Stickade färgglada rutor inbjuder till utställning

Vilket härligt evenemang jag var med på i fredags! Upplandsmuséet hade vernissage på utställningen Kulturkoftor och sagotröjor.
Utanför muséet hängde färgglada rutor som stickats och skickats in utifrån Hemslöjdsföreningens idé.
Själv hade jag stickat en ruta inspirerad av det silversmycke jag köpte på Shetland i höstas, i form av en stiliserad tröja. Kul att upptäcka den på grinden till muséet!

 

Så här såg min dubbelstickade ruta ut
på andra sidan

Rutorna hade monterats efter färgskala, det var härligt att se vilken stor variation det blivit!  Och tänk: över 700 rutor totalt!

 

 

 

 

Muséet ligger så vackert vid ån. Det kändes som första vårdagen, och många satt vid ån och på utomhusserveringar intill.

Så var det dags för vernissage. Utifrån två böcker av Celia B Dackenberg, Sagornas stickbok och Kulturkoftor har muséet gjort en väldigt fin.utställning. Innan Celia förklade utställningen öppnad, berättade hon om sitt skrivande, sitt stickande och hur hon får inspiration från olika håll.

I stället för att klippa ett vanligt band knöt Celia upp en stickad snodd.

Mycket folk runt de fiffigt arrangerade montrarna

Gamla och nya sagor har inspirerat till flera plagg. Mymlan, Pippi och Tomtebobarnen för att nämna några. Och berättelsen om det röda nystanet som jag läst som barn. När jag kom hem hittade jag boken längst ner i bokhyllan, bland de barnböcker jag sparat: en FIB:s gyllene bok, de tunna böckerna som jag älskade att få.

Det står på pärmens insida
 att jag fick boken på min 5-årsdag!

Historien om någon, 
det var kissemissen Nisse som stökat till det

Mymlans randiga klänning

Lasse-litens tröja och tomtebobarnens mössor

Bland de kulturhistoriska plaggen fanns Ivar Arosenius målartröja, Agatha Christies spetssjal,  nordpolsfarare Andrés tröja och mycket annat.

Konstnär Siri Derkerts vita jumper med spetsinfällning.

Författaren Celia B Dackenberg och Ulla-Karin Hellsten på Östergötlands Ullspinneri

Jag är säker på att både författaren, de som gjort den fantastiska utställningen och de som stickat upp plaggen var nöjda. Jag köpte boken Kulturkoftor med underrubriken Livet, konsten och saker att sticka. Mycket läsning om livsöden och skaparkraft och lockande stickbeskrivningar!

Wieder-da-Konzert med två orglar

Tyska kyrkan i Gamla Stan är pampig med mycket påkostad interiör. Bl a finns där en kungaläktare, där de kungliga kunde bevista gudstjänster utan att beblanda sig med övriga församlingen. Kyrkan har två fantastiskt fina orglar i helt olika stil.

Varför heter det då Wieder-da-Konzert? Jo båda orglarna har ansetts omoderna och gått olika öden till mötes, men nu är de tillbaka som i sina glansdagar! Varje söndag i mars månad ges orgelkonserter där båda orglarna används. Väldigt intressant på flera sätt: orglarna passar för musik från olika tider och publiken får verkligen uppleva hur mångfasetterad orgelklang kan vara.

 

Düben-orgeln

Tyska kyrkan i Stockholm hade stor betydelse för svensk orgelmusik under 1600-talet. Det var här som Andreas och Gustaf Düben (far och son) tjänstgjorde som organister och hovkapellmästare. Den äldsta av orglarna byggdes ursprungligen 1608, och kompletterades efterhand till en magnifik orgel år 1651. Men 1779 förklarades den omodern och såldes i ganska dåligt skick. År 2004 invigdes en kopia av denna barockorgel med sagolikt vacker förgylld fasad. Ett stiligt exempel på barockens skönhetsideal både för öga och öra.

Juno-orgeln

Kyrkans torn brann år 1878 och därefter byggdes en ny orgel i romantisk stil 1887. Klangidealet var då annorlunda, orgeln blev mer orkesterlik med fler stråkstämmor och väldig dynamik. 1972 ansågs den omodern. Den plockades ner och förvarades i en källarlokal i kvarteret Juno, därav namnet på den nu återuppbyggda orgeln. Juno är också namnet på en romersk gudinna som härskar över luften i den antika elementläran (jord-vatten-luft-eld). Och det passar ju också fint till en orgel som blåsinstrument. Juno-orgeln invigdes i september 2018.

Tänk att båda ursprunliga orglarna dömts ut som gammalmodiga. Vid mitten av 1900-talet kom en reaktion mot 1800-talets stora symfoniska orglar. Den s k orgelrörelsens syfte var att återuppliva barockorgeln. Numera vill man gärna ha orglar som ger möjlighet att spela orgelmusik från olika tider.

Programmet innehöll tysk musik av Melchior Schildt på barockorgeln och svensk romantisk musik av Oskar Lindberg, Otto Olsson och Valborg Aulin på den romantiska orgeln. Speciellt intressant var en koralbearbetning Herzlich lieb hab ich dich av Schildt med mycket utsmyckningar i form av skalor, ekoeffekter och till och med lite experimenterande med kromatik. Jag tyckte också om Valborg Aulins Meditation, skönt gungande som en pastoral, ett andante i 6/8-takt.

Det blev en intressant njutbar konsert som också gav mig ett par repertoartips.

Shetlandsgarnet blev till halsduk, vantar och mössa

Nu har jag varma plagg i ull från Shetland. Jag köpte mönster och garn på Jamieson's. Mönstret heter Landscape och kommer från Trollenwol. Garnet är väldigt behagligt att sticka med. Färgerna stämmer bra med det vackra shetländska landskapet.

Halsduken tog längst tid, den är rundstickad och hela 185 cm lång. Vantarna har jag stickat på en lång rundsticka, "magic loop", en metod jag föredrar framför spretande strumpstickor. Viktigt är att ha en rundsticka med tunn flexibel lina. Om du är obekant med metoden kan den här videon vara till hjälp.



Mössan kröns med en tofs (pompom på engelska). Det var längesen jag gjorde någon tofs, så jag behövde ta hjälp av den här videon. Det tog sin lilla tid att linda garnet och det gick åt ett helt nystan (25 g), men resultatet blev fint.


Nu är jag rustad om vintern håller sitt grepp ännu ett tag!

Karmelitsystrarna på Operan igen

Vi hade kvar programbladet från förra gången. Den 18 februari 2012 såg vi Karmelitsystrarna i samma uppsättning. Några medverkande var desamma som då, bl a dirigenten (Marc Soustrot). Det jag minns från den föreställningen var mest slutscenen. Och så den underbara musiken av Francis Poulenc förstås.

Den här gången hade Operan verkligen satsat på fina solister: kända stjärnor som Anne Sofie von Otter som den gamla priorinnan och Camilla Tilling som Blanche. Ett för mig mindre känt namn, Sofie Asplund, med en härligt lätt sopranröst, hade rollen som Contance. Det var något bekant med henne och nu i efterskott ser jag att hon blev Gireststipendiat för några år sedan och då sjöng den hysteriskt svåra Zerbinettas aria.

Katarina Aronsson, dramaturg, gav en introduktion i den bedårande vackra guldfoajén. Hon berättade att inför förra premiären (2011) hade hon och regissören Johanna Garpe besökt Glumslövs kloster, som tillhör den stränga karmeliterorden. Priorinnan mindes att det varit besök från Stockholmsoperan "för några år sedan" (inför urpremiären 1981, i denna slutna värld verkar tiden stå still). Nunnorna brukar spela operan ibland i klostret. "Fast nu när vi bara är 13 nunnor kan det bli besvärligt med alla roller, särskilt i slutscenen. Några av oss får dö mer än en gång." Klosterhumor!

Karmelitsystraren är ingen munter opera precis. Bakgrunden är verkliga händelser under den franska revolutionen. Nunnor som fortsatte utöva sin religion dömdes till döden. Avslutningsscenen är väldigt stark: Sjungande Salve Regina faller nunnorna en efter en medan giljotinens slag markeras i musiken.

Föreställningen väcker frågor om rätten till frihet, jämlikhet och systerskap. Hur toleranta är vi idag mot oliktänkande? Det demokatiska samhället med allas lika värde är något vi behöver kämpa för i alla tider. 

Foto: Micke Sandström, Operans Pressbilder

Underbar nyårskonsert inledde 2019

Oftast förknippar man nyårskonserter med Straussvalser, glitter och glamour. Inget fel på det, men det går verkligen att välja annorlunda repertoar för detta tillf'älle. Det visade Uppsala Akademiska Kammarkör som framförde Monteverdis Mariavesper i Universitetsaulan i Uppsala på nyårsdagen.
Vespro della Beata Vergine, som titeln egenligen lyder, är ett stort kyrkomusikaliskt verk med dubbelkör, solister och orkester.

Musiken är från tidigt 1600-tal. Långa linjer med unisona partier varvas med dansanta inslag. Ett speciellt ornament i solopartierna är drillen på en enda ton genom att tonen repeteras accelererande.

Ett lyckat grepp var "ommöbleringen" av korister och solister. Två tenorer på varsin övre balkong och den tredje (Stefan Parkman) på dirigentplats var intressant. Likaså i den dubbelköriga Ave maris stella då halva UAK står på scenen och andra halvan mitt emot. Solisterna stod ibland nere i orkesterdiket.  Vid ekoeffekter kom sången från en plats bakom scenen. Allt detta gjorde konserten även till en visuell upplevelse. En fint varierad ljussättning i den vackra lokalen förstärkte detta.

Drottningholms Barockensemble spelade på tidstrogna instrument och använde även ovanliga sådana som teorb, sinka och dulcian. Fina solister överlag, men jag måste speciellt framhäva den tyske tenoren Thomas Volle med en fantastisk röst och utstrålning (framför allt i satsen Nigra sum) som nådde ända upp till de övre raderna på parkett.

Solister och dirigent avtackas. Här får Thomas Volle blommor.

Körmusik skriven på 2000-talet

Det skrivs väldigt mycket fin ny körmusik, det är lördagens konsert med Radiokören  i Berwaldhallen ett bevis på. Fyra samtida kompositörer, tre amerikanska och en svensk, på programmet och en fullsatt konsertsal, inte illa!

 Radiokören. Pressbild, Foto: Arne Hyckenberg

Nutida instrumentalmusik uppfatttas ofta som svår och drar en smal publik. Men varför är det annorlunda med nutida körmusik? I samtalet som föregick konserten fick dirigenten Ragnar Bohlin den frågan. Han menade att det finns (oftast) en text att förhålla sig till och instrumentet, den mänskliga rösten, ligger oss nära. En handuppräckning visade att flertalet åhörarare vid presentationen själva sjunger i kör. Det kan vara några orsaker till att det är lättare att ta till sig körmusik än instrumentalmusik när det gäller nutida kompositioner.

Eric Banks deltog också i konsertintroduktionen. Förutom musik har han ett stort intresse och kunnande när det gäller olika språk, och scrollar man hans hemsida ser man exempel på kompositioner på ryska, japanska och estniska och många andra språk, även utdöda språk som sanskrit och avestiska. Banks har studerat för Eric Ericson och då lärde han sig förstås svenska. Kompositionen vi fick höra, This Delicate Universe, är tonsatta grekiska dikter. Satsen Beside an Open Window sjöngs på grekiska och engelska. Han påpekade att ordet universum är bildat av ordstammarna uni (en) och versus (mot) och hans tolkning: "med detta vårt enda liv kan vi vända vår uppmärksamhet mot en ensam sak". Jag blev nyfiken på övriga satser, hoppas få höra dem någon gång.

Eric Banks får applåder, Foto: Arne Hyckenberg

Intressant nog fick en kvinnlig kompositör också komma med: Stacy Garrop. Hennes tonsättning av en dikt Give me hunger börjar hårt och obstinat men avslutas mjukt med en längtan efter "ett litet mått av kärlek". På hennes hemsida finns en länk till en inspelning av sången i manskörsversion.

Konsertens längsta verk var det som tilltalade mig allra mest: Sirens av Mason Bates.
Sirener är väsen i grekisk mytologi, som med sin förförande sång lockar seglare. Det börjar och slutar med Odysseus möte med dessa väsen. I en annan lied-liknande sats är det seglare på floden Rhen som lockas av jungfrun på Lorelei-klippan. Stjärnhimlen med "himmelska sirener" med "änglars språk" får formen av en italiensk kärlekssång i sats 3.  En fjärde sats illustrerar sirenernas lockelse i en regnig grotta med en rituell indiandans där kören använder rytminstrument . I ytterligare en sats är det Jesus som kallar sina lärjungar: "Föj mig så ska jag göra er till människofiskare". En mycket spännande och annorlunda komposition!

Den ende av dagens kompositörer som jag kände till var Jacob Mühlrad, dagens huvudperson kanske man kan säga. Bara 27 år har han nått långt och har redan en gedigen verklista, trots att han fått kämpa med dyslexi. Konsertens titel Time var namnet på dagens uruppförande. Utgångspunkten är historien om Babels torn: språkförbistring och missförstånd i kommunikationen människor emellan. Mühlrad vill förena alla språk och har valt att komponera in ordet tid på många olika språk.

För ett år sedan hörde jag Mühlrads kompostion Kaddisch i Berwaldhallen med Radiokören och Eva Dahlgren. Titeln är en judisk bön för de de avlidna - utformad som ett samtal med farfar som överlevde Förintelsen.

Efter att kör och dirigent och närvarande kompositörer (Banks och Mühlrad) fått välförtjänta applåder blev det stipendieutdelning. Jacob Mühlrad fick ta emot ett stort stipendium (750 000 kr!) från Anders Walls stiftelse. Det blir spännande att se och höra vad denne unge tonsättare kan åstadkomma framöver!

Jacob Mühlrad och Anders Wall

Konserten spelades in och kommer att sändas i P2 fr 14 dec kl 19. Notera gärna det i kalendern, det har jag själv gjort. Konserten är väl värd att höras i repris.

Min Shetland-sjal är klar!

Nu har jag använt mitt egenmålade garn från Shetland Wool Week. Det blev till en sjal.
Vår reseledare Margareta hade efter en tidigare Shetlandsresa stickat en sjal och  gav mig länken till mönstret på knitty.com

Jag nystade på flaskor för att det upprivna garnet skulle slätas ut.

Jag hade repat upp det målade stycket som två nystan och nystade sedan om det ena för att få färgerna symmetriskt vid stickningen.

Mönstret var enkelt att följa, även för mig som inte har någon vana på spetsstickning. Bara rätstickning,  inga aviga maskor. Spetsmönstret fanns också grafisk form, lättare att följa än text, tycker jag. Där fanns också en ordlista med sticktermer, det behövdes eftersom jag inte är så van vid engelska förkortningar.

Jag började med att slå upp 18 maskor (spetskant + 2 maskor), ökade sedan enligt förslaget. När det ena nystanet var i princip slut, fortsatte jag med det andra, samtidigt som jag minskade på samma sätt. Jag fick hjälp av en väninna att blocka sjalen med hjälp av vajrar så att spetsarna framträder fint.

Sjalen på blockning

Jag är jättenöjd med resultatet:

 

Resultatet: en sjal i mina färger!