dessutom tunn och glest skriven.

En norsk ung författarinnas debutroman (hon är född 1992), väl värd att läsa, är skriven med både kärlek och humor. Långa stycken med bara korta ofullständiga meningar - kanske för att orken inte räcker till mer, när man drabbas av djup sorg. Det är känslosamt att läsa boken,  jag kan leva mig in i mycket, även om varje sorg är unik.

Titeln är ett ord som finns både i nynorska och dialektalt i västra Norge. Svartstilla betecknar en sjö eller fjord som ligger spegelblank. Ett totalsvart stillastående, som den gamla damen drabbas av, när hon mist den livskamrat hon haft i hela sitt vuxna liv.

Här finns länk till ett smakprov!

Some nice days in Nice

Bålsta Kammarkör reste till Nice i september. Förutom att sjunga och umgås fick vi uppleva härlig sommar och vackra vyer vid Medelhavet.
På söndagens förmiddag sjöng på Svenska kyrkan utomhus i strålande solsken. Kören hade skugga men dirigent och församling behövde parasoller.

På eftermiddagen var det konsert i Holy Trinity, den anglikanska kyrkan i gamla stan. Det blev en konsertövning för oss. Några medföljare på resan var i princip hela publiken. Konserten hade inte ens blivit annonserad. Men vi tågade in under Alta Trinita Beata och gjorde vårt allra bästa.

Vi var några i kören som på måndagen besökte Villa Rothschild. En mycket ståtlig villa med en intressant historia. I rummen, där flera hade grandios utsikt, fanns porslinssamlingar, tjusiga möbler och mattor. I en dokumentärfilm fick vi veta hur livet tett sig för kvinnan som bott där. Hon hade för den tiden ovanliga intressen för att vara kvinna: flygning, bilkörning, tennis och att besöka boxningsmatcher. Men hon hade inte haft det så roligt, för hennes man spelade bort pengar.

Sedan fick vi den mest underbara promenad genom de olika tematrädgårdarna: den japanska, den franska, den spanska, den exotiska, … I den stora Versailles-liknande trädgård vi såg inifrån villan stod rader av fontäner i dammar med näckrosor. Varje halvtimme ”spelade” fontänerna till klassisk musik, helt fantastiskt att se och höra!

På måndagskvällen åt vi en gemensam middag i Gamla stan. När vi gick hem var de sju gubbarna på Place Masséna var upplysta i olika färger som skiftade efter hand, det var riktigt vackert. Det är  samma konstnär, spanjoren Jaume Plensa, som gjort de tre gubbarna framför Centralen i Göteborg (Jag såg dem när jag var på Bokmässan förra helgen)

På tisdagen blev det en utflykt åt andra hållet. Jag ville så gärna göra ett återbesök på Fondation Maeght. (När vi tältsemestrade i Sydfrankrike 1992 var vi där.) Förutom många skulpturer av Miró utomhus fanns nu en specialutställning av honom, det var nästan så man fick en överdos. 

Giacomettis figurer i centrum, en liten kör?

Miró. Miró och ännu mera Miró 

Sedan promenerade vi upp till byn Saint-Paul-de-Vence. Otroligt charmig med trånga vackert stensatta gränder med konsthantverk, blomster och dekorationer innanför ringmuren.

Visst fanns det tid att njuta av Nice också, flanera längs den flera kilometer långa Promenade des Anglais, studera folklivet och beundra vackra byggnader.

Lite ovanligt mål för en körresa kanske, men det kändes helt rätt när vi var där! Jag återvänder gärna till Nice, denna pärla på Rivieran!

När livet tar en annan vändning

Det är länge sedan jag skrev något i bloggen. Som vanligt varje sommar sedan 2013 har jag vävt en god vecka i Skåne, och det brukar jag alltid skriva om. Men den 8 juli dog min livskamrat och livet tog en annan vändning. Ofattbart att dagarna går, en efter en, och i dag är det 23:e dagen utan honom.

Det är som att leva i parallella världar: den ena fylld av sorg, saknad och tomhet, den andra fylld av vanliga vardagliga sysslor. Jag hittar tröst i böcker jag lånat på biblioteket, i naturen och framför allt i musiken, både det egna orgelspelet och och att lyssna på konserter.

Trädgården är också en källa till tröst. Jag sitter på hans stol, det känns mindre tomt då.