Lyssna på en presentation i radio:
- Först fick vi gå in som i en mörk skog, där det hängde från golv till tak stora svarta sjok av tyg som började blåsas upp, röra sig, blinka, låta, spy ut rök ... (vi blev förvarnade om detta, vilket förtog lite av effekten förstås). Installationen hette Nervous Manifold och är gjord av Matti Kallioinen. Väldigt speciellt.
- Nästa verk var enklare att ta till sig: Haroon Mirza hade använt olika prylar som hade med ljud och ljus att göra för att skapa ljud, ljus och rörelse. I det rummet var väggarna klädda med blått skumgummi i kantiga former, en optisk effekt som jag gillade.
- I det tredje rummet fick man höra en barnsång The Ashgrove sjungen av konstnären Susan Philipsz och hennes far från varsin högtalare mitt emot varann i det långsmala rummet. Det lät ömsint, lite melankoliskt.
- Längst ut i byggnaden fanns något riktigt njutbart: En kanon av Beethoven, Glück, glück zum neuen Jahr, här insjungen av en sopranröst och de olika stämmorna kom från olika högtalare som hängde ner från taket. Installationen hette Ghost, gjord av Ayse Erkmen, som skapat den för en utställning i ett slott där Beethoven bott och det gick ett rykte att en flicka spökat.
- På andra sidan gatan uppför en trappa i utkanten av Vasaparken fanns Susan Hillers installation, ett klockspel som spelade varje kvart. Den hette What Every Gardener Knows och var visst inspirerat av Mendels upptäckter inom genetik. På vilket sätt förstod jag inte.
 |
| Jag testar thereminen |
Efteråt besöket kände jag hur jag påverkats av upplevelserna, så att vardagliga ljud blev mer påträngande. Någon drog en resväska på trottoaren, bilar körde förbi, de olika ljuden i stadstrafiken blev som en installation. Vad vi upplever med våra sinnen styrs av vilka förväntningar vi har.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar