Lilla Svanen är klar!

Snön smälter, våren är på väg och det känns väldigt bra att Lilla Svanen är klar. Så heter den, min nya bohuströja. Jag köpte material när jag var på Stickhelg i Strömstad i höstas. Pernille på AngoraGarnet arrangerade helgen, där jag fick lära mig mer om Bohus Stickning. 

Foto: Susanne Ejner

Mönstret Svanen är skapat av Karin Ivarsson, en av de professionella mönsterkonstnärer, som arbetade för Emma Jacobsson, Bohus Sticknings grundare. Garnet är till 50% angora och 50% merino, där angoran kommer från Pernilles egna kaniner.

Det här mönstret finns två modeller, Stora och Lilla Svanen. Jag känner mig nöjd med den lilla modellen, som är vidare i halsen och har trekvartslång ärm. Det känns som att den passar bra nu till våren.

Här var det inte så många färger att hålla rätt på, förutom vitt och svart är det bara mörkgrått och gråbrunt. I de flesta bohusmönstren är det annars många närliggande nyanser. Idén med aviga maskor här och var är ett annat kännetecken, som är genialiskt. Det ger djup i mönstret och i Svanen blir de aviga maskorna som en bakgrund till "svanens fjädrar". 

Denna modell stickas nerifrån och upp, fram- och bakstycke för sig, ärmarna nerifrån fram och tillbaka och sedan kommer det roliga till sist, då man fogar ihop delarna och rundstickar oket. Jag följde beskrivningen, trots att det kändes frestande att rundsticka ärmarna, för att det hade varit enklare när man stickar med flera färger. 

Istället för resår stickas en kant som avslutas med ett avigt varv som vikvarv, det var lättare än jag trodde att få det snyggt. 

Och vad ska jag sticka nu?  Ett par nästan-färdiga vantar i Shetlandsgarn ligger här, men sedan? Och ingen Syfestival denna februari, där brukar jag annars alltid hitta något. 

Men jag har angoragarn över, så jag ska stickar en mössa i samma mönster, medan jag funderar ...

Nytt år - fortfarande "I coronans tid"

Det är två månader sedan jag skrev ett blogginlägg. Under hela 2020 blev det glest mellan inläggen. Den 18 april skrev jag under rubriken I coronans tid och där är vi fortfarande. Som tur var visste jag inte då, att den tiden skulle bli så lång.

Jag har mycket att syssla med och glädja mig åt. Tiden går fort, tycker jag. 

Jag fortsätter att gå mina vandringar, ensam ibland, tidiga morgonvandringar med grannen en gång i veckan, och tillsammans med andra i mindre grupper minst en gång i veckan. Det ger chans att umgås och prata i dessa tider när man helst inte ska träffas inomhus. Bra för både kropp och själ. 

Orgelspelet har snarast ökat. Jag övar in nya stycken, det är roligt. Jag hoppar också in som vikarierande kyrkomusiker när jag blir tillfrågad. Gudstjänsterna live-streamas, endast tjänstgörande och en eller max två körsångare deltar, de senare för att förstärka psalmsången. Men körsången saknar jag verkligen.

Surdegsbakningen fortgår, läsning av skönlitteratur likaså. En väninna som är bibliotekarie förser mig med böcker. Fler fotoböcker har det blivit, nu har jag sex böcker från resor gjorda sedan 2012. För närvarande håller jag på med att göra en bok med inscannade diabilder från vår första resa 1971, då vi tältade i Tyskland. 

Stickning då, undrar du nog? Jodå, det blir oftast en stund varje kväll. Bohuströjan Svanen (den kortare varianten med trekvartsärm) är på gång. Fram- och bakstycke är klara upp till oket. Jag håller på med första ärmen, har stickat mönstret och en bit till. Det roligaste återstår sedan när ärmarna är klara: att rundsticka oket. 

Men jag saknar att resa. Jag fick för några dagar sedan veta att hemslöjdsresan till Färöarna (planerad till april 2020 och flyttad till april 2021) nu flyttats fram till oktober 2021. 

Jag saknar att gå på konsert. Visserligen sänds mycket musik t ex på Konserthuset Play och Berwaldhallen Play, som kan ses live och/eller i efterhand. Den här veckan har jag bl a sett och lyssnat på Mahlers symfoni nr 4 med Elin Rombo som sopransolist och Alan Gilbert som dirigent och en romanskväll med Alma Mahlers sånger tolkade av Katija Dragjevic. Mycket vackert, men det kan aldrig ersätta upplevelsen att sitta på plats tillsammans med andra. 

Det gäller att stå ut och se framåt. Dagarna blir längre, ljuset återvänder. Vaccin är på väg och snart är pandemin historia.

"December" heter den - men den blev klar i november!

Jag gillar Marianne Isagers mönster: ofta en ovanlig teknik och härliga garner att sticka med. Den här gången har jag stickat en kofta i hennes bok Tolv trøjer fra Tversted, som innehåller ett naturinspirerat plagg för varje månad. Jag använde samma bottenfärg som i originalet, men i stället för två rosaröda nyanser valde jag restgarner av Shetlandsgarn (Jamiesen's Shetland Spindrift) i gröna, blåa och roströda nyanser. 

Foto: Susanne Ejner 

Jag började med denna i augusti. Då lade jag ut denna bild på Facebook och frågade om mina FB-vänner trodde att detta kunde vara början på en kofta. De som kommenterade verkade ganska skeptiska. Men nu är som du ser koftan klar!

Varje projekt ska börja med att man stickar en provlapp, det vet du säkert om du stickar själv. Men i Isagers mönster är detta inget tråkigt "måste", bara för stickfasthetens skull, utan ett sätt att lära sig den teknik som ska användas. I det här mönstret kunde man t o m använda provlappen som start på koftan, mitt på vänster framstycke, men det gjorde inte jag, eftersom jag ville passa på att testa de olika färger jag hade av Shetlandsgarnet.

Men mönstret började alltså så här med ruta 1- 4 mitt på framstycket. Sedan fortsatte jag runt ruta efter ruta. Bara ett fåtal maskor på stickan hela tiden: 15 maskor till en enfärgad ruta, 30 maskor vid start en randig. Ärmar och bakstycke stickades i någon sorts ribbstickning. Ärmarna stickades uppifrån och ner och avslutades med några varv slätstickning, som blev till en rullad kant. Smala sidstycken med förkortade varv stickades för att foga ihop bak och framstycke. Klurig design men lätt att sticka.

Foto: Susanne Ejner 

Foto: Susanne Ejner 

Hur skulle då knapparna se ut? Jag tänkte först träknappar för att stämma med bottenfärgen, men på YlloTyll rekommenderade man pärlemorknappar och det tackar jag för. Skimret i knapparna stämmer fint med de färgade ränderna.

Nästa projekt blir en Bohuströja. Jag var ju i Strömstad på stickhelg i slutet av september.  Och kunde förstås inte motstå frestelsen att köpa ett stickpaket!

En härlig stickhelg i Strömstad

Bohus Stickning var temat för helgen, arrangerad av Pernille Silfverberg på Angoragarnet. 

Vi fick ta del av stickningens spännande historia, dels genom dokumentärfilmen "Stickspåret - från nödhjälpsarbete till världssuccé", dels genom intressanta föredrag. Och så fick vi förstås prova på att sticka själva.

Resultat av stickkursen - mitt bidrag längst ner till höger 

Jag har stickat en kofta i Bohus Stickning förut, och i det inlägg jag skrev då, står ganska mycket om dess historia, så jag länkar till det avsnittet och kompletterar här med några bilder.

Tänk att denna Emma Jacobsson, landshövdingefru i Göteborg, kunde dra igång detta nödhjälpsarbete: Engagera så många kvinnor, få dem att sticka dessa variationsrika mönster, konsthantverk i högsta kvalitet. Karin Askberger berättade om hur stenhuggarnas hustrur på så sätt kunde få lite extra inkomster till hushållet. Emma startade föreningen Bohus Stickning år 1939, och år 1949 var nästan 900 kvinnor involverade. Många orter hade ombud, dit stickerskorna lämnade sina tröjor. Emma granskade plaggen och var det inte perfekt, fick det göras om.   

I alla små orter fanns stickombud 

Emma Jacobsson med några Bohuströjor
Pernille Silfverberg berättar

Stenhuggararbetare framför Svinesundsbron, som började byggas 1939
Karin Askberger håller föredrag om lokal kulturhistoria

Emma Jacobsson samarbetade med flera olika designers. Det som kännetecknar Bohus Stickning är att oket har många färger i näraliggande nyanser och att slätstickningen bryts av aviga maskor då och då, vilket ger relief åt mönstret. Vi fick veta mycket om arbetet att återskapa modeller och producera materialsatser utifrån original. Nu är det Pernille som arbetar med detta, och hon är väldigt noga med att följa originalet in i minsta detalj. Det gäller färgnyanser (inte helt lätt, samma färgnummer kan visa sig vara olika) och det gäller stickteknik, montering och knappar.  Inte tumma på kvalitén! (Vad skulle Emma ha sagt?)

I mitten en återskapad modell, de två runt om är båda original,
dock inte med identiska färgnyanser

De flesta tröjor och koftor stickas i ett tvåtrådigt angoragarn, 50 % angora och 50 % merinoull. Angoraullen kommer från Pernilles egna kaniner. För två år sedan besökte jag hennes "öppet hus i kaninstallet", och då fick jag se alla hennes kaniner och hur en klippning går till. Nu hade hon en av sina kaniner med sig, så vi kunde klappa den och känna på pälsen. 

Vi var 18 stickande damer som deltog i helgens event. I coronatid gäller det att hålla avstånd, vilket gjorde det svårare för Pernille att visa och svara på våra många frågor. Det som stod till buds var en kamera ovanför Pernilles bord, där bilden projicerades på väggen. Vi fick många tips och råd och tiden gick alldeles för fort. När vi besökte Pernilles butik Skattkistan, var vi många som ville köpa stickpaket.

Stickhelgen ägde rum på Scandic Laholmen, med vacker utsikt, fina rum och en utmärkt restaurang med mycket god mat. Speciellt desserterna var så visuellt tilltalande, att de måste hamna på bild.

Utsikt från mitt hotellrum 

Smaklig kaka till kaffet vid lunchen

Äppelpaj med vaniljglass - tjusigt dekorerad

Att ta sig med bil till Strömstad tar över 6 timmar och det är viktigt att ta pauser. När det var dags för lunch hamnade jag på en rastplats med konstnärlig utsmyckning. Denna Lilla människa som satt där och dinglade med benen. Tanken var att ge besökaren ro att stanna och meditera en stund. Och det fungerade för mig.

    

  

Några bilder från vackra Strömstad vill jag också dela med mig av.

Scandic Laholmen syns i bakgrunden 

Det pampiga stadshuset från 1917 syns på långt håll  

Jag hann inte med någon tur till Kosteröarna - fortsättningskurs nästa sommar?

Det blev en vävsemester i Skåne även i år!

Det har blivit tradition (sedan 2013) att väva en vecka varje sommar hos min svägerska i Skåne. Hur skulle det bli denna speciella sommar med restriktioner p g a coronapandemin?

Mina planer att väva en "minnesmatta" hade börjat tidigt i våras, men sedan dröjde det innan jag tog fram saxen och började klippa Ingemars skjortor, t-shirts och pyjamas. En fin meditativ utesyssla: att sitta i en trädgårdsstol med ett stort plastskynke under, och se det ena plagget efter det andra bli till trasnystan. Ett par av mina vänner bidrog också med några färdiga nystan. 

               

Jag försökte kombinera de mönstrade tygerna med olika enfärgade. 

Genom att lägga alla nystan i en lång rad, mönstrat och enfärgat intill varann, så fick jag lite överblick. Jag försökte också se till att inte använda två trikåtyger på samma gång, eftersom trikå är töjbart och därför svårare att väva med.

Idén till hur mattan skulle se ut kom från Monica Halléns bok "I trasmattans värld" - en matta i rutad dubbelbindning med vävd fåll. För första gången tänkte jag använda svart mattvarp.

Bild från Monica Halléns bok

        När jag kom ner till Skåne var vävstolen uppsatt och klar (tack Eva!) och jag kunde börja direkt.

Jag bodde så idylliskt med kor utanför, vävde större delen av dagen och träffade mina släktingar vid måltiderna. Några dagar blev det mer av sällskapsliv: goda vänner från Helsingborg kom och hälsade på mig på lite trädgårdsfika och en dag körde jag till Österlen för att hälsa på släkt och vänner där.

Några bilder på hur vävningen framskred:

Roligt att känna igen skjortor och tröjor

Kan en ilsket grön tröja platsa i en liten matta i duschrummet?

Att väva trasmattor är ett härligt skapande hela tiden och det känns bra att återanvända. Och sedan är det otroligt spännande att klippa ner och se mattan i sin helhet.

Matta nr 1 - ska ligga i sovrummet

Matta nr 2 - ska ges till goda vänner i Norrköpingstrakten

Matta nr 3 - passar den i duschrummet?

Sedan återstod att vika in och sy ner kanten, ett snyggt alternativ till att knyta frans. Kanten är vävd med tunna smala trasor och mattvarp.

Hemma igen efter en och en halv vecka kunde jag konstatera att mattorna blivit som jag tänkt, till och med den i duschrummet pryder sin plats.

Ännu ett härligt vävprojekt är avslutat. Så roligt det är när ens idéer och tankemöda ger resultat! Stort tack till Eva och Lennart för boende, trevlig samvaro och god hjälp med vävningen! 

Garnet från Ronnies får i Uradale är använt!

På Shetlandresan 2018 i samband med Shetland Wool Week besökte vi fårbonden Ronnie i Uradale. Jag köpte jag ett nystan garn utan att veta vad det skulle används till. 

Ronnie med några av sina Shetlandsfår

Nu blev det en kortärmad jumper där jag för övrigt använde Drops Alpaca och BabyAlpaca och mohairtrådar i olika nyanser, rester från tidigare stickningar. Så mycket planering i förväg gjorde inte. Jag ville ha en bård med lodräta linjer i nederkant, halskant och ärmkant, för övrigt gjorde jag randningen efter hand.

Här är resultat, en väldigt mjuk luftig kortärmad jumper. 

Och en närbild, där färgnyanserna syns bättre.

Jag minns att Ronnie berättade om problemen att driva  företag i liten skala, och tänka ekologiskt i alla steg. Jag har inte funderat så mycket kring ull och miljö förut, när jag köpt garn. Men det är kanske dags att göra det. Det handlar förstås om hur fåren föds upp, hur ullen tas om hand, hur man tillverkar garnet och färgar det, vilka kemikalier som används i de olika processerna och arbetarnas villkor.

Vill du veta mer om besöket hos Ronnie och andra aktiviteter på Shetlandsresan så har du en länk här.

Nya sittdynor av gamla garnrester!

En väninna berättade att hon virkade runda sittdynor av rester av Lovikka-garn. Sedan körde hon dem i tvättmaskin och fick dem att krympa lite och framför allt bli tätare.

Och det satte fart på mig. I min stickhörna fanns en hel del restgarn, inte Lovikka, men annat tunnare ullgarn av varierande sort. Jag tog dubbelt garn för det mesta och kombinerade färger efterhand. 

Det var spännande att köra dem i tvättmaskinen och se hur mycket de skulle dra ihop sig. Och det varierade. En del av mina garnrester var nog superwash och en del var kanske till och med syntet, men genom att kombinera med vanlig ull så lyckades krympningen bra.

Men de blev ganska tunna. Därför virkade jag sedan ihop dem två och två med ett tunt skumgummilager emellan.

Jag virkade stolpar och ibland valde jag "stolpsidan " som framsida, ibland tvärtom. Två dynor är inte virkade alls: de är istället fram- och bakstycke på en gammal stickad ulltröja, som var sliten och uttänjd. Tröjan fick åka med i 40 grader på vinst och förlust. Den filtade sig så att jag kunde klippa ut två runda dynor, väldigt smidigt.

Så här ser dynorna ut:

Och vänder jag andra sidan upp, ser det ut så här:

Visst är det kul med återvinning!

Under coronatid kan det inte sitta så många så tätt på min veranda, men det kommer väl ljusare tider!