Just nu stickar jag retro

För länge sedan stickade jag en tröja till min man i garnet Tiffany, ett härligt glansigt garn i ull, acryl och rayon, mjukt och skönt, ganska tunt. Den tröjan blev en riktig favorit. Det var i slutet på 1970-talet, så tröjan är uppsliten sedan länge. Min man önskar sig en ny.

Men garnet Tiffany går tyvärr inte att få tag på längre. Jag har frågat här och var efter något liknande, men inte hittat något riktigt bra. Det bästa är Baby Alpacka Silk och det hörs ju på namnet att det mjukt och en liten gnutta glansigt.

På bilden syns både dam- och herrmodell (ganska vanligt på den tiden). Det är många liknande nyanser i garnet och många olika typer av mönsterstickning. Dammodellen har dessutom några hålmönster. Jag stickade en sådan också, inte till mig själv, men till en av min mans kolleger.

Det är inte samma stickfasthet på Baby Alpacka Silk, så det blir lite omräkning i mönstret, men det ska jag väl klara. Färgerna är annorlunda; det fanns inte samma nyanser. Jag gillar mest rundstickning, men här hade det varit jobbigt (tror jag) att översätta alla mönstervarianter till att bara sticka från rätsidan.

Bakstycket är precis färdigt. Det tar nog ett tag innan hela tröjan är färdig, så här kommer en bild på det så länge.

Det är flera färgnyanser som är väldigt lika och många olika typer av mönster. Man måste koncentrera sig och räkna mycket. Ingen bra TV-tittar-stickning alltså. Jag tog några närbilder på några av de vackra mönstren:

  

Och så undrar ni väl vad min man tycker? Jo, han tycker det ser bra ut och hejar på mig!

Rågad passion!

Dags för surdegsbakning igen! Det var svårt att få surdegen riktigt fluffig och fin, när kylan höll sitt grepp. Kökstemperaturen räckte inte riktigt till.

Visst blir det vackra bröd
när man använder jäskorg!

Två av bröden med recept från boken

Brödbakning med rågad passion över gränserna! Så lyder underrubriken på Ingela Marklinders bok Surdeg, som jag varmt rekommenderar.

Ingela Marklinder är docent i kostvetenskap och har en gedigen kunskap i surdegsbakning. Hon har också låtit sig inspireras av goda brödkulturer i flera länder. Boken innehåller recept baserade på både enstegsprocess (surdegsgörning kväll dag 1 och bakning dag 2) och flerstegsprocess (friskning - grundsur dag 1, fullsur - bakning dag 2).Jag har med gott resultat testat de flesta recepten.

Det danska rågbrödet på enbart råg, solroskärnor och pumpafrön är fantastiskt gott i tunna, tunna skivor.
Rågbrödet bakat i lergryta  blev också väldigt gott. I receptet ingår mandlar och russin; jag har också provat att ersätta russin med hackat pomeransskal, som gav en väldigt god smak.

En surdeg innehåller både mjölksyrabakterier och jästsvampar, och beroende på vilken sorts bröd man vill baka, prioriterar man det ena eller det andra. Ju mera råg, desto mera syra tål degen. Jag trodde inte att det gick att baka bröd på 100% råg, men det går bra. Råg kräver surdeg, redan 20% råg i en deg kräver surdeg, som ger både baktekniska och smakmässiga fördelar. 100% rågmjöl förutsätter att 35 % av mjölet syras till en surdeg.

Kapitlet Surdegsdialoger var kul att läsa, som gjort för ett rollspel i kurser för blivande bagare.
Stora härliga bilder inspirerar till bakning!

Min väst "Sväng om" är klar!

På Syfestivalen i höstas såg jag västen "Sväng om" uppstickad. Den hängde med ryggsidan utåt och jag tyckte den var fantastiskt fin! En väninna som var med mig tyckte det var en väst för en lärare som skriver på tavlan och då visar västens allra vackraste sida för eleverna. 

Västen bakifrån

Garn och mönster kommer från Östergötlands uppspinneri. Jag valde att sticka den i marinblått med mönster i karamellgarn (Ljus karamell). Man stickar rätstickning lodrätt, hela västen i ett stycke, med början i höger framkant. Det var krångligt i början med "dragspelsstickningen med smock" mitt på ryggen, men övning ger färdighet. Det är lättare än det ser ut, jag lovar.

Kanten nertill är i grundmönstret rutig. Jag började att göra så, men eftersom garnet var melerat blev rutmönstret inte så bra, och det gick inte att få vänster och höger sida lika. (Min man avrådde mig; han är väldigt noga med symmetri.) Jag valde då att göra ränder som på ryggen, och var noga med att det skulle bli så lika som möjligt i färgen på båda sidor.

Efteråt fanns lite garn kvar av blå och grön nyans och då fick det bli kantremsa fram. Framsidan fick lite mer färg på det sättet. Som vanligt åkte jag till Kims handarbeten i Kungsängen för att få hjälp med knappvalet. Hennes blick för vilken knapp som passar är enastående!

Västen framifrån

Visst blev den ett litet konstverk, kolla de här detaljbilderna:

  

   

Och om några dagar är det Syfestival i Älvsjö igen! Vem vet vilka frestelser jag faller för då?

Medea på Operan

Nyskrivna operor hör inte till det vanliga. Men Medea av Daniel Börtz kommer att bli en klassiker, det är jag övertygad om. Det är viktigt att det skrivs nya operor: "Musiken får inte bli ett museum" för att citera Börtz själv.

Vilken gripande föreställning! Tänk att en antik myt kan upplevas så aktuell. Det finns starka kommentarer till dagens flyktingsituation, medmänsklighet och stängda gränser. Medea kom från Kolchis i dagens Georgien till Korint på grekiska fastlandet. Det står om bommar och gränser i Euripides drama från 431 f Kr. "Det är en stor sorg att människan inte blivit klokare", säger Börtz i en intervju.

Handlingen utspelas under en enda dag. Scenen är kal, som ett grekiskt tempel med höga vitkalkade väggar. Sångarna har tunga kläder i svart och mörka dova färger. Musiken är suggestiv, den pendlar mellan det svagaste svaga till starka utbrott som understryker handlingen.

Undrar hur Emma Vetter känner sig efter en sån omtumlande föreställning. Hur är det att spela en rollfigur som är så rasande och så hämndlysten? Kan man verkligen gå hem och sova gott efter en sådan urladdning?

Pressbild
Fotograf: Carl Thorborg

Lyssna på operapodden här!
Om man inte kan ta sig till Stockholm, kan man ändå få se Medea. Den 13 februari direktsänds den på 40 biografer i landet.

Kina tidigt 60-tal

Det var mycket intressant att höra Cecilia Lindqvist berätta om sina upplevelser när hon studerade i Kina i början av 1960-talet. Svensk-kinesiska föreningen i Uppsala anordnade föreläsningen.

Cecilia känner verkligen landet Kina med dess språk och kultur. Nu berättade hon om Kina för länge sedan och illustrerade sin berättelse med egna bilder. Hon berättade så engagerat om upplevda situationer att det efteråt kändes som att man varit med på plats.  På den tiden var Kina ett fattigt, byråkratiskt och på många sätt eländigt land, men Cecilia lyckades se skönheten i den kinesiska kulturen, inte minst musiken.

Cecilia Lindqvist
På bilden syns två instrument, qin - hennes och lärarens mitt emot varandra

Vi har två av hennes böcker i bokhyllan sedan tidigare, Tecknens rike och Qin. Den första handlar om det kinesiska skriftsystemet, hur de olika tecknen utvecklats, med anknytning till arkeologiska fynd. Den andra handlar om det urgamla stränginstrumentet qin (från Tangdynastin), som Cecilia själv spelar. Två vackra böcker, dekorativt inbundna med rikt bildmaterial. I den nyutkomna boken, En annan värld, minnen från Kina 1961-1962, som vi köpte igår och fick signerad, har hon samlat ihop gamla foton, gått igenom sparade brev och anteckningsböcker och återigen åstadkommit en fantastiskt vacker bok.

Själv var jag i Kina första gången 1998 och andra gången 2002 och under de fyra åren hade mycket hänt. 1998 var det ljudet av allt cykelplingande i morgonrusningen som fascinerade mig, fyra år senare var bilarna fler än cyklarna i Peking och jag minns den stickiga förorenade luften. Och sedan har allt gått rekordfort, skyskraporna växer och snabbtågsnätet byggs ut. Cecilias första tågresa från Peking till Shanghai tog 23 timmar (idag tar det knappt 5 timmar och tåg avgår varje kvart).

Två gånger till har jag besökt landet, en resa längs Sidenvägen från Xian till Kashgar 2011 och en resa i Guizhou södra Kina 2013. Sidenvägsresan gav perspektiv på landets storlek, det är 300 mil fågelvägen mellan Xian och Kashgar. Guizhou-resan gick genom en fortfarande fattig del av landet där många minoritetsfolk vårdar sina traditioner. Världens folkrikaste land är fortfarande fascinerande, jag återvänder gärna om tillfälle ges.

Jul i Dalarna

Vi firade jul i Rättvik tillsammans ett trettiotal andra gäster i en resa arrangerad av Reseskaparna och det blev mycket julstämning och fina upplevelser av natur och kultur kring Siljan.

En oväntat intressant programpunkt på uppfärden lille-julafton var besöket på Biografmuseet i Säter. Vi fick en fin presentation av museets historia, vi fick se gamla reklamfilmer och en film av temavis hopklippta filmsekvenser, mycket fyndigt gjord. Filmerna väckte minnen och igenkänningsfaktorn var också hög i de hemmiljöer man byggt utifrån den rörliga bildens historia.

Vi bodde i mysiga små stugor på Hantverksbyn ett par kilometer söder om Rättvik, åt julmat i restaurangen och och umgicks i den sal som fått namnet Gärdebyn med panoramavy över Siljan. Spelmän underhöll vid julbordet, tomtemor kom med klappar och vi såg traditionsenligt Karl-Bertil Jonssons julafton. Mycket mat blev det förstås och jag kunde konstatera att vågen visar ett par kilo mer idag.

  

Tomtemor hade klappar även till reseledare och busschaufför.

Höjdpunkten var julottan i Leksands kyrka. Redan 4.30 var vi på plats och fick följa förberedelserna. Utanför kyrkan var en brasa tänd,  kyrkvaktmästarna höll på med att tända hundratals stearinljus, och vi fick lyssna på både orgelmusik, Leksands kyrkokör och Sockenspelmännen, innan det ringde in för julotta kl 6.  

Alldeles fullsatt kyrka, allt var mycket stämningsfullt. De flesta medverkande var klädda i sockendräkt. Vi satt på raden bakom kören och kunde på nära håll se deras fantastiskt vackra dräkter. Många hade leksandsdräkt: kvinnorna hade blå förkläden och halskläden med svartvita broderier, männen hade vackra broderier på axlarna på sina svarta rockar. Förutom en stor orgel på läktaren fanns en kororgel, båda användes, ibland samtidigt. Prästen ackompanjerades av kororgeln och församlingens svar av stora orgeln. Kören sjöng bl a Hugo Alfvéns Julsång (Se julens stjärna strålar klar...) , den hör inte till de vanligaste julsångerna, men den är väldigt vacker. Jag blev också imponerad av den mäktiga församlingssången. Kollektupptagningen tog sin tid, men det gjorde inget, spelmännen spelade för fullt. Och fortfarande var det mörkt ute, när gudstjänsten var slut.

Vi gjorde två utfärder med leksandskullan Signe som kunnig guide, på småvägar genom gamla byar med vackra vyer över Siljan, den ena dagen Nedansiljan och andra dagen Ovansiljan. I det vackra Tällberg ligger de små husen tätt med en vidunderlig utsikt över Siljan. Signe berättade  om traktens historia och traditioner som majstänger i byarna, hur de olika sockendräkterna såg ut och hur olika färger och mönster användes vid olika tillfällen. När vi var ute på Sollerön sjöng Signe några verser på Om sommaren sköna, den gamla Dalvisan, som är som en poetisk geografilektion om Dalarna.

Ett intressant besök var hos Nils Olssons dalahästar i Nusnäs, en liten ort som verkar leva på tillverkning av denna Sverigesymbol. Jag trodde inte att det fortfarande var så mycket hantverk i dalahäst-tillverkningen. Nu var det juldag och det satt inga som målade där, men ägaren, en ättling till Nils Olsson, visade hur man skar ut ämnen och berättade om att mycket av att forma hästarna görs som hemarbete. Det fanns också färdiga kit att köpa: ämne, morakniv och plåster! Numera doppas den täljda hästen i färg, men krusmålningen görs för hand.

Från furuplanka till färdig dalahäst 

Jag tycker absolut att en dalahäst ska vara röd, men det fanns andra många färger också som passade, bara man slapp de ljusblå och de grisskära. Många storlekar att välja på, från de minsta gjorda att ha som örhängen till de i häststorlek. Och även andra djur täljs, målas och dekoreras på samma sätt!

 
På hemvägen på annandagen stannade vi vid Falu koppargruva, ett av Sveriges 15 världsarv. En guide berättade legenden om hur bocken Kåre kom hem med rödfärgade horn, vilket ledde till att kopparfyndigheterna upptäcktes och historien om Fet-Mats. På den tiden gruvbrytningen pågick var det säkert rökigt och marken runt om var kal och steril och den delen av Falun kallades "den gruvliga sidan", medan området andra sidan ån kallades "den ljuvliga sidan"  Falu rödfärg var en biprodukt, som fortfarande tillverkas. Man har inte kontinuerlig drift utan kör fabriken då och då, och utvinner färgämnet av malmfattig sten, kallad varp, som är rester kvar sedan brytningen upphörde 1992. Vi såg gott om högar runt omkring Stora stöten, gropen efter raset år 1687

Stora stöten

Här tillverkas Falu rödfärg

Innan vi lämnade Falun gjorde vi ett besök på Dalarnas museum som verkligen har bredd i sitt utbud av utställningar. Man har byggt upp Selma Lagerlöfs arbetsrum och bibliotek helt intakt, man visar lokal folkkonst i form av folkdräkter och kurbitsmålningar, man visar hístorisk utveckling av så skilda områden som gruvindustri som Hagströms elgitarrer.

Selma Lagerlöfs arbetsrum

Gustaf III uppmuntrade dalfolket att utveckla slöjdhantverk!
Den lilla svarta hästen är den äldsta bevarade, tillverkad före 1820

Färggranna Hagströms-gitarrer

Jultraditioner varierar och varje landskap har sina speciella maträtter och seder. Om jag saknade något i julfirandet? Snö borde vi förstås haft, men för att vara en grön jul var den väldigt fin, med klart väder, solsken och fullmåne. Vad gäller maten så saknade jag brunkål och grönkål, men i övrigt fanns allt man kunde önska.

Och kan du tänka dig: hela resan var en vinst! Tänk vad ett ifyllt tävlingsformulär på Seniormässan kan leda till!

Höstens mössor

Tänk så mycket modeller på mössor man kan hitta på! För min del har det blivit tre stickade mössor under hösten i helt olika stilar.

En dragspelsbasker med garn och mönster från Östergötlands ullspinneri. Jag hittade den på höstens syfestival i Älvsjö. Egentligen var det en väst i samma garn och stil jag föll för (och den har jag inte hunnit börja på än) men mössan blir ett trevligt komplement.

Jag hade restgarner från koftstickningen och det räckte till en mössa modell Ida (även här är mönstret från Östergötlands ullspinneri) och jag valde då att göra samma bård som på koftan Pictoreska bårder i egen design inspirerad av Albertus Pictor-målningarna i Yttergrans kyrka.

Den tredje mössan är stickad med handspunnet angoragarn. Anne Beate Rye Tegen har spunnit garnet av ullen från egna kaniner. Jag hade bara köpt 50 g garn och kunde inte få tag på mer och därför blev det en liten slätstickad mössa. Jag kände för att garnera med tofs och virkad fläta och lite nålfiltning. Om du undrar hur jag gjorde tofsen: kolla på länken!