Kyrkcentrum fyller 30 år!

Då var det 1 september 1985. När ärkebiskop Werkström bankat tre gånger med sin kräkla på kyrkporten var det dags för stor invigningsfest. Jag minns att han sa att det var 700 år sedan det senast invigdes en kyrka i Håbo Pastorat. Vi är väl försedda med medeltida kyrkor: Övergran, Yttergran, Kalmar, Häggeby och Skokloster. Det är Skokloster kyrka som är yngst, alla de andra är från 1100-talet.

Vilken jättesatsning detta var för 30 år sedan! Bålsta är ju ett relativt nytt samhälle, det växte starkt under 1960- och 1970-talen och behovet av lokaler för pastorsexpedition, barnverksamhet och gudstjänstliv inne i samhället blev allt större. På platsen där Kyrkcentrum byggdes fanns en folkpark och dansbana fram till början av 1970-talet. När kyrkan köpte tomten byggde man först tillfälliga baracker, som fick namnet Parkgården. Och nu står alltså Kyrkcentrum här sedan 30 år.

Det har firats jubileum i dagarna tre. På fredagskvällen var vi ca 150 personer, många klädda i 80-talets mode, som njöt av en middag där smakerna också framkallade minnen. Ensemblerna La Femme och Oktavia medverkade och vi fick ett allsångshäfte med 80-tals-hits. Där fanns också sången Tänd ett ljus för jordens barn, med en finstämd text som fortfarande känns aktuell. En stor personalkör sjöng först en välkomstsång och senare under kvällen 34:an med en ny fyndig text (för här ska det inte rivas, utan hellre byggas till när byggnaden går vidare mot 40!).

Personalkören gjorde succé

Personalen stod för serveringen,
här kyrkoherden i dåtidens slipsmode

Kvällen avslutades med discomässa, komplett med discokula och rökmaskiner. Nya tider kräver nya former. Sedan Kyrkcentrum byggdes har det hunnit komma ny psalmbok (1986) och flera tillägg, det senaste Psalmer i 2000-talet. Musikern Olle Eilestam var i sitt esse och det svängde om psalmer och mässmusik.

Från discomässan
med prästerna Kristina Uggla och Fredrik Ollila  

Idag söndag var det jubileumsgudstjänst i Kyrksalen. Predikan blev en dialog mellan två av våra präster. Mia Jaederfeldt frågade Lars-Olof Eklund vad han tyckte var viktigast med Kyrkcentrum. Var det inte själva byggnaden? Kanske var det klockstapeln och de två kyrkklockorna som ringer samman? Mia höll upp ett vackert skrin som hon påstod innehöll det viktigaste. Var det månne verksamhetsberättelsen för pastoratet? Mikael Rutersten, organist, kom stickande med ett inpass om att skrinet nog innehöll nyckeln till orgeln. När Mia sen öppnade skrinet blev det lite fniss. Det innehöll en spegel. Poängen var att det viktigaste i Kyrkcentrum är människan som kommer dit!

En festdag som denna var det fullsatt i kyrksalen och extra mycket sång och musik. Mikael Nahnfeldt förgyllde med trumpetsolo. Bålsta Kammarkör och Gospelkören Heavenly Joy medverkade med körsång i olika stilar.

Bålsta Kammarkör under Gunnar Klums ledning

Maggan Olsson leder båda körerna i gospeln Oh happy day

Vid samkvämet efteråt hölls en del tal. Många tankar gick säkert till Bengt Ångman, som var kyrkoherde när det begav sig, och var en drivande kraft för att bygget skulle bli av. Jag minns att det vid sammankomster i Parkgården i slutet av 70-talet togs upp kollekt som skulle gå till klockstapeln och klockorna i det kyrkcentrum som var hans stora vision. 1980 tog det fart på allvar med en byggnadskommitté. En arkitekttävling utlystes och flera arkitektfirmor hade lämnat in förslag. Det förslag som vann hette "Böjt i trä". Formen på kyrktorget är byggt så att den lite påminner om en dansbana. Arkitekten Jan-Ove Fogelberg hade tackat ja till inbjudan att komma idag och han berättade att han minns det här som ett stort, ganska unikt projekt. 

Några tidningsklipp från när det begav sig

Programbladet då och nu

Kyrksalen fick idag sitt nya namn. Det har varit en tävling och många förslag hade kommit in. Det namn kyrkorådet fastnat för var Magdalenasalen. Det kan härledas från Maria från Magdala, kanske är det hon som syns på altartavlan sittande vid korset i triptyken Kristusträdet, gjord av uppsalakonstnären Olof Hellström. De som lämnat in det vinnande förslaget var Mia Jäderfelt och Olle Eilestam.

Mia och Olle - vinnare i namntävlingen

Namnskylten sätts på plats!

Kyrkcentrum fortsätter att hälsa välkommen!

30 år är inte så lång tid ändå. Många som var med under helgen var också med på invigningen och kände säkert både glädje och stolthet över att ha varit med från start.

Storartad Östersjöfestival!

I år var jag en flitigare konsertbesökare på Östersjöfestivalen än jag brukar. Jag hade turen att vinna två biljetter i deras quiz och min man hade som tack för ifylld enkät angående deras abonnemangsserier fått ytterligare en biljett, och sådant måste ju utnyttjas!

Den största upplevelsen var utan tvekan Schönbergs Gurrelieder i Konserthuset i söndags. Helt fantastiskt, troligen den mäktigaste konsert jag hört. Jag vet inte hur jag ska beskriva det. Scenen och körläktaren fylld av över 300 medverkande och detta i ett helt utsålt konserthus! Esa-Pekka Salonen var suverän dirigent. Lite svårt att höra solisterna från andra balkongens sida, de var ju inte dubblerade som både orkester och kör var. Det är ett verk som sällan framförs, just för att det krävs enorma resurser. Till exempel fyra harpor!

Pressbild, foto: Jan-Olav Wedin

Före konserten höll Katarina Lindblad en fin presentation av Arnold Schönberg, hans liv och hans musik. Tänk att han var i princip autodidakt och blev en milstolpe i 1900-talets musik! Han står i gränsen mellan romantiken och modernism, mycket av det han skrev är atonalt. Musiken saknar ett "hemma", det finns ingen tonart att landa i. De flesta tycker nog att hans tolvtonsmusik är svår att ta till sig. Alla 12 tonerna i skalan är lika mycket värda. Katarina jämförde med konst av t ex Kandinsky, där det inte finns ett tydligt centrum i bilden utan man kan fästa blicken lite varstans. Schönberg ägnade sig faktiskt åt måleri och umgicks med flera konstnärer, bl a Kandinsky.

Schönbergs annorlunda musik blev inte alls väl mottagen när den kom, däremot fick Gurrelieder stora ovationer redan på premiären i Wien 1913. Här finns mycket kvar av romantikens tonspråk, även om det finns några antydningar åt det nya, t ex talsång, som Schönberg använder i andra verk.

En nöjd dirigent efter konserten 

Några av solisterna vid avtackningen

De andra konserterna då? 

Carl Nielsens Klarinettkonsert med Martin Fröst och Rickard Strauss Heldenleben var höjdpunkterna på måndagens konsert. Heldenleben hade jag inte hört förut, en symfonisk dikt om en hjältes (Strauss själv?) öde med olika ledmotiv där han utnyttjar den stora orkesterns olika klanger.

På fredagen fick vi möta den estniska dirigenten Anu Tali. Hon har tillsammans med sin tvillingsyster startat orkestern Nordic Symphony Orchestra. Flera nyskrivna verk framfördes med kompositörerna närvarande. Av musiken före paus var violinkonserten Distant Light (som fått ge namn åt kvällens konsert) mest intressant, komponerad av den lettiske tonsättaren Peteris Vasks. Efter paus spelades Sjostakovitjs symfoni nr 10, där han (liksom i annan musik han skrivit) lagt in sitt "D Ess C H" som sin signatur. 

Anu Tali

Peteris Vasks intervjuas av Niklas Lindblad

En konsert med Blåsarsymfonikerna på söndagseftermiddagen hann jag också med. Den hade titeln Desperate Housewives. Enbart kvinnliga kompositörer, några från 1800-talet, hustrur till kända kompositörer: Clara Schumann och Alma Mahler som båda komponerade men som hamnat i skuggan av sina män. Speciellt Alma Mahler hade svårt att bli accepterad som "tonsättarinna". Det som jag uppskattade mest på konserten var dels en sång av Rebecka Clarke, en av de första kvinnliga orkestermusikerna, dels spännande nutida musik av isländska Björk arrangerad för röst och blåsare av dagens dirigent Hans Ek.

Östersjöfestivalen grundades 2002 av Esa-Pekka Salonen. Syftet är dels att skapa kontakter och framföra musik från de olika länderna kring Östersjön, med orkestrar, solister och körer från olika länder, dels att diskutera miljöproblem och arbeta för en hållbar miljö i Östersjöområdet. Världsnaturfonden WWF anordnade debatt mellan unga forskare och representanter för olika myndigheter. Maria Wetterstrand inledde och pratade om kortsiktiga och långsiktiga mål och hur de ofta står mot varandra. För miljöpolitiken krävs att man kan se längre än till nästa val.

Kaffefestival!

Man kan tydligen ordna festivaler om allt: musikfestivaler av alla de slag (körfestival, visfestival, kyrkomusikfestival ...) har jag varit på, likaså syfestival och nu var det alltså dags för kaffefestival. Alla festivaler har väl något nördigt över sig, tycker man som utomstående i alla fall, och nog var det nördigt här. Att brygga kaffe är väl löjligt att göra workshops omkring? Men faktum är att jag hade en riktigt rolig dag och lärde mig en hel del. Kaffe är inte bara kaffe ... det finns mycket att fundera kring. Det går ju trender i allt och nu är det tydligen kaffe som gäller. En kafferevolution drar genom landet!

Kan undra hur mycket kaffe som gick åt under de tre dagar som festivalen pågick. Det är andra gången man anordnar en kaffefestival på Södra teatern i Stockholm med kafferosteriet Johan&Nyström som medarrangör och de stod för allt kaffe. 

Festivalen var "mjölkfri", tydligen är oatly (havredryck) på modet. Jag fattar inte poängen med det, bra för den som är laktosintolerant, men annars? Men cappuccinon var väldigt god, speciellt gillade jag den som var gjord på bönan Verde.

Man fick provsmaka en uppsjö av kaffesorter, jag hade ingen aning om att det fanns så många varianter. Olika bönor, olika rostningar, olika bryggprocesser, bryggkaffe, cappuccino och espresso, även iskallt kaffe. Det var långt ifrån allt som föll mig på läppen. Jag är nog konservativ när det gäller hur kaffe ska smaka. Allför ljusrostat eller alltför fruktigt var inte kaffe för mig, inte heller iskaffevarianten, fast det var en varm dag.

I olika workshops fick man lära sig bästa sättet att brygga kaffe för hand och även att laga espresso i en proffsig maskin. Man kunde prova på att rosta kaffebönor själv ute på terrassen. Långsam rostning gör att mer smak utvinns ur bönan.

Kafferostning i stekpanna

På festivalen fick jag klart för mig en barista ska vara man, helst med ett rejält skägg och gärna tatueringar. Min man har inga tatueringar (tack och lov!) men klarade galant att göra espresso i en proffsmaskin.

Ingemar lagar espresso som ett proffs

Att kaffebönan är ett bär på kaffebusken visste jag förstås, men på festivalen fick jag lära mig lite mer. För bättre kvalitet handplockas bären när de är helt mogna. Sedan kan de torkas på olika sätt: soltorkas direkt eller efter att man tagit bort skal och fruktkött eller efter tvättning. Torkningssättet påverkar smaken. Det finns ett sött skikt kring bönan, vid tvättning försvinner detta. Sedan kan bönan rostas olika mycket och olika snabbt och malas olika fint. De olika processerna kräver olika mycket hantverksprocesser och man kan också fundera över hur de påverkar miljön. Och så måste ju kaffeodlarna få skäligt betalt och drägliga arbetsförhållanden.

Bagaren Sebastian Boudet medverkade också tillsammans med Johan Damgaard från Johan&Nyström i en föreläsning. Både kaffe och bröd är basvaror - därför var det en bra idé att koppla ihop dessa personer, båda förkämpar för naturliga råvaror och god miljö i framställningen från böna till kopp respektive från ax till kaka.

Jag läser Sebastians blogg och har tagit del av hans Brödmanifest. Hans kärlek till det enkla brödet gjort på mjöl, vatten och havssalt med en frisk surdeg som grund, går inte att ta miste på. Långsam jäsning gör att mer smak utvecklas. Men att få tag på ett bra mjöl utan tillsatser som t ex askorbinsyra, är inte så lätt för en hemmabagare. (Askorbinsyra är ju bara C-vitamin, så strunt samma tycker jag.) Bakar man sitt bröd själv har man ju bra koll på vad det innehåller.

Sebastian Boudet

När COOP hade sin blåvita serie på 80-talet fanns möjligheten att köpa kaffet KAFFE. Inget om hur bönorna odlats eller hur kaffet framställts. Enkelt men det är kanske inte så vi vill ha det. Undrar om Sebastian vet att det också fanns limpan LIMPA?





Ett par mer udda inslag på festivalen:
En ljudinstallation av hela espresso-processen, en kul idé, det är mycket oväsen som en barista måste stå ut med. Och en konstnär som målade med kaffe!

James Brewster fångar ljudet med
kontaktmikrofoner på kaffemaskinen

Camia PIA Pettersson och
hennes kaffetavlor

Patrik Rolf Karlsson föreläser

Visst har han rätt: Det finns inget perfekt kaffe. När vi kom hem läste jag på de kaffeförpackningar vi kör med. Arvid Nordqvists Gran Dia fortsätter att vara vår favorit när vi använder kaffebryggaren. Däremot kan jag tänka mig att variera bönorna till espresson.  

Stor konstupplevelse i ett nerlagt järnbruk

Vilken passande miljö att visa konst i, det gamla nerlagda järnbruket i Avesta, kallat Verket. Bara man ser upp med ojämna golv och skrangliga trappor i den svaga belysningen. Klokt nog blir man varnad för detta direkt när man betalar entréavgift. Det är ju en del av upplevelsen att det känns att det varit en arbetsplats. Att jobba här var säkert ett slit under hårda förhållanden.

Jag har varit här för många år sedan och kände därför igen en del av de fasta utställningarna. Att öppna dörren till utställningen Vita frun ger en hisnande upplevelse. Man blir helt stum. Glasfigurer i skarpa färger punktbelysta är helt förtrollande. Det är glaskonst på hög nivå, konstnären är Kjell Engman. Fantastiska figurer illustrerar smeder, brukspatron och herrskapsfolk i tidens mode.

 

Bland de tillfälliga utställarna var det några som gjorde specilla intryck. Dit hör Bea Szenfeld, som hade gjort flotta kreationer i papper, däribland en som på avstånd såg ut om en tjusig päls, helt gjord av handklippta pappcirklar. Behöver knappast påpeka att konstnären hade ett förflutet i modebranschen.

Lovisa Ringborg hade gjort något som liknade ett stort altarskåp, med fotografier som teaterkulisser i ålderdomligt landskap med antika ruiner, med det väl lämpade namnet The Mirage. Det var spännande att sitta framför och låta fantasin flöda.

Micael Dahlens moderna version av Mona-Lisa uppbyggd av besökares selfies var också kul. Tänk att alla dessa foton totalt kunde ge en så tydlig bild, speciellt om man fäste blicken lite vid sidan om. Det lönar sig inte att leta efter mig, för jag har inte instagram, så jag kunde inte bidra till konstverket.

Konserten på Gärdet firade 40-årsjubileum!

"Picknick, levande musik och Helen Sjöholm. Kan det bli så mycket bättre?" Så skrev DN:s musikkritiker inför söndagens utomhuskonsert på Gärdet. Lägg därtill soligt sommarväder och inte ett moln på himlen. Ett enastående tillfälle att uppleva musik och det fattade över 40000 personer!

Jag vet inte hur många konserter jag varit med om där, men sedan 80-talet har det blivit en vana som bara brutits av någon senlagd semesterresa och av hotande ihållande regn. Det var nog publikrekord igår, om man som vi kom en knapp timme i förväg fick man leta efter en liten gräsplätt att göra till sin. 

Den här gången hade man valt en kvinnlig dirigent och i programmet ingick två kompositioner av kvinnliga tonsättare. Att önska varannan damernas hade kanske gjort programvalet svårt, för man bygger mycket på att vara publikvänlig och då måste det vara en hel del musik som publiken känner igen.

Den ena var Doreen Carwithen, som tydligen skrivit mest filmmusik. Nu fick vi höra ett orkesterstycke skrivet 1945, med förkortningstiteln ODTAA (One Damned Thing After Another), som fick konserthuschefen att associera till den här sommarens usla väder. (Stycket lät bättre än så!) 

Den andra, Jennifer Higdon, också det en för mig ny bekantskap som enligt sin hemsida är mycket produktiv inom skilda genrer. Stycket Machine var väldigt kort och klatschigt, det var skrivet som ett extranummer.

Bland de mer kända kompositörerna fanns Fauré representerad med det skimrande preludiet ur Pelléas och Mélisande och Sibelius med sin kraftfulla tondikt Finlandia.

Årets solist var Helen Sjöholm, "drottningen av sång", som konserthuschefen kallade henne. Gabriellas sång blev förstås alla berörda av men hon gjorde också en fin version av Lasse Tennanders Stolta stad som en hyllning till Stockholm. 

Proms i London har inspirerat till att göra den här typen av årlig folkfest med klassisk musik och det görs lite försök att få publiken med i allsång och klappande. Jag tyckte de lyckades ovanligt bra med det igår. Kanske vi lättare släpper loss när vi är riktigt många och solen strålar. Det blev mäktig allsång till Beethovens 9:a och fast vi inte var britter reste vi oss och neg i takt till det accelerande stycket hämtat ur Fantasia on British sea songs av Henry Wood.   

Utomhusopera i storformat

Opera i Dalhalla är mäktigt! I lördags spelades Puccinis Turandot med Nina Stemme som den stora solisten.

Nina Stemme tar emot folkets jubel, längst till vänster Meeta Raval

Puccini skrev den här operan så sent som 1924 och hann inte göra den klar. En elev skrev sista akten färdig utifrån efterlämnade anteckningar. Oftast är det den versionen som spelas. Men Luciano Berio gjorde så sent som 2001 ett nytt slut, och det var den varianten som dirigenten Tobias Ringborg hade valt. Ibland låter man operan sluta med att dirigenten helt enkelt lägger ner taktpinnen, precis som Toscanini gjorde vid premiären 1926. Jag undrar hur man upplever det. Förmodligen känns det extra starkt och leder till intressanta funderingar över hur Puccini kan ha tänkt sig. Nog tyckte jag det märktes på tonspråket i senare delen att musiken var av nyare datum. Men eftersom jag inte sett Turandot förut, bara för länge sedan på TV, så vet jag inte hur stor skillnaden är. Jag hade väntat mig ett mer dramatiskt och färggrant slut på sista akten, nu blev det mer inåtvänt. I programbladet citerades en psykoanalytikers definition av kärlek: "Det är när man ger något man inte har till någon som inte vill ha det." Lite så upplevdes slutet.

Jag har faktiskt varit i Dalhalla för länge sedan och jag hade kvar ett infoblad i mina reseanteckningar. Då såg det ut som på bilden nedan. På bladet fanns också en bild av Birgit Nilsson, som framträdde på premiärkonserten 1994.

Bild från informationsblad om Dalhalla tryckt 1995
Foto: Leif Forslund

Sommaren 1996 hörde vi en amerikansk ungdomsorkester i ett blandat program. Det jag minns bäst är hur en ensam flöjt lät helt fantastiskt i denna "amfiteater", kalkbrottet där man bröt sten fram till 1990. Det blåste och orkestermusikerna fäste sina noter på notställen med klädnypor. Jag minns att Margareta Dellefors, initiativtagaren, var på plats och berättade om hur Dalhalla kommit till.

Det har hänt mycket sen dess. Här ges konserter i olika genrer under sommarsäsongen, men det är ju opera Dalhalla är skapat för och att höra en stor opera där blir oförglömligt.

På väg ner i gropen

Publiken börjar ta plats

Sceneriet är fantastiskt. Höga branta bergväggar, turkosblått vatten, vackert i sig själv men ännu mäktigare i kvällsmörkret när ljuskäglor sveper över scenen och rinnande vatten blir till ett rutigt scendraperi... något sådant har jag aldrig sett.

Vattenridån vid start

Två orkestrar och flera körer (en kör satt framför orkestern, en kör agerade sceniskt och likaså en lokal barnkör) var involverade. Jag måste nämna Meeta Raval, en brittisk sopran som är ny i gemet. Hon spelade rollen av slavinnan Liú och sjöng otroligt vackert, absolut en kommande stjärna. En del figurer förstod jag inte meningen med. De tre rödklädda kinesiska hovmännen med de skojiga namnen Pina, Pang och Pong hade en del hyss för sig och de hade säkert väldigt roligt själva.

För mig har det blivit tätt med operabesök nu, förra helgen var det Mozart i lilla Confidencen. På Dalhalla finns 4100 platser och även om det inte var helt fullsatt så var det många. Operan slutade precis vid midnatt och då om inte förr märktes att det var mycket folk, när det blev ett otroligt lämmeltåg upp till alla bilar och bussar. Det kändes i luften att folk var tagna av föreställningen. Och vi hade haft tur med vädret också ...

Huvudrollsinnehavarna: prinsessan Turnadot omgiven av
slavinnan Liú och prinsen Calaf

En helg med stor bredd i musikupplevelserna

 

På Forsby kvarn gavs i lördags en mycket annorlunda konsert med titeln Fin de siècle. Många medverkande, några bekanta med lokal anknytning. Jag tänker på Åsa Lansfors, som sjöng sånger av Mahler och Rickard Strauss till Amanda Elvins pianoackompanjemang. Sångerna inledde och avslutade konserten. Speciellt den avslutande "Und morgen wird die Sonne wieder scheinen" stannade kvar länge inom mig (och visst sken solen i söndags!)

Alla medverkande i lördagens konsert

Programmet var mycket fint sammansatt. När Mendelsohns musik dök upp då och då upplevde man den skön och melodisk. Stockhausen och andra ur Darmstadtskolan (begreppet kommer egentligen från en sommarkurs i Darmstadt som började anordnas efter andra världskriget) och Webern krävde mer av lyssnaren. Ett av Stockhausens pianoverk var sådant att man väntade spänt: kommer det en ton, ett intervall eller ackord härnäst? Mats Persson berättade att han varit på kurs för Stockhausen och då fått ett verk att arbeta med och framföra. Tydligen gjorde han det bra, för när Stockhausen var i Sverige år 2000, hade Mats kommit fram för att hälsa och då säger Stockhausen att visst känner jag igen dig, du spelade Klavierstück nr 9 (och det var för då 28 år sedan!). Nu fick vi höra ett par andra av hans pianostycken, musik byggd på små fragment, musikaliska öar att kombinera med viss frihet.

Vi fick höra mera "kondenserad" musik: ett stycke av Webern i sex satser, kallade bagateller, så korta att man verkligen måste vara koncentrerad för att inte missa någon. Kärv musik, säkert svår att lyssna till inspelad, men när det framförs live och man har nära till musikerna fångas man avsamspelet dem emellan. Improvisationer i Weberns anda fick vi också lyssna till. Några svenska tonsättare fanns också representerade: Lidholm, Hambreus och Bo Nilsson.

Staffan Larsson (som tillsammans med sin Ibba, sopran, driver Forsby kvarns musikscen) var under kvällen både ciceron och violinist. Han sa i sin välkomsthälsning att han hoppades att vi skulle gå från konserten med lite högre horisont, och jag tror faktiskt att vi gjorde det. Vi hade gäster med oss dit och eftersnacket hemma fram till midnatt visade att detta absolut var en konsert att komma ihåg. Jag plockade fram en CD med Stimmung av Stockhausen. Sommaren 1984 gick jag en vokalkurs på Biskops-Arnö  och där provade vi att framföra denna med gruppen Electric Phoenix som lärare. Jag hade "noterna" kvar: ett formschema på ett blad och de olika repetitiva fraserna och gudanamn att ropa ut fanns på olika kort. Där bestämde vi själva när och var de olika delarna kom. Spännande musiknotation på en komposition som blir väldigt olika varje gång den framförs.

Jag var förresten också på elektronmusikfestivalen i Skinnskatteberg midsommar 2000 och hörde och såg Stockhausen. När jag läste vad jag skrivit om den i mina reseanteckningar förstår jag det som berättades under kvällen om Stockhausens personlighet. Tydligen uppfattade jag honom som humorlös: medan han introducerade sin musik kom det några åskknallar, som blandade sig med musiken, men det kommenterade han inte.

På Ulriksdals Slottsteater, Confidencen, spelas denna sommar Cosi fan tutte. Mozarts musik, vacker och lättlyssnad. Den gamla teatern, Sveriges äldsta bevarade rokokoteater, är charmig och man försöker hålla den tidstrogen med levande ljus och orkestern spelar på tidstrogna instrument. Vackra dräkter och peruker är som hämtade från 1700-talets salonger. Att spela Mozart så, känns ju helt rätt. Man sjöng på italienska utom korta recitativ som framfördes på svenska. Det var alltså inte så mycket text jag förstod, men det spelade inte så stor roll. Storyn är ju en komisk förväxlingshistoria och sångarnas kroppsspråk gick fint fram i den lilla salongen. 

Den stämningsfyllda salongen

Ljuständaren i aktion

Mozarts musik är välkänd för alla. Hans operor sätts upp titt som tätt och drar stor publik. Tänk att musik som är 300 år är mycket mer känd än det vi hörde kvällen innan. På Mozarts tid var inte tanken heller att det skulle spelas igen: musik var en bruksvara. Kompositörerna tog visserligen citat från sina egna verk och återanvände, men annars skulle det skrivas nytt. 

Tre av de medverkande efter föreställningen

Det blev verkligen en helg med stor bredd i musiklyssningen, båda föreställningarna blev fina upplevelser.