Film om Sidenvägen i panoramaformat

Vi återupplevde minnen från vår egen resa längs Sidenvägen förra våren, när vi såg Anders Hansers fantastiska bildspel.

Anders Hanser var ABBA:s officiella fotograf och har sedan dess gjort många egna produktioner, som han visar på sin egen biograf. Biosalongen är liten, max 40 personer, men duken är i panoramaformat.  En av dessa filmer, "Oändligt är vårt stora äventyr", har han gjort tillsammans med Axel Odelberg, som är berättare i filmen.

Titeln syftar på Sven Hedins makalösa projekt, när han färdades på kamelkaravan genom ödsliga trakter i Asien. Hedin har själv dokumenterat resorna i texter, bilder och detaljrika teckningar. I sin strävan att göra sig ännu mer betydelsefull än han var, skarvade han nog också en del. Men ur detta omfattande material har Axel Odelberg gjort ett urval och tillsammans med Hansers fantastiska bilder gjort denna film.

Här är ett smakprov ur filmen.

Axel Odelberg har skrivit boken "Äventyr på riktigt", som är en biografi om Sven Hedin.
Hans senaste bok "Vi som beundrade varandra så mycket" tar upp Hedin som Hitlers ungdomsidol och Hedins starka nazistsympatier. I en recension beskrivs Sven Hedin som "mannen som hittade rätt i geografin, men gick vilse i politiken".

Filmen avslutas med en dikt av Karin Boye. Den låg uppslagen på Hedins nattygsbord vid dödsbädden.

Den mätta dagen, den är aldrig störst
Den bästa dagen är en dag av törst
Nog finns det mål och mening i vår färd
men det är vägen, som är mödan värd.

Sidenvägen går genom ökenprovinsen Xinjiang i nordvästra Kina med Kashgar belägen nästan 350 mil från Beijing.  Här följer några av mina egna bilder från marknaden i Kashgar april 2011. Läs gärna mitt tidigare blogginlägg om Sidenvägen.

Körkonserterna duggar tätt

UAK i Simtuna kyrka

Här är det Uppsala Akademiska Kammarkör som ger konsert i Simtuna kyrka. Kören står i startgroparna för att göra en turné till Tyskland och Schweiz. Vi fick lyssna till deras turnéprogram. Mycket imponerande kör, jag var helt varm inombords efteråt.

UAK var den första blandade studentkören i Uppsala med Eric Ericson som dirigent. Stefan Parkman har lett kören sedan 1983.

I publiken fanns många körsångare från traktens körer. En del repertoar var välkänd för oss, annat helt nytt.
Några höjdare i programmet:

• Ett trekörigt Magnificat skrivet av en ung körmedlem, Alexander Jan Öberg
• Landskap med solar av Jan Sandström, ett uruppförande, där texten var av Tomas Tranströmer, skriven vid ett besök i Innsbruck. Den kända melodin Innsbruck ich muss dich lassen av Isaac fanns citerad i kompositionen. 
• Två psaltarpsalmer - en av Mendelssohn (Warum toben die Heiden?) och en av Jaakko Mäntyjärvi (Richte mich, Gott). Mäntyjärvis stycke var beställningsverk till 200-årsminnet av Mendelssohn och hade förstås en helt annan klangvärld. Jag tycker det hade varit ännu intressantare om de valt samma psalm av båda.
• Magnificat av Arvo Pärt - välkänt för många körsångare i publiken - ett finstämmt stycke, mycket vackert framfört

Istället för blommor som tack ska det planteras träd i Afrika. En mycket bra idé, tycker jag. Och det märktes att Stefan Parkman tyckte det också, när han tog emot gåvobrevet.

Järnnätter och töväder

Stockholms konserthus

Så var rubriken på gårdagens konsert i Konserthuset. Titeln syftar på hur det politiska klimatet i Ryssland/Sovjet påverkat tonsättarna där. Vi fick höra verk av Stravinsky, Prokofiev och Sjostakovitj.

Konserten gav mig en fin upplevelse av rysk musik. Och då tänker jag alldeles speciellt på Prokofjevs symfoni nr 6. Här framförd av en maffig orkester som dirigenten Sakari Oramo drev till toppnivå. Han dirigerade symfonin utan partitur;  taktföring, kroppspråk och mimik uttryckte allt. Jag blev så tagen av vilken betydelse det har att slippa notpapper emellan. (Det kan vara värt att tänka på när man utövar musik själv: om en kör sjunger utan noter betyder förstås mycket, men jag tror att det också betyder mycket om körledaren kan undvara notbladen.)

Sakari Oramo är chefdirigent för Filharmonikerna sedan 2008. Som det påpekas i länken så är hans diskografi högst imponerande.

Baka knäckebröd lätt som en plätt!

Smeten räcker till två plåtar.

Jag har just bakat knäckebröd. Hur enkelt som helst. Det är bara att blanda ingredienserna med kallt vatten, och breda ut smeten på två plåtar. Är du lycklig att ha en varmluftsugn, så kan du grädda båda plåtarna på en gång.

Det här är min variant på ett recept jag fått av en norsk väninna. Jag har smakat liknande, men tycker den här är klart bäst.

Blanda 

• 2 dl havregryn
• 2 dl rågmjöl
• 2 dl solrosfrön
• 2 dl sesamfrön
• 2 dl havrekli
• 1 dl kruskakli 
• 1 dl linfrö
• 2 tsk salt
• 7,5 dl vatten

Låt degen svälla 10 minuter.

Bred ut på två plåtar på bakplåtspapper.

Baka i 150 grader varmluft. 

Ta ut efter 10 minuter och dela i rutor med baksporre.

Baka i 1 timme +  15 minuter. 

Kan man äta sånt?

Ja det kan man! Jag köpte en burk med granskott från mina hemtrakter och det var riktigt gott på en leverpastejmacka! Skotten är rika på C-vitamin och mineraler. 

Det finns mycket man kan göra med granskott:

Varför inte en granskottssoppa som samerna, eller granskottsdricka och granskottssirap att ha som hostmedicin?

Jag får hålla mig till mina snapphaneskott tills det blir vår igen. Då kan vi hitta nya granskott, fråga markägaren och sen plocka! Vårtröttheten försvinner enligt Bondepraktikan!

Körmusik när den är som bäst

Gustav Vasa kyrka

Radiokören Goes Baroque blev en fantastisk upplevelse. Tillsammans med Belgian Baroque Orchestra under Peter Dijkstra gav Radiokören en tvåtimmarskonsert i Gustav Vasa kyrka.
Programmet innehöll för mig känd musik som Vivaldis Gloria med två fina solister, Karina Gauvain, sopran och Maarten Engeltjes, countertenor. Det blir en speciell klang med countertenor i stället för alt, det blir så vackert i duetten med sopranen. Sopranen har sedan den underbara Domine Deus-satsen, här sjungen väldigt ömsint och lugnt.
Händels Four Coronation Anthems har jag nog aldrig hört, men att det var Händels musik gick inte att ta miste på: det fanns många likheter med musiken i hans Messias. 
Sven -David Sandströms musik fanns med: dels Hear my prayer där han utgår från Purcells musik och sen bryter ner den, både originalet och bearbetningen är vacker musik. Lobet den Herrn var mycket imponerande, verkade hur svårt som helst. Radiokören delades i två körer och korta utrop av lovsång ekade snabbt mellan dem, för att landa i ett gemensamt Halleluja!  Härligt!

Och tänk: Eric Ericson var där! Han såg pigg ut, 94 år gammal! Här finns en intressant intervju under rubriken "50 år med Kammarkören", som gjordes med honom 1997.
Eric Ericson har ju betytt otroligt mycket för svensk körklang och påverkat vårt körideal. Undrar vad han tyckte om konserten ...

Orgelrace i Skokloster

I Skokloster kyrka finns det två intressanta och mycket olika orglar. I helgen pågår ett "orgelrace" och det ges flera konserter på båda orglarna.
Den ena orgeln är slottsherre Wrangels fältorgel. Den är ett litet positiv med två manualer och en cymbelstjärna som en trevlig detalj. Den andra är en stor digitalorgel (Allen-orgel) där ljuden samplats med klanger från fina orglar. Där finns resurser att spela barock, romantik, orkesterklanger, rock och pop. Egentligen finns det i kyrkan även en tredje orgel från tidigt 1800-talet, som inte är spelbar. Bakom den står ett stort antal högtalare till Allen-orgeln. Ett problem för organisten kan vara det stora avståndet från spelbordet, men för åhörarna i kyrkan blir ljudupplevelsen mäktig.

Pär Lindh hade konsert under rubriken "The Progressive and Barocque Organ".
På 1600-talsorgeln spelade han musik från den tiden, t ex en partita av Pasquini på det kända La Folia-temat, där han använde olika klanger i orgeln och lät cymbelstjärnan plinga med på slutet. På den digitala blev det barockmusik av Buxtehude och Bach. Pär bjöd också på ett par egna kompositioner, däribland en fuga inspirerad av Bach, där han vävt in temat från Kunst der Fuge. De sista numren på programmet, som var rock från 80-talet arrangerad av Pär Lindh för digitalorgel, fick visa orgelns möjligheter för annat än traditionell orgelmusik.

1600-talsorgeln

Pär Lindh och Mikael Rutersten diskuterar
den digitala orgelns klanger efter konserten

En sublim vitamininjektion

Så skrev regissören Knut Hendriksen om Rossinis musik. Jag har sett Barberaren i Sevilla på Kungliga Operan. Sprudlande musik är det förstås, lägg till humoristiska sångare som Malena Ernman och Ola Eliasson och du förstår. Malena Ernman har jag hört ett flertal gånger i olika roller. Ola Eliassons Figaro fick jag ett smakprov på vid konserten på Vitabergsparken för några veckor sedan.

Jag satt på tredje raden på Operan, bra plats för att få överblick, men lite av detaljerna missade jag för kikaren låg kvar hemma. Med den hade jag kunnat se mer av sångarnas mimik. De 4 betjänterna var härligt spexiga, de fick mig att tänka på Bröderna Marx.


Jag har sett operan en gång förut (1980), hittade ett programblad där jag såg att den spelades med Britt Marie Aruhn som Rosina och Håkan Hagegård som Figaro. Säkert en bra föreställning även den, men minnet sviker mig.
I programbladet från den uppsättningen, som hade premiär 1977, fanns mycket att läsa om Rossini, t ex att han var väldigt glad i mat, och att han komponerade otroligt snabbt. Han lär ha sagt att bästa sättet att komponera en bra uvertyr är att invänta sena eftermiddagen på premiärdagen. Där gjordes också reklam för föreningen Rossinis Vänner i Sverige, som grundades 1953. Föreningen finns inte längre, den lades ner vid 50-årsjubiléet 2003, då syftet "att återuppväcka Rossinis musik är nått med råge".

Mer än ljud

Nu har jag varit på Bonniers Konsthall. Man fick en guidad visning genom tre ljudinstallationer, ytterligare en fanns längst ut i spetsen på byggnaden och en fanns utomhus.
Lyssna på en presentation i radio:

1. Först fick vi gå in som i en mörk skog, där det hängde från golv till tak stora svarta sjok av tyg som började blåsas upp, röra sig, blinka, låta, spy ut rök ... (vi blev förvarnade om detta, vilket förtog lite av effekten förstås). Installationen hette Nervous Manifold och är gjord av Matti Kallioinen. Väldigt speciellt.
   
2. Nästa verk var enklare att ta till sig: Haroon Mirza hade använt olika prylar som hade med ljud och ljus att göra för att skapa ljud, ljus och rörelse. I det rummet var väggarna klädda med blått skumgummi i kantiga former, en optisk effekt som jag gillade.
   
3. I det tredje rummet fick man höra en barnsång The Ashgrove sjungen av konstnären Susan Philipsz och hennes far från varsin högtalare mitt emot varann i det långsmala rummet. Det lät ömsint, lite melankoliskt.
4. Längst ut i byggnaden fanns något riktigt njutbart: En kanon av Beethoven, Glück, glück zum neuen Jahr, här insjungen av en sopranröst och de olika stämmorna kom från olika högtalare som hängde ner från taket. Installationen hette Ghost, gjord av Ayse Erkmen, som skapat den för en utställning i ett slott där Beethoven bott  och det gick ett rykte att en flicka spökat.
   
5. På andra sidan gatan uppför en trappa i utkanten av Vasaparken fanns Susan Hillers installation, ett klockspel som spelade varje kvart. Den hette What Every Gardener Knows och var visst inspirerat av Mendels upptäckter inom genetik. På vilket sätt förstod jag inte. 

 I ett rum fanns också instrumentet theremin, där man flyttar händerna i förhållande till två antenner och därmed påverkar det elektromagnetiska fältet och skapar ljud.  Musik? Konst?

Jag testar thereminen

Efteråt besöket kände jag hur jag påverkats av upplevelserna, så att vardagliga ljud blev mer påträngande. Någon drog en resväska på trottoaren, bilar körde förbi, de olika ljuden i stadstrafiken blev som en installation. Vad vi upplever med våra sinnen styrs av vilka förväntningar vi har.

A Celebration of Sound

Det var 100-årsfest för John Cage på Drottningholmsteatern i onsdags. John Cage föddes 5 sept 1912 och skulle alltså fyllt 100 år då om han levat (han dog 1992).

Det var definitivt ingen vanlig konsert. Fullt av ljud skapade på olika sätt. Men var det musik?
John Cage var en allkonstnär, banbrytande på sin tid, höll på med litteratur, musik och konst, och hans sätt att uttrycka sig var mycket annorlunda och kontroversiellt. Stina Ekblad läste valda texter av John Cage, det var intressanta formuleringar, och hennes härliga röst gjorde det till en fröjd att lyssna.


Ett par citat:
"I have nothing to say / and I am saying it / and that is poetry / as I needed it"

"If something is boring after two minutes, try it for four. If still boring, then eight. Then sixteen. Then thirty-two. Eventually one discovers that it is not boring at all." 


Den mest kända kompositionen av Cage är 4´33´´ där musikerna kommer in och gör sig beredda att spela, men inte tar en enda ton. Efter 4 minuter och 33 sekunder är stycket slut. Det är Cages speciella sätt att få oss att lyssna på ljuden omkring oss. 
Av det som framfördes på Drottningholm gillade jag orkestern Modern Fantazias framförande av småstycken av Cage och Satie.  Ett elektroniskt framförande av Scanner var inte så tokigt om man blundade, men all datorutrustning och kopplingsdon placerade på den vackra teaterscenen med skogskulisser störde upplevelsen. Att det blev tekniska problem i starten och inget hände, gjorde publiken osäker, skulle det vara tyst? I en annan komposition av Malin Bång tog det visuella överhanden, när hon tillsammans med Hannah Törnell Wettermark plojade med vardagsljud skapade med cykelpump och en stor illgrön ballong.


Bonniers Konsthall har en utställning Mer än ljud som jag tänker besöka nästa vecka. 
Vad gör musiken till något som är mer än ljud? Intressant frågeställning, eller hur?

Partitur från en komposition av Malin Bång: 

När horisonten flyttar sig

Så lyder titeln på en av Bodil Jönssons kloka böcker. Bodil hade en föreläsning i Bålsta i samband med seniorveckan i Håbo. Jag har alltid haft Bodil som idol - hon är fysiker och skåning precis som jag. Hennes böcker har jag haft stor glädje av: På tal om fysik och Tio tankar om tid för att nämna ett par.

Hennes nyaste bok Tid för det meningsfulla har jag inte hunnit läsa än. Den är alldeles sprillans ny, kom direkt från förlaget till Bålsta igår!

Bodil tog upp vad det innebär att bli gammal i vår tid; det är väldigt annorlunda mot när våra föräldrar gick i pension. Dagens 75-åring liknar mer förra generationens 65-åring. Vi har kanske 1/3 av vårt liv kvar - vad gör vi med den? Vi har inga förebilder att fråga. Så vi måste lära oss (och varandra) att bli gamla - men det klarar vi - vi 40-talister var ju den första tonårsgenerationen och klarade det!
Bodils bildspråk om årsringar gillar jag. Jag känner att jag har alla mina årsringar inuti mig, och beroende på vad jag gör och vem jag träffar, så berörs olika ringar. När jag träffar någon jag känner sen barndomen, blir jag varm ända in i de innersta.

Några kloka ord jag tog med mig från föreläsningen:

• När man är gammal är man inte ung. Vi kan en massa som vi inte kunde förut - vi har fler årsringar!
• Över 80 % av dagens 80+ är inte dementa!  Kontakten mellan vänster och höger hjärnhalva blir faktiskt bättre med åren! 
• Livet är ett konstverk som förtjänar den största uppmärksamhet!  Fokusera på det meningsfulla nuet! 

När jag var barn levde min mormorsmor och mormorsfar (de blev 89 respektive 94 år).
Vi blir allt äldre (vartannat barn som föds idag kommer att bli över 100 år) och snart kommer det att finnas ytterligare en generation samtidigt. Det gäller att samhället klarar det: Hårda generationsklyftor skulle vara destruktivt.

Bodil menar att det finns en tendens att flytta in framtiden i nuet. Men ingen kan veta hur framtiden blir och därför inte heller ta ansvar för den. Nu sitter jag här och skriver om mina upplevelser i en blogg - för 10 år sedan visste jag inte vad en blogg var!

Jag försöker tänka att tiden kommer till mig, inte att tiden går. Som pensionär är man som en bekant sa "miljonär på sin egen tid".

"Världen blir vad vi gör den till"

Det var så Verner sa. Han som var annorlunda, men som sa så kloka saker, t ex  "Att tvivla är helt i sin ordning, det är där alla framsteg har sin början. Att fördöma däremot är den lates sätt att värna sin bekvämlighet."

Det är Karin Alvtegens bok "En sannolik historia" som jag har läst och hittat många guldkorn i. De böcker jag tidigare läst av Karin Alvtegen har varit deckare eller thriller, den här boken är en roman utan några deckarelement - det är en både sannolik och spännande historia.

Verner är inte huvudperson, men han påverkar skeendet, tar kål på fördomar, får huvudpersonerna att se framåt och inte falla tillbaka på en olycklig barndom.
På författarens hemsida såg jag, att boken kom till efter att hon sett en dokumentärfilm om kvantfysik, som förändrade hennes världsbild. Intressant för mig som fysiklärare, att hon nämner både Schrödingers vågfunktion och Heisenbergs obestämdhetsrelation. När vi vill studera materiens minsta delar, stämmer inte vårt sunda förnuft. Tid och rum flyter samman. I boken minns en av huvudpersonerna en lektion, där hans pappa lyckas få en högstadieklass intresserad av kvantfysik. Läraren avslutar lektionen med att säga: "Definitionen av galenskap är att gång på gång göra samma sak, men ändå förvänta sig ett nytt resultat".

Ett tänkvärt citat till: "Man ska vara försiktig med vad man önskar, för det kan hända att det slår in."

Läs boken! Det här med kvantfysiken behöver du inte bry dig om, om du inte vill; det är det mänskliga dramat som är det väsentliga!

En hel dag om Kina ... intressant!

Svensk-kinesiska föreningen firar 60 år och anordnade därför en temadag under rubriken Kinesiska utmaningar. 
En lördag späckad med föreläsningar (7 st, skulle varit 8 men en föredragshållare hade fått förhinder i sista stund).

Det var mycket kunniga personer som föreläste om de stora förändringar som Kina står inför, vad gäller befolkningsstruktur,vattenförsörjning och ekonomi.
Det stora landet har flera minoriteter, hur hanterar man detta? Eftersom jag varit i västra Kina (Xinjang), så var det speciellt intressant att höra om uigurerna. Den gruppen utgör nästan hälften av befolkningen i  området, och det är stora spänningar mellan dessa och  inflyttade hankineser. Avståndet från Beijing till Kashgar är hela 350 mil, de talar uiguriska och är mer släkt med turkar. Det finns 55 olika erkända etniska grupper.
Mobiltelefoner och Interet ger kineserna möjlighet att uttrycka åsikter, mikrobloggar används för samhällsdebatt, vilken kontroll har staten? Deras motsvarighet till Twitter heter Weibo.

Vilken väg kommer landet att gå: återta sin historiska plats eller bli mer "demokratiskt"? Demokrati i vår mening är inte trolig, i så fall är det stor risk att landet sönder. Men Oscar Almén, som gett sitt föredrag rubriken "Mer röst till folket, mer makt till partiet", försökte få oss att titta på Kina utan att ha vår demokratimodell som glasögon. Utvecklingen kan gå olika vägar i parallella spår och det öppnas kanaler för medborgarinflytande.