Camerata Vocalis i Rom

Camerata Vocalis utanför konsertkyrkan
Foto: Gunilla Edström

Camarata Vocalis firar 20 år i år och därför händer det extra mycket spännande saker. Vi har just varit på en resa till Rom, där vi hade konsert i San Giovanni a Porta Latina.

Vi hade inte så stora förhoppningar vad gäller publik, det är så mycket som händer i en stor stad som Rom, men vi blev glatt överraskade av en relativt stor och mycket entusiastisk publik. Vår repertoar spände tidsmässigt från ett Kyrie av Palestrina till Knut Nystedts motetter. Däremellan sjöng vi bland annat två Ave Maria i olika stil, det ena baserat på en gåtfull skala (scala enigmatica) av Verdi och det andra med romantiskt ljuva klanger och stor dynamik av Rachmaninoff. Lite svensk folkton fanns också med och extranumret En vänlig grönska gick verkligen hem hos publiken.

Repetition före konserten
Foto: Gunilla Edström

Kyrkans vackra klocktorn från 1100-talet

San Giovanni a Porta Latina är en populär bröllopskyrka, enkel i formen med kolonner i olika stilar och flera välbevarade vackra medeltida fresker.

Det fanns tid för en hel del sightseeing: första dagen en gemensam stadsrundtur med vår guide Ulla och senare rejäla promenader i mindre grupper. Jag har varit i Rom tidigare, så för min del fanns inga direkta "måsten" att klara av, däremot blev det flera kära återbesök.

En av höjdpunkterna för mig var besöket på Petersplatsen på söndagen, då stora skaror vandrade dit i god tid för lyssna till påven. Utan paraply eller solhatt blev det en väntan i brännande sol tills han kl 12 visade sig i fönstret och talade till församlingen.

Folk samlas på Petersplatsen i väntan på påven

Michelangelos magnifika kupol på Peterskyrkan

Ser du påven i ett av fönstren?

Påve Franciskus talar från Vatikanpalatset

Det antika Roms hjärta är Forum Romanum. Vi nöjde oss med att se detta virrvarr av tempelruiner, kolonner och triumfbågar på avstånd. I utkanten ligger Colosseum, den enorma amfiteatern, från år 72 e Kr. En mäktig byggnad där romarna kunde beskåda ruskigheter som strider mellan vilda djur, gladiatorspel och avrättningar. 70 000 personer fick plats!  Förbluffande mycket av den urgamla byggnaden står kvar, trots jordbävningar och vanskötsel och att man tog material härifrån för att bygga broar och palats.

Man håller på med en större renovering och rengöring. I en artikel i DN läste jag att det är mode- och skoföretaget Tod´s, som är sponsor för arbetet som kommer att ta ett par år till. Trafiken har minimerats i området och gatunivån har höjts. Nu kan man gå alldeles intill byggnaden vilket ger en större upplevelse. Och det var helt klart en ljusare nyans på de rengjorda bågarna.  

En annan höjdpunkt var en vandring i Caracallas termer. Här finns imponerande ruiner från en badanläggning, som anlagts av kejsar Caracalla kring år 200. Då kunde den här anläggningen ta emot över 1600 personer åt gången. Där fanns badrum med olika temperatur, utomhusbassäng, utrymmen för motion och kulturella aktiviteter som bibliotek och konstgallerier, ett antikens spa och fritidscentrum.

Så här kan det ha sett ut enligt en plansch på området

Fortfarande blir man imponerad över mäktiga ruiner som finns kvar, vackra mosaikgolv med geometriska mönster och marmordekorationer. 

 

Här i  Caracallas termer såg jag en fantastisk uppsättning av Verdis Aida en varm sommarkväll 1982. Det ges fortfarande en serie föreställningar varje sommar, men man använder inte själva ruinerna som scen längre, bara som kulisser. Men det syns på bildspelet som den här länken leder till att det fortfarande är en oförglömlig upplevelse att se en opera här.

Tiden räckte även till ett besök i det charmiga Trastevere med sina trånga gränder, ett lämpligt ställe för lunch, det vimlar av mysiga restauranger. 

I Trastevere ligger Roms äldsta Maria-kyrka, grundad redan på 200-talet, med otroligt vackra glänsande mosaiker. Medan vi beundrade dessa fick vi lyssna till gregoriansk sång. Tänk så vacker och rogivande den enstämmiga sången kan vara!

Santa Maria in Trastevere
Absidmosaiken är från 1100-talet

Kassettaket i kyrkan är också värt en bild

Det italienska köket har mycket gott att bjuda. Förutom excellent pizza och pasta i alla de former har jag njutit av klassiker med spännande namn som saltimbocca ("hoppa in i munnen") och tiramisu ("dra mig upp" = "pigga upp mig"). Och parmesanost och några andra italienska ostar fick plats i bagaget hem!  

Himlens väktare - intressant läsning!

Jag har läst Himlens väktare - astronomins historia före teleskopet av Ulrika Engström. Författaren är vetenskapsjournalist och detta är hennes debutbok.
"Vad vi ser när vi tittar på stjärnhimlen säger en hel del om hur vi ser på den värld vi lever i och också om oss själva."

Det hände mycket mellan Ptolemaios och Kopernikus. Självklart, det skiljer ju hela 1500 år, men det brukar inte berättas något om denna period i astronomiböckerna. Men här gör författaren resor till platser där gamla astronomer verkat, i Iran, Kina och Indien, länder där man ofta låg långt före de gamla grekerna och övriga västerlandet. Hon söker upp observatorier, vackra byggnader belägna på höga kullar med olika instrument riktade mot stjärnhimlen för att utforska den, långt innan teleskopet uppfanns på 1600-talet. Och hon träffar dagens astronomiintresserade i Iran, många unga kvinnor.

Matematikens utveckling i Indien hade stor betydelse för förståelse av universum. Det var där man först tog till sig begrepp som oändligheten, och det var också där som nollan introducerades redan på 600-talet.

Detta är en annorlunda kulturhistorisk bok som spänner över länder och tider där astronomin har haft hög status. Man visste tidigt att jorden var ett klot och man kunde förutse sol- och månförmörkelser. Astronomin var viktig för navigation och för att skapa kalendrar, för att t ex kunna räkna ut när påsken inföll eller när Ramadan började och slutade. Dessutom trodde man ju att mycket var "skrivet i stjärnorna". Astronomisk kunskap gav makt i samhället - astronomerna kunde förutse vilka dagar som var bra för att ta viktiga beslut.

En intervju med författaren. Hoppas du tar dig tid att lyssna, den tar en halvtimme! (Tillgänglig till 2014-11-07)

Länk till intervjun, klicka här

Första kontakten med ukrainsk körmusik

I fredags var jag på konsert med en ukrainsk kör, Kievs Kammarkör. Oscarskyrkan var helt fullsatt. Arrangemanget låg inom Östersjöfestivalen.

21 sångare sjöng alldeles fantastiskt. En ovanligt liten kammarkör, men alla var proffs och flera av dem hade solistiska uppgifter också. Konsertens första del bestod till stor del av liturgiskt präglad repertoar. Den enda kända programpunkten för mig var en sats ur Rachmaninovs Vesper. För övrigt var det musik av nu levande ukrainska kompositörer. Jämfört med svenskt körklangsideal lät det lite annorlunda. Ovanligt maffiga altröster och synnerligen djupa basar var det jag tänkte på mest.

Valenyn Silvestrov var en för mig ny bekantskap, han hade tonsatt texter av 1800-talspoeten Taras Sjevtjenko. Enligt programbladet är kompositören den främsta i dagens Ukraina och poeten kallas Ukrainas nationalskald. Silvestrov lär vara Arvo Pärts favoritkompositör, och kanske fanns det lite likheter. "Jag skriver inte ny musik. Min musik är ett gensvar till och ett eko av vad som redan finns." Så har Silvestrov själv sagt. 

Efter paus kom körsångarna klädda i färggranna folkdräkter och framförde ett program med ukrainsk folkmusik. De sjöng utan dirigent och band ihop sångerna med trevlig koreografi.

Det visade sig att alla manliga körmedlemmar var bra på att hantera trummor och slagverk av alla de slag, både tillsammans med folksångerna och i separat musik. Tre killar framförde ett läckert stycke som hette Gräsklippare, där de musicerade på sablar.

Bilderna är hämtade från Pressbilder på Östersjöfestivalens hemsida och där finns många fler.

Ett färgstarkt museum - Bror Hjorths hus

Känner du till Bror Hjorth svensk konstnär från första halvan av 1900-talet? Inte säkert, men om du kommit ut från centralen i Uppsala har du nog sett den här skulpturen, Näckens polska.

Bror Hjorts skulptur utanför Uppsala centralstation

Jag har besökt Bror Hjorths Hus i Uppsala, där hans hem och ateljé finns. Bror Hjorth föddes bara ett par mil från Uppsala år 1894.  På 1920-talet studerade han i  Paris. Intrycken därifrån kombinerade han med svensk folkkonst.

I det som varit hans hem finns nu en stor utställning med skulpturer, reliefer och målningar. Man blir glad av Bror Hjorths konst, lite naiv och otroligt färgstark.

Hans skulpturer är grovhuggna och minimalt bearbetade. I den här skulpturen av Fröding i en kraftig bit ek, verkar stocken ha fått bestämma att huvudet skulle ligga på sidan.

Fröding

Gandhi

På en vägg i ateljén finns en målad förlaga till altarreliefen i Jukkasjärvi kyrka. Guiden berättade att Bror Hjorth var mycket mån om att studera miljön han använde i sina verk, i det här fallet laestadianismen. Han pekade på både personer och platser som kunde identifieras.

Triptyk av Bror Hjort i Jukkasjärvi kyrka, 1958

Jag trodde Bror Hjorth var släkt med Hjort Anders, fiolspelman från Dalarna, men så var det inte enligt guiden. Däremot var Hjort Anders vän till familjen och förekommer i flera målningar, liksom musikmotiv överhuvudtaget. Det fanns spelmän i släkten, konstnärens farfar och dennes bror.

Det var inte alltid som Bror Hjorths konst uppskattades direkt. Näckens polska väckte starka känslor, den ansågs osedlig,  när den kom på plats på 60-talet. En "Visdomens brunn", gjord som en medeltida dopfunt, som förslag till utsmyckning på en skola, blev inte väl mottagen. Den hade bilder på så omaka stora män som Nietzsche, Gandhi, Jesus och Chaplin runt om. Guiden sa att den står nu gjuten i brons på Olof Palmes plats i Södertälje.

Visdomens brunn med många personer som konstnären beundrade

Det kändes som ett "hemma-hos"-besök, att gå runt på trasmattor i Bror Hjorths hem, där han bott och arbetat i 25 år, ger mer än att se verken i mer anonyma museer. I ateljen är det fortfarande färgstänk på golvet som om konstnären just lämnat sin arbetsplats.

Tröjan färdig långt om länge!

Den här sommaren har det varit för varmt för att sitta med en stickning i knät. I alla fall har jag skyllt på det, när jag inte blivit färdig med tröjan. Dessutom lär det inte behövas några varma tröjor på ett bra tag.

Min man hade önskat en ny v-ringad tröja och jag köpte garn på syfestivalen i våras. Jag valde ut ett par trevliga flätmönster och satte igång med rundstickan. Den smala flätan har en mönsterrapport på bara 4 varv, men på den breda är rapporten 24 varv och då hade jag bra hjälp av mönsterhållaren jag också köpte på syfestivalen.

Så insåg jag efter ett tag att jag aldrig stickat v-ringning på rundsticka. Bara lusekoftor och tröjor med rund ringning. Och nu hade jag dessutom gjort det ena flätmönstret mitt på tröjan. Hur ska jag klara det utan färdigt mönster? Jag läste lite mer om rundstickning men hittade inget om v-ringning. Så det fick bli lite på eget bevåg. Det syns på bilden nedan hur jag har minskat på båda sidor och stickat mittmaskor att klippa i. En av sommarens mindre heta dagar blev stickningen klar!

De tre delarna före montering

Det är många fördelar med rundsticka: lätt och behändigt, man tappar inte maskor och framför allt det är så lite efterarbete. Fast det där med att klippa känns alltid pirrigt. Jag vet ju att maskinsömnaden på båda sidor är helt tillräcklig, men ändå. 

På ärmarna stickar man ju alltid några varv extra för att ha till att lägga över den uppklippta kanten. Jag stickade ett par varv extra och gjorde dem aviga (stickade fortfarande runt, men åt andra hållet med räta maskor) och så lät jag ett par varv synas. Det blev en fin kant.

På v-ringningen hade jag inget att vika runt så jag virkade runt sårkanten. 

Tröjan är klar ...

... och till belåtenhet!

Göta kanal - kulturhistoria och turistnöje

Göta kanal - vilket storverk det måste ha varit på sin tid! Inte minst att organisera bygget, som krävde otroligt mycket arbetskraft. Tage Danielsson har diktat om det hårda jobbet "De händer som grävde på Göta kanal" och det var säkert ett hårt jobb. Ca 7 miljoner dagsverken (12 timmars!) och man grävde för hand!

Biskop Brask lär ha formulerat en idé om en kanal tvärs över landet år 1525 efter att ha bott i Italien och inspirerats av Leonardo da Vinci. Ett skäl var att man ville slippa både Hansan och Öresundstullen. Men det blev ingen verklighet av idén förrän tidigt 1800-tal.

Jag minns att jag i folkskolan höll ett föredrag om Baltzar von Platen och hans betydelse som grundare av Göta kanal. Han fick dock aldrig uppleva den pampiga invigningen 1832, han dog tre år innan bygget var klart. Arbetet tog lång tid, starten gick redan 1810, men projektet höll på att gå i stöpet ekonomiskt flera gånger.

Tillsammans med Trollhätte kanal (öppnad 1800) och Göta älv blev Göta kanal en vattenväg tvärs genom landet, "Sveriges blåa band", ett av Sveriges största byggprojekt genom tiderna. Under ganska lång tid var det en mycket viktig transportled för både gods och persontrafik, men konkurrerades senare ut av lastbilar och bussar.

Nu är kanalen en stor turistattraktion och ett välbevarat kulturarv. Fritidsbåtarna befolkar kanalen och slussningen är ett stort nöje. Och man cyklar och joggar på de gamla dragvägarna vid sidan om kanalen.

M/S CERES som vi åkte med

Tekniken är fiffig i all sin enkelhet: Fartyget färdas in i slussen, luckorna stängs bakom, vattnet släpps på och fartyget höjs till önskad nivå. Där nivåskillnaden är stor, som vid Berg, har man byggt flera slussar i serie. Vid Berg finns totalt 11 slussar. 

Inne i en av slussarna vid Berg

Vi gjorde en dagstur på Göta kanal, det blev en mycket angenäm upplevelse att glida fram i lugnt tempo i vacker natur. Sträckningen Berg - Borensberg tog 3,5 timmar. Vi tog oss genom ett stort antal slussar, under flera broar och över två akvedukter. En del broar lyftes, andra drogs på hjul. Vid Borensberg har man kvar en handvevad sluss, så gick det till överallt förr. Strax innan vi kom fram dit passerade vi det vackra lusthuset vid "Styrmans fasa" vid en 90-gradig sväng. Dagens lunch på båten var Wallenbergare, kalvfärsbiff med potatismos och rårörda lingon, en härlig klassiker.

Här syns hur lång (kort) sträcka vi färdades på 3,5 timmar

 Bro på hjul skjuts över kanalen

Lusthuset vid "Styrmans fasa"

Jag vet inte varför, men jag måste ha haft lite extra geografiintresse för Östergötland, för där gjorde far och jag melodi till en ramsa. Och under den här dagens utfärd blev jag påmind om den. Den gick så här:

Vättern och Boren, Roxen och Glan

Yxningen, Åsunden, Järnlunden, Sommen och Tåkern

Bråviken, Slätbaken, Vikbolandet 

Svartån och Stångån och Motala ström

Alldeles intill Berg ligger Vreta klosters kyrka. Det lär vara Sveriges äldsta kloster från början av 1100-talet. Det blev en fin avslutning på dagen, inte minst att strosa omkring i det rofyllda klosterruinsområdet.

Vreta klosters kyrka

Klosterträdgården