Norma på Folkoperan

"Vi tänder nya tankar genom orädd opera". Så presenterar Folkoperan sig på sin hemsida. Igår såg jag Norma, den sista föreställningen denna säsong. Och visst stämmer det att Folkoperan är nytänkande, det har de visat flera gånger.

Fullsatt salong, programbladen var slut ... ja nog har denna uppsättningen blivit populär. Med all rätt.

Så här såg det ut när orkestern börjat inta sina platser. De upptar en stor del av scenen, tänkte jag. Var kommer skådespelarna att få plats att agera? 

Orkestern innan föreställningen började (egen bild)

Det fanns en fiffig lösning på det. Orkesterscenen lyftes upp och skådespelarna agerade under orkestern och kunde komma upp på trappor under scengolvet. 

Ett par bilder från Folkoperans mediearkiv:

Norma med delar av kören i bakgrunden, orkestern ovanför

Operan känns tidlös. Den skrevs 1831 av Vincenzo Bellini och utspelar sig i Gallien  (ett område som domineras av nuvarande Frankrike) under 50-talet f Kr. 

I min bokhylla hittade jag ett program från Kungliga Operans uppsättning av Norma, som jag tydligen såg den 29 okt 1997. Jag minns inte hur  jag upplevde operan då, men förstår när jag läser och ser bilder i häftet att det var ganska annorlunda. 

I denna föreställning står musiken står verkligen i centrum. Det normala i operasammanhang är ju att orkestern befinner sig nere i sitt dike och beroende på var man sitter ser man mer eller mindre av musikerna. Dirigenten brukar man mest se i början och slutet av akterna. Men här har man allt synligt framför sig.  Ouvertyren upplevs som en härlig konsert. När de sedan musicerar på hög höjd under akterna kan man även då följa dirigentens rörelser. Mycket intressant! 

Något om Bellinis musik: Casta Diva är den sång alla känner till, men hela operan är fylld av vackra melodislingor i långa, långa linjer. Det är italiensk bel-canto-tradition när den är som bäst, vacker klang och teknisk sångskicklighet. Det krävs mycket av sångarna, speciellt av den sopran som har rollen som Norma. Hon är på scenen nästan hela tiden och ska gestalta denna komplicerade kvinna med så mycket av både vrede och passion i sig samtidigt som hon är prästinna med kyskhetslöfte och auktoritet. Fina samsjungna duetter får man också njuta av.

På scenen finns ingen dekor alls. Några föremål finns med: ett par böcker, en madrass för Normas två barn i en kort scen och så förstås dolken. Mycket lämnas åt åskådaren, det är som om handlingen sker i åskådarens fantasi, helt genialt!

Efter denna tretimmarsföreställning klingade Bellinis musik länge i mig. Så glad att jag fick tillfälle att uppleva den! 

Äntligen syfestival!

Fler än jag hade längtat efter detta! Det blev två år utan syfestival i Älvsjö. Senast var februari 2020, då var man lyckligt ovetande om kommande pandemi. Nu var det åter igen trångt bland garnnystan, tyger och broderier, men ack så roligt!

Jag hade plockat med mig ett mönster på en dubbelstickad väst, som jag sett i ett äldre nummer av tidningen Kreativ stickning. Det rekommenderade garnets kvalitet var 50% silke och 50 % tibetansk yakull, det lät både sällsynt och dyrt. Och det garnet har jag inte lyckats hitta. Men nu gick jag från den ena montern till den andra och frågade om de kunde rekommendera något ersättningsgarn. 

Jag blev rekommenderad det här garnet: "100% peruvian highland wool". Det har faktiskt lite glans, trots att det bara innehåller ull. Troligen skönt att sticka i. 

Västen ska stickas i dubbelstickning, dvs den blir vändbar. På den ljusa sidan blir det breda randiga partier med mörka liljor. 

Jag har stickat några plagg med denna roliga teknik förut. Första gången var det inte så lätt, men då hade jag hjälp av denna video.

Jag gjorde faktiskt ett inköp till på mässan: ett kit med lettiska vantar. Lite lyxigt, jag brukar alltid göra vantar av restgarner, men nu ska det bli extra fint. Sticka 1,5 mm har jag aldrig stickat med, det blir spännande att prova det. Det passar nog mig, som brukar säga att jag gillar "långsam och krånglig stickning".

Dopkläder under tvåhundra år

På Enköpings museum visas just nu en utställning om dopkläder. Utställningen var planerad till år 2020, men pandemin kom emellan. Gunilla Edström har varit drivande i projektet och lyckats samla in en stor mängd kläder och föremål. 

Dopklänningen har traditionellt varit vit, men på utställningen fanns även några i färg. Modellen är väldigt lång i förhållande till barnets egen längd, vilket är en symbol för att den döpte ska kunna växa i sitt dop. Dopklänningen kompletteras ofta med mössa och band. 

Dopklänningen är prydd med broderier, spetsar och volanger. Den användes i flera generationer och man broderade gärna barnens namn på tyget. 

Dora Westerlunds dopklänning

På utställningen finns en dopklänning som Ernst Westerlunds dotter Dora burit år 1878. Om du inte känner till denne Enköpingsprofil, räcker det kanske att jag påminner om den här växten, som brukar namnges efter honom. Doktor Westerlund rekommenderade rosengeranium i sjukrummen för att rena luften och göra den friskare. 

"Doktor Westerlund", rosengeranium

Ovanliga mönstrade dopklänningar och mössor

Förutom dopklänningar och dopmössor fanns i flera montrar olika dopgåvor, såsom smycken och skedar, likaså dopminnen. 

〇〇

År 2013 hade Enköpings museum en utställningen om brudklänningar. Då lånade jag ut min brudklänning. Den här gången bidrog jag med två dopgåvor: en mugg med Ingemars namn och dopdatum på och ett halssmycke i form av ett hjärta med mitt namn på.

Utställningen finns kvar till den 1 oktober.

Sjælevarmer från Färöarna

Hjärtevärmare kanske vi skulle säga på svenska, en sorts sjal med ärmhål. 

Foto: Susanne Ejner

Garnet är färöisk ull, från spinneriet Snældan, som jag besökte på resan i våras. Mönstret kommer från Tanja Jacobsens bok "Strik med naturen på Færøerne" där hon i sina mönster har hämtat inspiration från olika platser i landet. Ibland är det färger, ibland former, som inspirerat henne. 

Denna "sjælevarmer" kopplas till naturhamnen i Gjogv, en plats vi besökte. (Bilden finns i slutet av mitt blogginlägg om resan.) Det är ränderna i klipporna som gett idén: slätstickning med omväxlande räta och aviga ränder. Nu valde jag grått garn, i boken har Tanja brunt garn som stämmer bättre med klippornas färg. 

Man stickar plagget i ett stycke. Jag tyckte det var svårt att förstå hur ärmhålen skulle fungera. Jag gjorde därför en skiss, som jag mailade till designern, för att få veta om jag tänkt rätt. Hon var snabb att svara och ge mig god hjälp.

Den lilla slätstickade fyrkanten nertill på ryggen är en trevlig detalj, där man kan "tamburera" en blomma. Jag valde en detalj från ett färöiskt sjalmönster, som vi arbetade med på en workshop på resan. Att sticka en stor sjal med detta mönster var annars min första tanke, när jag köpte garnet, men jag tror att detta plagg passar mig bättre. Sjalar har en tendens att ramla av.  

Tamburering (tambursöm) var ett nytt begrepp för mig. Man håller garnet på undersidan och virkar genom det stickade plagget med en tunn virknål (eller en speciell tamburnål). Resultatet ser ut som kedjestygn, men detta är en snabbare broderingsmetod. 

Foto: Susanne Ejner

Jag har mer garn från Färöarna. Kanske blir det något mer plagg från boken" Strik med naturen"?

Sommarjumpern klar!

Den brittiska värmeböljan är visst på väg hit. Och då sitter väl den här tunna jumpern i bomull och lin fint.

Foto: Susanne Ejner

Jag ser i bloggen att jag började redan i februari. Då beskrev jag den annorlunda sticktekniken "Muslinger".  Det rekommenderades i boken att man kopierade mönstret, klippte ut och tejpade ihop fram- och bakstycke. Så här såg mitt schema ut:

Musling nr 1 ligger längst ner på framstycket och den sista musling 124 längst upp till höger på bakstycket. 

Varje musling startar med 31 maskor och minskningar görs för varje varv tills toppmaskan återstår och sätts på en säkerhetsnål. Man har alltså aldrig mer än 31 maskor på stickan. Rolig teknik!

När jag gjort 124 muslinger återstod väldigt lite efterarbete: enbart att sy ihop vid axlarna och sticka kanter. Jag tänkte redan från början sticka kanter och några slumpvis lagda muslinger i det ljusblåa garnet. Och så blev det!

Än en gång stort tack till Louise och Agneta för garnet jag fick!

Vävning hela veckan!

Veckan efter midsommar ägnade jag mig åt vävning. Årets projekt var inspirerat av en bildväv jag sett på Sätergläntan förra sommaren. 

Summerbeach av Annika Lindqvist

Bilden är hämtad från Vävnätet Dalarnas Fotogalleri (utställning 2019 Björkar och körsbärsträd i Japan)

Jag såg att det var trasmattor i tuskaft med inplock och tänkte att något sådant vill jag prova på att göra. Jag har en vägg i hallen, där en sådan vävnad skulle passa fint.

I början av sommaren satt jag i bersån, klippte och rev trasor och funderade kring färger. Det var då idén om att göra en vävnad för varje årstid dök upp. Jag sorterade trasnystanen efter årstid men var fortfarande väldigt osäker. Trasmattor har jag vävt, men detta var något annat. När jag skissade på min vävnad skickade jag ett mail till konstnären Annika om mina funderingar. Hon önskade mig lycka till.

Jag har sedan jag blev pensionär vävt varje sommar (utom i fjol) hos min svägerska Eva i Skåne. Min mors vävstol finns därnere. Den här gången vävde jag i en annan mindre vävstol. Eva hade satt upp väven, 70 cm bred, med möjlighet att väva både tuskaft och rosengång. Jag kunde alltså ändra mig och väva mattor i rosengång, om det jag tänkt skulle bli för svårt. Jag fick bo i en liten stuga med plats för säng och vävstol.

Vävningen gick över förväntan. Och väldigt roligt var det! Att plocka in blommor och trädgrenar och låta bakgrunden skifta i olika fält utan att det blev raka linjer var spännande. Genom att använda en av rosengångstramporna kunde jag få trädet att framträda bättre.

Början på "Sommaren"

"Vintern" snart klar

Alla årstiderna innan jag klippt isär väven

"Våren" klipps loss

När årstiderna var klara fanns tid att väva ett par mattor till. Bland annat en matta i rosa och lila till min granne, som tack för att hon skött om växter och post under min semester. Där roade jag mig med enkla rosengångsmönster och vridna remsor i några av bårderna.

Jag har lite efterarbete kvar på "årstiderna". Trädgrenarna och andra inplock ska fästas lite och övre fransen ska knytas så att vävnaderna kan hängas i en naturgren. Jag har inte bestämt om nedre fransen ska vara kvar på något sätt eller vikas in och klippas av, kanske gör jag olika. På "Vintern" skulle man kanske kunna knyta ihop flera fransar till "istappar"? 

Min tanke är att hänga dem på väggen i hallen och byta efter årstid. Eller kanske göra tvärtom: påminna om vår eller sommar när det är som kallast ute? Ett väldigt roligt vävprojekt är avslutat och jag är nöjd med resultatet.

Sång hela veckan!

Vilken härlig vecka i Bräkne-Hoby! Vocal Camp har funnits några år, men för mig var evenemanget helt okänt, tills jag deltog digitalt i några workshops förra sommaren.

Men nu har jag varit där. Fem härliga dagar sprängfyllda med musik! Utmärkta sångpedagoger och körledare höll i sångövningar och workshops i lokaler på folkhögskolan. Blekinge Jazz & World pågick parallellt - i år var det deras 20-års-jubileum. Jag bodde i ett rum på folkhögskolan. Utmärkt mat serverades i skolans matsal. Varje kväll var det konsert i kyrkan eller i Synvillan (gamla gymnastiksalen). 

Blekinge folkhöskola

Bräkne-Hoby kyrka

Exempel på sånger vi jobbade med

Jag hade försökt få med någon körsångare från mina två körer, men alla tyckte att Blekinge låg för långt bort. Visst - det blev 56 mil bilkörning för att komma dit - men det var det värt.

Fokus låg på ensemblesång och vi hade delats in i mindre grupper.  Det föll väl ut:  i vår lilla ensemble, som gick under namnet "Gott och blandat",  hade vi ganska lika röster och god körvana, och det var väldigt roligt att sjunga tillsammans.

"Gott och blandat" 

Staffan Paulson håller en workshop

Konsert i kyrkan

Att sjunga tillsammans är "som att skapa magi". Så sa den yngsta deltagaren, när SVT Blekinge kom på besök. Och jag håller med! 

Sista dagen hade vi en avslutningskonsert. Hela gruppen framförde två sånger vi jobbat med tillsammans och varje ensemble sjöng en egen sång. Den entusiastiska publiken utgjordes till största delen av deltagarna i Jazz & World. De hade sin avslutningskonsert på onsdagskvällen och då satt vi sångare i publiken. 

Så här lät det på avslutningen. Ett varierat program, mycket sångarglädje! "Gott och blandat" sjunger ca 10 minuter in i programmet.

Två workshops finns också på youtube. Titta gärna, här finns länken. 

Camilla bad oss skicka med denna text:

Aktiviteten sändes under Vocal Camp 2022. Hjälp oss fortsätta ordna schyssta sångaktiviteter genom att bidra med en liten slant, t ex 75 kr för båda filmerna från Vocal Camp 2022.

Swish 123 088 2118

BG: 5508-9239

Fler bilder och filmer finns på Vocal Camps FB-sida. 

Jag kommer från nordöstra Skåne, bara ett par km från Blekingegränsen, så jag kände mig hemma vad gäller dialekten. De flesta deltagarna kom också från Skåne och Blekinge. Jag hade inte tänkt på detta förut, men man känner sig extra välkommen när man delar språket. Vissa dialektala ord och uttal som jag inte använt på jättelänge kom till heders, såsom "vassegou", " räälit" och "roulet" och det kändes tryggt och skönt.

Det blev en lärorik och inspirerande vecka. Jag har redan noterat veckan före midsommar 2023 i kalendern.