Vibeke Olssons historiska roman, Sågverksungen var en fin läsupplevelse. Huvudpersonen Bricken firar sin 11-årsdag med ångbåtsresa och fotografering på bokens sista sidor. Det blir en dag för henne att minnas, hon känner sig så "underligt högtidlig", det blev stor kontrast till hennes hårda liv som ströflicka på sågverket.27 maj 1879 är ett annat datum Bricken kommer att minnas, inte alls lika ljust, det är den dag Sundsvallsstrejken bröt ut. På den sida jag länkat till finns en skämtteckning av landshövding Curry Treffenberg, som Bricken tror heter Kurre, och som hon vill skriva brev till, vilket mamman sätter stopp för.
Bricken är enda barnet, föräldrarna har mist tre barn. Brickens storebror, Mårten, dog som fyraåring och har därför inte upplevt flytten från torpet i Kalvträsk till sågverkskasernen i Svartvik. Men han lever i Brickens fantasi som en ängel som flyger omkring och sprider kärlek och hon förklarar för honom på ett lillgammalt sätt hur livet är.
Det blir ganska dråpligt ibland, när hon inte förstår vad de vuxna säger när det drar ihop till strejk. Bricken försöker gissa sig till innebörden i ord som proletär, sympati, avhysning, ...
Romanen är en fin arbetarskildring. Språket är sådant att man riktigt känner trångboddheten och lukterna i arbetarbostäderna och man hör allt oljud och gnissel vid sågen. Dialektala ord och uttryck passar fint i miljön, jag lär mig att hilka betyder huckle och att skofta betyder att arbeta övertid.
Denna bok kom 2009 och som tur är har Vibeke Olsson skrivit ytterligare tre böcker som fortsättning. Jag är nyfiken på hur det går för Bricken efter att hon fyllt 11.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar