Föreställningen var avskalad med minimalt agerande på en scen möblerad med trälådor, men den kraftfulla operasången till tre pianon fängslade mig. Pianospelet var maffigt, i vissa partier en aning för starkt om man satt på balkong. I första satsen projicerades enstaka ord och ibland någon mening som sångarna sjöng, det förstärkte texten och förenklade lyssnandet. Varför fortsatte men inte med detta efter paus? Det var ofta svårt att uppfatta texten.
En kraftfull sopran, Susanna Levonen sjöng Senta, en mycket krävande roll som hon gjorde mycket vackert. När hon inte sjöng fotograferade hon, först en svan som dött av ett oljeutsläpp, men även musikerna och publiken. Varför förstod jag inte. Jag undrar också varför man valt ett annorlunda slut. Jag hade läst att holländaren skulle segla iväg, Senta kasta sig i havet och att skeppet sedan sjunker så de förenas, men det blev inte alls så romantiskt.
Det är "Wagnerår", det är jämnt 200 år sedan Wagner föddes. Folkoperan vill sätta upp operan på ett annat sätt än det traditionella. I programhäftet motiverar man det med att Wagner själv var en stor förnyare av operakonsten. Undrar hur jag skulle upplevt denna opera på en vanlig operascen? Om tillfälle ges ska jag se den då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar